Någon nämnde nyligen "Anna Lindhmonumentet på Medborgarplatsen". Jag undrade vad det var för något. Jag går förbi Medis då och då men kunde inte påminna mig någon monument. Så jag gick dit för att titta. Så här ser det ut. Inte undra på att man kan ila förbi ute på torget utan att lägga märke till det. Inte mer iögonenfallande än om det varit en skulptur av Olle Baertling.
Min negativa bild kan ju förstärkas av att jag inte gillade Anna Lindh. Andra var förtjusta, men jag fick en otrevlig känsla av en person som möjligen haft en politisk övertygelse någon gång i sin ungdom men nu slängt den överbord och helt enkelt blivit en politruk. En person som fick i uppdrag av partiet att ha en åsikt, och så hade hon den åsikten tills det kom bud om någon annan åsikt. Det är sånt som händer när man fastnar som yrkespolitiker och inte har något annat att falla tillbaka på, antar jag. Det trista innehållet antogs döljas av en snygg yta och försök att verka personlig och innerlig, men det bet aldrig på mig. Jag kunde aldrig komma ifrån intrycket av en människa som var en politisk produkt med tvivelaktigt innehåll som skulle säljas med tjusig reklam. Den där historien med ett par torterade egyptier ... det var inte vacker yta, det var verkligt innehåll.
