XXXhök på Årstabron

Så här var utsikten från Årstabron i morse. Isen låg över Årstaviken mellan Söder och Marievik och det var väl ungefär fem grader kallt. Soligt och fint var det.



Om man vände blicken åt andra hållet var det brons nedkladdade snötäckta betong och räls, och därbortom Årsta skogs grå disiga sluttning, man kunde se.



Till och från hördes ett skrik ki-ki-ki-ki-ki som jag kände igen som duvhök eller sparvhök. Man brukar höra det från Årsta holmar ibland. Nu tyckte jag skriket hördes ganska högt, och så såg jag med ens fågeln sittande på järnvägens kontaktledning. Jag tror att det är en duvhök, men jag kan inte svära på't, och med min lilla fickkamera får man inte bättre närbilder än så här.

Inte så långt härifrån har det startats en "fågelbar", och den kanske inte bara fixar mat åt hungriga vinterfåglar utan fixar också några välgödda småfåglar åt höken?

Tro det eller ej, men det här är det femhundrade inlägget på den här bloggen!

Sedd över axeln ...

... blev jag av den här präktiga ringduvan i Skinnarbacken i förmiddags. Om nu duvor kan sägas ha axlar förstås.

Någon ring finns det inte på ringduvan, däremot vita fläckar på båda sidor om halsen. Det är samma sak med ringtrasten (man kan stöta på den i fjällen vid Torne träsk ibland) som har vita fläckar men verkligen ingen ring runt halsen. Dock var det någon någon gång som tyckte att det påminde om en ring uppenbarligen.

Undrar hur mycket mat det är på en sådan där tjockis förresten? Ringduvorna brukar se rätt välgödda ut. Ett bra skrovmål om man är duvhök exempelvis. Men så här långt inne i stan är det nog mindre risk för duvorna vad det gäller duvhökar. Här i trakten på Söder finns sparvhökar, men jag vet inte om de är starka nog att klippa en fet duva. Ringduvorna har flyttat in i stan först under förra århundradet vad jag vet. Det kanske är ett sätt att slippa undan terrorn från duvhöken? Jag har hört tystnaden i skogen när en duvhök drar fram mellan träden!

Från Konfliktportalen.se: Björn Nilsson skriver Det hypnotiserade partiet?, kvinnopolitisktforum skriver 1a maj-tal: Vi vägrar betala er kris!, andread0ria skriver Arton tusen jesusfreaks, Marlene Olsson skriver Höger & vänster…är en fattig hungrig, är en rik mätt?, salkavalka skriver GÄVLEBESÖK OCH FÖRSTA MAJ I STOCKHOLM, slutstadium skriver Hitta rätt

Djurgårdsbilder - del VIII

Vad är det här då? Ett snår som bara ser skräpigt ut, eller ...? Bilden är några år gammal, men snåret finns kvar i västligaste änden av Isbladskärret. Jag gick förbi där i fredags för att kolla läget i naturen. Några småfåglar vimsade omkring inne i kaoset av grenar. Jag riktade kikaren ditåt och skymtade något ljust därinne. Efter någon sekund såg jag vad det var, bröstet på en hök. Antingen duv- eller sparvhök. Det är svårt att se skillnad på dem, men jag gissar på sparvhöken eftersom småfåglar vågade sig fram för att gräla. Jag har sett sparvhök jaga över Isbladskärret tidigare. Efter några sekunder lyfte höken och drog iväg in i skogen.

Nu är det inte mycket vatten i Isbladskärret. Restaurering pågår och det behövs om inte allt skall växa igen. Jag har för mig att man tänker släppa ut de perfekta naturvårdarna för att beta ner vegetationen: skotsk höglandsboskap.

Jag hoppas verkligen att inga parkifierare tillåts att ge sig på och "snygga upp" sådan här små pärlor. Det gäller också den sanka äng norr om Manila där ett märkligt ljud fick mig att stanna till. Det knorrade och purrade och pluppade som från en diskret liten verkstad. Snart nog upptäckte jag ursprunget - en pöl full med grodor (åkergrodor tror jag) i fullt vårbestyr. Groddjuren lever farligt i dagens värld, så det är väl bara att önska de här lycka till och hålla tummarna för alla små grodyngel.

Några tidiga humlor virrade omkring, jag hittade mina första vitsippor i närheten av Rosendals stallar, och ... ja, det kändes så trevligt som det skall kännas en vårdag på Djurgården.

Djurgårdsbilder - del IV

Djurgården har många sidor - om man kommer nerifrån centrala Stockholm kan man ta exempelvis buss nr 40 till ändhållplatsen, gå två-tre minuter och ställa sig ute i en tallskog och bara se uppåt. Att stå i en skog en stund och bara andas och lyssna, det är godis för själen.

Bilden är från skogen vid Lappkärrsberget, ungefär den del av Djurgården som kallas Vargjakten tror jag (för Karl XI jagade varg där) och som snart kommer att fyllas av vårens fågelsång. Bofinkar väsnas, trädpiplärkor svirrar mellan träden, från Lappkärret skriker arga sothöns. Även duvhöken kan man se där, och dess läten är väl inte direkt sång. Och när den kommer hörs varningsläten från alla håll, för duvhöken är en jägare som småfåglarna fruktar. Varför visa tallar, när det är ekarna som gör Djurgården berömd? - För att visa att det finns mer än berömdheter på Djurgården!



Här är en annan jägare. En morgon går jag förbi Rosendals trädgårdar och den lilla bokskogen och sedan villa Solbacken (känd för att prinsessan Lilian bodde där). Och med ens ser jag en räv som sitter och lugnt tittar på mig! Visserligen var avståndet några tiotal meter, men den var märkligt orädd i alla fall. Det är första gången jag sett räv på Djurgården, men så mycket småvilt som det finns där borde det vara snudd på dukat bord för en skicklig jägare!