Vid Årstavikens stränder

Nya och gamla spår på Årstabäckens is. "Ingen vet var haren har sin gång", men här har den sprungit i alla fall tycks det

På byggplatsen, Liljeholmskajen nedanför Årstabron, där det någon gång skall bli höghus. Hittills har man fått ihop något som ser ut som en kiosk i två våningar

Favoritmotiv: klippvägg med snö. Det blir så intressanta färgblandningar. Berget ser så strimmigt ut att jag antar att det är gnejs - rätta mig gärna om jag har fel!

Någon sorts armeringsjärn antar jag. Men varför är somliga röd- och andra grönmärkta?

Hyggligt: en av de mulliga damerna i skulpturgruppen nedanför Sjövikstorget har fått en värmande filt i kylan! Klumpen på huvudet förstår jag mig mindre på. Hjälp mot kölden för den här damen har dokumenterats tidigare.

De två andra damerna får hålla sig till ett värmande snötäcke

Fick för mig att jag skulle mixtra lite med ett par is-bilder tagna från Liljeholmsbron, och då blev det så här ...

... och så här, med lite bearbetning i ett bildbehandlingsprogram. Fast egentligen så kan jag inte sådana saker, så detta blev synnerligen slumpmässigt

Från Bellmansro via Rosendal till Isbladskärret

I morse stod jag på Telefonplans tunnelbaneperrong. Plötsligt blev det väldig oro bland måsarna i närheten. Jag tittade uppåt, och högt däruppe seglade en havsörn förbi, uppvaktad av några efterhängsna måsar ett tag innan den skruvat sig uppåt några varv mot molnen och försvann. Den var för långt bort för min lilla fickkamera, så i stället kör jag en del bilder som jag tog igår förmiddag på Djurgården. (Jag har faktiskt sett havsörn på och från och vid Djurgården också!)

Bara några meter från Bellmansstatyn vid Bellmansro, och man tror att man befinner sig på en stig ute i skogen

I Rosendals trädgårdar har man roliga utställningar ibland.  Här finns några bilder från den fina utställningen med fågelskrämmor förra året. Man blev snarare glad än skrämd, tyckte jag. Men i år var temat "grindar", som den här ovan.

Lite dold i en lövportal är den märkligt utformade grinden till höger. Var går gränsen mellan bruksföremålet 'grind' och konstverket 'grind', eller finns det någon gräns?

En variant till, väldigt formren kanske man kan säga? 

I det skarpa motljuset står en betongfigur och tycks begrunda en grindvariant som påminner om konstverk jag sett både i Stockholm (vid Skinnarbacken på Söder) och i Uppsala botaniska trädgård: en form som gradvis pekar allt vassare upp mot himlen. Eller också är figuren till vänster i själva verket en tomteluva. Fast då kan den inte sitta på di smau under jårdi utan snarare på de stora under jorden.

Man har väl rätt att ta till fantasin: denna grind visar i själva verket tre figurer som står framåtlutade åt olika håll och undrar "var tappade jag nyckeln?", eller "ligger möjligen kontaktlinsen någonstans här?".

Vi är ju i en trädgård, så låt oss fördjupa oss i några blomsterskönheter ... fast den här får mig mer att tänka på en gräddbakelse med kanske lite arrak. Har någon något annat förslag?

Detta är siden som glänser så fint, eller ...?

Låt oss gå så nära så att allt blir mer färg än form. Och denna bild - liksom de andra - gör sig ännu bättre i uppklickad version!

Och till slut, långt borta i den mörka skogen på landet? Nej, stigen bakom Isbladskärret som nu fått något fånigt rojalistiskt namn som jag inte minns.  Sådana fina saker hittar man på Djurgården!

Pingpong-killen ...

... utanför Eriksdalshallen har dagen till ära fått vit strut på huvudet och tycks ha ett lass fin vit grädde på racketen. Kortärmat och kortbrallor verkar lite väl frisksportaraktigt när det är flera grader under nollstrecket.

Trattar i skogen, butik går i graven

Det här är bilder jag tog i eftermiddags. De tre första är upptäckter jag gjorde i skogspartiet norr om L M Ericssons gamla område vid Telefonplan. Mystiska trattar i skogen minsann. Skall det månne påminna om verksamheten som skedde strax bredvid, där arbetare, ingenjörer och andra flitigt framställde en del av det svenska välståndet. Betydligt flitigare och samhällsnyttigare än den jävel som varit framme och klottrat.

Den sista bilden visar att en av de sista gamla järnhandlarna håller på att lägga av. Jag vet inte hur gammal den är, men den fanns där vid Svandammsvägen i gamla "Kransen" redan i början på sjuttiotalet när jag började frekventera denna stadsdel. Konkurrensen från byggvaruhus och stormarknader har nog bidragit till att den gamla typen av järnaffärer inte klarar sig längre.

Får man tälta i Rålambshovsparken?

Rubricerad fråga kommer sig av detta anslag som jag såg i porten till Frälsis på Sankt Göransgatan (före detta Kungsholmsgatan) i eftermiddags. Kallt och regnigt väder var det också. Är sommaren redan över? - Nå, för att återgå till frågan, är det tillåtet för naturliga eller övernaturliga väsen att bara slå upp ett tält i en park? Kan jag tälta i Rålis om jag känner för det? (Det gör jag inte.)




Kallt väder idag som sagt. Men ändå får den här tösen stå i bara mässingen (fast hon är väl av brons) och huttra på Stadshusets terass mot Riddarfjärden. Vad är det hon tittar på?



Jag är inte säker, men kanske det är en blomma som är på väg att slå ut. Det kan väl vara lämpligt i dessa tider när såväl hägg som några syréner blommar. Fin i håret är hon i alla fall.



Den här figuren i närheten av lilla bronsfröken är däremot inte så prydlig. Men hans jobb är att sticka fram ur en stenplatta på marken och spruta vatten. Det kanske man kan bli lite glosögd av i längden.




Blomstertid ja - att några blommor fått fäste invid järnvägsspåret på Riddarholmen ger ett visst hopp om att livet går vidare.

Djurgården - lördag förmiddag

Tusenskönor växte där på södra Djurgården - kanske inte i tusental, men tiotals och ibland mer än så. Men jag förevigade en av dem under en promenad i förmiddags. Härligt väder var det också.



Den här skulpturen ser kanske mystisk ut. Venus Milo av Erik Grate, uppsatt 1995. Men har man sett bilder av statyetter från grekisk stenålder, närmare bestämt Cykladerna för cirka 4000 år sedan, är stilen mer bekant. Jag vet inte om Grate tänkte på grekisk stenålder när han gjorde skulpturen, men det skulle inte förvåna mig.



Lika litet som det inte förvånar mig att folk måste hålla på och rista i barken på Djurgårdens fina bokträd. De står nu i sin finaste försommargrönska. De fina silkesgrå stammarna skulle vara ännu finare utan rispandet.



Riktar man kameran åt rätt håll så kan man tro att man är ute på landet någonstans, inte i en park i en storstad. Några tiotal meter till vänster om bilden finns Valdemarsudde, fotografen (jag alltså) står på en asfalterad väg som leder ned till stranden och en stor marina. Men här ser man bara en stig som leder upp bland stenblock och försommargröna träd.



Ännu finns många vitsippor kvar. Det kalla vädret har väl förlängt våren någon vecka eller så, men nu är det väl snart slut med sippandet för det här året.

Klot och Johan

Ett klot i Liljeholmen. Däri kan man spegla sig och undra om man är en rak människa inträngd i en böjd värld där hus lutar sig hotande fram och kräver att man offrar sin själ - eller ännu hellre sina pengar - till någon marknadskraft.

Om någon som heter Johan går förbi och speglas i den blankputsade stenen kanske denne person kan kallas Klot-Johan. Klot-Johan var ett litet troll som tecknades av Torvald Gahlin. Det är den lille runde figuren till vänster nedan som är Johan. Till höger en polis från den tiden poliser bar sabel och antogs ha respekt med sig.

Det osynliga monumentet

Någon nämnde nyligen "Anna Lindhmonumentet på Medborgarplatsen". Jag undrade vad det var för något. Jag går förbi Medis då och då men kunde inte påminna mig någon monument. Så jag gick dit för att titta. Så här ser det ut. Inte undra på att man kan ila förbi ute på torget utan att lägga märke till det. Inte mer iögonenfallande än om det varit en skulptur av Olle Baertling.



Min negativa bild kan ju förstärkas av att jag inte gillade Anna Lindh. Andra var förtjusta, men jag fick en otrevlig känsla av en person som möjligen haft en politisk övertygelse någon gång i sin ungdom men nu slängt den överbord och helt enkelt blivit en politruk. En person som fick i uppdrag av partiet att ha en åsikt, och så hade hon den åsikten tills det kom bud om någon annan åsikt. Det är sånt som händer när man fastnar som yrkespolitiker och inte har något annat att falla tillbaka på, antar jag. Det trista innehållet antogs döljas av en snygg yta och försök att verka personlig och innerlig, men det bet aldrig på mig. Jag kunde aldrig komma ifrån intrycket av en människa som var en politisk produkt med tvivelaktigt innehåll som skulle säljas med tjusig reklam. Den där historien med ett par torterade egyptier ... det var inte vacker yta, det var verkligt innehåll.

Stickeriprydd hopperska

Klotter har jag angripit till och från i denna blogg. Men det finns ju annat. Så här såg det ut i Högalidsparken på julaftons förmiddag. Någon hade piffat upp skulpturen med flickan som hoppar rep på gräsmattan nära korsningen Högalidsgatan-Varvsgatan. I och för sig tycker jag att metallfärgen och garnfärgerna inte riktigt går ihop, men till skillnad från när sprejburksmarodörerna är framme är ju det här något som går att ta bort utan större besvär. God fortsättning på helgerna, mina kära läsare!

Värmande omtanke ...

... tycker jag kan vara en lämplig rubrik till detta lilla bildreportage. På kajen i västra Liljeholmen finns en skulpturgrupp med tre mulliga damer i bara mässingen. Det verkar ju lite kallt så här års, men se: en vänlig människa har varit framme och bidragit med en värmande välstickad halsduk! Snällt!



Här är hela gänget. En stor utsikt över Årstaviken har de, men samtidigt lite kallt om rumpan där på den kalla stenen. Fast det kommer ju varmare tider igen!

Bilder från Söder - fredag

Här är några bilder tagna under fredagen på Söder. Tänk på det: ha alltid kameran med, man vet aldrig vilka tillvarons små under som kan uppenbara sig!



Som den här telefonen av gammal fin svensk formgivning. Ericofon, eller i folkmun "Kobran". Numera tillverkas Kobran igen, men nu är det väl nostalgi. På femtiotalet var det ultramodernt. Läs mer här. Jag såg den i ett skyltfönster bland diverse andra "prylar", tror det var på Skånegatan. Prislappen är kanske lite svår att läsa men det var priset - 750 bagis - som gjorde att jag helt enkelt måste dokumentera företeelsen.




Varför dessa dukar på ett hus vid Götgatan mitt emot Katarina bangata? Vid Hornsgatan hängde man ut vita tygsaker för att protestera mot den vidriga luften, vid Odenplan var det röda tyger för att protestera mot byggen, men vad gäller det här? Misstänker att det har mer med kommers att göra! Kanske en protest mot att folk inte handlar riktigt flitigt i Skrapan-gallerian?




Det här var väl på Tjärhovsgatan? En firma som säkert är så upptagen av sina egna affärsidéer att man inte har tid att störas av andras affärsidéer.



Ett gäng färgglada gemensamhetsbadare vid trapporna upp till Medborgarplatsen från Fatbursparken. En kul fontän. Fast den var bakom galler, men min lilla kamera gick att sticka genom gallret och få en närbild.

Själva Fatbursparken känns för övrigt som ett stort jäkla hål. Om man nu vill bygga ett runt hus i kvarteret Plankan kanske man kunde kompensera för detta genom ett eller ett par rejält fyrkantiga kåkar i Fatbursparken? Ett tips för yimby att ta tag i kanske?

En landsväg någonstans?

En landsväg någonstans, långt från den bullrande storstaden? Inte riktigt. Fortsätt något tiotal meter framåt, och bakom träden ligger den dånande Södertäljevägen. Jag misstänker att det här lilla partiet med trivialväxtlighet alldeles i närheten av Nybodaringen sticker i ögonen på folk som vill bygga överallt. Det ligger väl ungefär tio minuters promenad från Liljeholmsbron - centralt med dagens begrepp alltså. Men jag tycker att sådana här små områden som inte utsatts för "parkifiering" kan få vara kvar som udda inslag, faktiskt för att få fram den varierande stadsbild som många efterlyser.

Inte långt från "landsvägen" finns den här stora vyn över Årstaviken, med de mulliga damerna vid Marievikskajen som förgrund och den stora järnvägsbron i bakgrunden.

Det är många som gillar att promenera runt Årstaviken. Jag är en av dem. Jag läste en bok av Ulf Lundell för ett tag sedan, och han gillade också att promenera runt Årstaviken. Men det finns en lång sträcka på Årstasidan som inte har belysning, så under den mörka årstiden bör man vara utrustad med lampa och reflexer om man går där på kvällen.

En skulptur i Hässelby

Jag fotograferade den här skulpturgruppen med kameramobilen utanför fjärrvärmeverket i Hässelby strand tidigare idag. Av någon anledning finns den inte med på den lista med sevärdheter i staden som jag har en länkt till här på högerkanten. Det kanske inte gör något - man kanske var och en kan titta på formerna och fundera på vad de kan tänkas uttrycka?

Hässelbyverket i sig är snudd på industriminne. Det kanske borde minnesstämplas med sin femtiotalsarkitektur? Det är ju dåligt med industrimiljöer i Stockholm numera.

En himmelsk kub?

Vad är det för kreation som hänger där över en gata i Vasastan (glömde notera vilken gata det var, dock inte långt från Norrbackagatan och Sankt Eriksplan)? En kub hopsatt av lysrör ser det ut som. Ett konstverk för att sätta myror i huvudet på förbipasserande? Om detta är ett kubistiskt konstverk så blir det kubism i kvadrat kanske man kan säga.

Fint i Rålambshovsparken

I föregående inlägg var jag negativ men nu skall en positivare ton anslås. Jag blev inspirerad av en liten artikel i Dagens Nyheter i morse och gick över till Rålambshovsparken för att fotografera konsten där. Mest med digitalkamera, men också lite lågupplöst med telefonen.

I första hand var det Elli Hembergs skulptur Fjärilen jag ville titta på, men eftersom jag ändå var där var det lika bra att knäppa de övriga skulpturerna i närområdet också. De är alla en del av min stockholmhistoria. Skulptrisen Elli Hemberg levde nittiåtta år och var på toppen i åttioårsåldern - ett ideal att ta efter!


"En klassiker!" har någon klottrat. Jag gillar inte klotter, men det kanske stämmer även om många nog har sagt att "inte ser det här ut som en fjäril inte". Första gången jag såg klotter mot israeliska övergrepp var nog för övrigt just på Fjärilen. Någon hade skrivit Israel men ersatt s-et med ett hakkors.

Hur får man vitmålad betong att gå ihop med en lätt liten fjäril? - Det är en fråga, och en annan är vilken respekt man visar för konstverket genom att ställa en soptunna bredvid?

Här är nästa post på listan, Domarringen som fanns redan när jag var liten. Sju små figurer i sten, lagom för barn att sitta på. Brukskonst alltså. Egon Möller-Nielsen hette skulptören.

Varje figur är ett djur, men det kan vara lite svårt att gissa vad det är ibland. Det här ger mig visionen av en hund med anknäbb!

Den här lille krabaten påminner rätt mycket om de vilda kaniner som numera invaderar även Rålambshovsparken:

Monument över yxman. På sockeln till den här märklige yxmannen, monumental och mystisk, fanns förutom vanliga upplysningar ett tips om att man gå in på den här länken för att hitta mer offentlig konst runtom i Stockholm. Konstnären är Eric Grate som jag stött på tidigare i den här bloggen, och en liten kopia av hans yx-gubbe finns på Djurgården vid Blockhusudden.

Yxmannens huvud speglas i den röda marmorn: