Nytt vårtecken - skrattmåsar i sommardräkt

Nummer två nedifrån räknat: skrattmås i sommardräkt. Ovanför denne syns en som verkar hålla på att byta färg på huvudet, och ytterligare lite längre bort en med "vinterfläcken" vid örat. Och så en sothöna. Ännu så länge ganska lugn, men om några månader kommer det att vara ett jäkla liv på ilskna sothönor i fågelvattnen!

Igår noterade jag ett vårtecken i form av hoande ringduva. Idag på eftermiddagen kom det ännu ett tecken. När jag passerade Tegelbacken och tog en titt på en flock skrattmåsar som höll till på isen nära kajen syntes några som hade den bruna sommarhättan på huvudet. Vid den här tiden kan man skilja mellan övervintrande skrattmåsar och sådana som flyttat men just kommit tillbaka: den första gruppen har vitt huvud och bara en liten mörk fläck vid örat. Det är vinterdräkten. Flyttarna däremot byter aldrig till vinterdräkt utan kommer direkt med brun hjässa.

Brädseglare

Man skulle kunna tro att brädseglingssäsongen är slut, men det gäller inte för den här sothönan som jag mötte vid Årstavikens strand under järnvägsbroarna. Med tanke på sothönsens hetsiga temperament undrar jag om det bara var för den där gynnaren att kliva upp på brädan, eller om seglatsen föregåtts av ett rejält uppträde med artfränderna i vattnet.

***

På rivningsplatsen i Liljeholmen har piratflaggan vad jag kunde se försvunnit från maskinen, men arbetet gick oförtrutet vidare.

Nya vårtecken i stan

Vidhängande bilder har jag knyckt från nätet. Det beror dock på att exempelvis de fem silltrutar som låg i vattnet mellan Riddarholmen och Södermälarstrand var för långt borta för att göra sig bra i min lilla kamera. Här ovan är dock en silltrut. Bland alla vårtecken att pricka av är silltrutens ankomst ett i raden. Vi skall vara rädda om dem, det finns inte så många silltrutar och hälften av dem håller till i Östersjön.

(En annan hälften-av-populationen-i-Sverige-fågel är fiskgjusen. De övervintrar vid floderna i västra Afrika, som Senegal och Niger, men bör vara på gång nu. Snart skall vi kunna se gjusarna göra sina lovar och spana efter fisk i Ågestasjön och en del andra sjöar runtom Stockholm.)



Skrattmåsar har vi här året runt, men just vid den här tiden kan man se vilka som har flyttat och vilka som hängt kvar här under vintern. När flytt-skrattisarna kommer tillbaka har de redan sin fina bruna mössa medan övervintrarna har tappat färgen och inte får den tillbaka förän lite senare under säsongen. Det var skrattmåsar i sommardräkt tillsammans med silltrutarna jag såg. De tog det lugnt just nu, men snart är det full rulle i skrattmåsarnas kolonier! De hörs när de kör igång! Man kan tro att det är en typisk svensk sjöfågel, men i exempelvis Örebro kom de första skrattmåsarna först på 1910-talet. En invandrare alltså, som en del andra fåglar som vi tror är gamla här vid Mälaren (sothöna och skäggdopping är exempel på det).



Den här blå blomman heter scilla och har ett svenskt namn - rysk blåstjärna. Men jag tycker det latinska scilla låter gott nog. Jag har sett några som blommar redan, trots köldknäpparna, och snart bör backarna runt Högalidskyrkan vara fulla av dem, som blå mattor. Då återkommer jag med en rapport från platsen!

Djurgårdsbilder - del IV

Djurgården har många sidor - om man kommer nerifrån centrala Stockholm kan man ta exempelvis buss nr 40 till ändhållplatsen, gå två-tre minuter och ställa sig ute i en tallskog och bara se uppåt. Att stå i en skog en stund och bara andas och lyssna, det är godis för själen.

Bilden är från skogen vid Lappkärrsberget, ungefär den del av Djurgården som kallas Vargjakten tror jag (för Karl XI jagade varg där) och som snart kommer att fyllas av vårens fågelsång. Bofinkar väsnas, trädpiplärkor svirrar mellan träden, från Lappkärret skriker arga sothöns. Även duvhöken kan man se där, och dess läten är väl inte direkt sång. Och när den kommer hörs varningsläten från alla håll, för duvhöken är en jägare som småfåglarna fruktar. Varför visa tallar, när det är ekarna som gör Djurgården berömd? - För att visa att det finns mer än berömdheter på Djurgården!



Här är en annan jägare. En morgon går jag förbi Rosendals trädgårdar och den lilla bokskogen och sedan villa Solbacken (känd för att prinsessan Lilian bodde där). Och med ens ser jag en räv som sitter och lugnt tittar på mig! Visserligen var avståndet några tiotal meter, men den var märkligt orädd i alla fall. Det är första gången jag sett räv på Djurgården, men så mycket småvilt som det finns där borde det vara snudd på dukat bord för en skicklig jägare!