I vattnet

Så här spöklikt ser det ut med en halvstor fågel fotograferad på långt håll med kamera utan flera meter långt teleobjektiv en gråregnig morgon, och ytterligare uppförstorad litegrann för att se vad det eventuellt var som gled förbi i vattnet utanför Reimersholme. Det var med rätt hög sannolikhet en skäggdopping i vinterdräkt. På vintern tappar den det röda burret på huvudet. Det kan möjligen vara en gråhakedopping som ser nästan likadan ut om man suddar till den, men den sorten är sällsyntare i de här trakterna så jag gissar på skäggisen.

Den här bilden togs för några dagar sedan vid Söder Mälarstrand. Folk slänger mycket skit i vattnet. Där ligger ett huvud också. Ibland styckar man någon jäkel som man inte tycker om och slänger'n i vattnet, varpå rester så småningom hittas av förskräckta vandrare. Här var det huvudet av någon flintis med fånigt flin. Var finns resten?

På tal om att hitta. Jag gick bakom ett par människor med hund en gång och hörde hur den ene sa: "Det är alltid dom med hund som hittar liken." Jag vill inte ha hund.

Nya vårtecken i stan

Vidhängande bilder har jag knyckt från nätet. Det beror dock på att exempelvis de fem silltrutar som låg i vattnet mellan Riddarholmen och Södermälarstrand var för långt borta för att göra sig bra i min lilla kamera. Här ovan är dock en silltrut. Bland alla vårtecken att pricka av är silltrutens ankomst ett i raden. Vi skall vara rädda om dem, det finns inte så många silltrutar och hälften av dem håller till i Östersjön.

(En annan hälften-av-populationen-i-Sverige-fågel är fiskgjusen. De övervintrar vid floderna i västra Afrika, som Senegal och Niger, men bör vara på gång nu. Snart skall vi kunna se gjusarna göra sina lovar och spana efter fisk i Ågestasjön och en del andra sjöar runtom Stockholm.)



Skrattmåsar har vi här året runt, men just vid den här tiden kan man se vilka som har flyttat och vilka som hängt kvar här under vintern. När flytt-skrattisarna kommer tillbaka har de redan sin fina bruna mössa medan övervintrarna har tappat färgen och inte får den tillbaka förän lite senare under säsongen. Det var skrattmåsar i sommardräkt tillsammans med silltrutarna jag såg. De tog det lugnt just nu, men snart är det full rulle i skrattmåsarnas kolonier! De hörs när de kör igång! Man kan tro att det är en typisk svensk sjöfågel, men i exempelvis Örebro kom de första skrattmåsarna först på 1910-talet. En invandrare alltså, som en del andra fåglar som vi tror är gamla här vid Mälaren (sothöna och skäggdopping är exempel på det).



Den här blå blomman heter scilla och har ett svenskt namn - rysk blåstjärna. Men jag tycker det latinska scilla låter gott nog. Jag har sett några som blommar redan, trots köldknäpparna, och snart bör backarna runt Högalidskyrkan vara fulla av dem, som blå mattor. Då återkommer jag med en rapport från platsen!