Trulig tankfull trut

En silltrut som stod på ett biltak på Verkstadsgatan, Söder, på fredagskvällen. Jag undrar vad den tänkte på, minen verkade ju tankfull och inte helt uppåt ...

Här står jag, en silltrut, Larus fuscus, och glor från ett biltak. Vad är det för liv egentligen? Står här och väntar på att de där tomtarna på uteserveringarna intill ska släppa ifrån sig något ätbart. Varför det? Varför har jag sjunkit så djupt? En silltrut ska svepa fram med stolta vingslag över vågorna i Östersjön och Mälaren och snappa efter färsk fisk, inte äta avfall från uteserveringar. Det kan gråtrutar och skrattmåsar hålla på med, dom snuskpellarna.

Hälften av alla vi silltrutar finns ju i Östersjön på sommaren. Vi måste ta hand om oss och sköta oss. Varför har det blivit så här? Har jag blivit en sån där avskyvärd korvmås jag också? Nej, jag måste komma härifrån snart, upp på vingarna och ner till vinterkvarteret Afrika innan jag fullständigt sjunker ner i det här sociala träsket!

Nya vårtecken i stan

Vidhängande bilder har jag knyckt från nätet. Det beror dock på att exempelvis de fem silltrutar som låg i vattnet mellan Riddarholmen och Södermälarstrand var för långt borta för att göra sig bra i min lilla kamera. Här ovan är dock en silltrut. Bland alla vårtecken att pricka av är silltrutens ankomst ett i raden. Vi skall vara rädda om dem, det finns inte så många silltrutar och hälften av dem håller till i Östersjön.

(En annan hälften-av-populationen-i-Sverige-fågel är fiskgjusen. De övervintrar vid floderna i västra Afrika, som Senegal och Niger, men bör vara på gång nu. Snart skall vi kunna se gjusarna göra sina lovar och spana efter fisk i Ågestasjön och en del andra sjöar runtom Stockholm.)



Skrattmåsar har vi här året runt, men just vid den här tiden kan man se vilka som har flyttat och vilka som hängt kvar här under vintern. När flytt-skrattisarna kommer tillbaka har de redan sin fina bruna mössa medan övervintrarna har tappat färgen och inte får den tillbaka förän lite senare under säsongen. Det var skrattmåsar i sommardräkt tillsammans med silltrutarna jag såg. De tog det lugnt just nu, men snart är det full rulle i skrattmåsarnas kolonier! De hörs när de kör igång! Man kan tro att det är en typisk svensk sjöfågel, men i exempelvis Örebro kom de första skrattmåsarna först på 1910-talet. En invandrare alltså, som en del andra fåglar som vi tror är gamla här vid Mälaren (sothöna och skäggdopping är exempel på det).



Den här blå blomman heter scilla och har ett svenskt namn - rysk blåstjärna. Men jag tycker det latinska scilla låter gott nog. Jag har sett några som blommar redan, trots köldknäpparna, och snart bör backarna runt Högalidskyrkan vara fulla av dem, som blå mattor. Då återkommer jag med en rapport från platsen!