Av en händelse hittade jag en nätsida med texter från Erik Asklunds bok En kille från Hornstull från 1968. Gamla skofabriken på bilden ovan nämns i förbigående. Jag har skrivit om den tidigare, och hade bland annat med ett nytaget foto med samma husfasad som ovan. Men åter till Asklund - han minns hur det var att växa upp i de värsta fattigkvarteren under 1910-talet och jämför med hur det var 68:
Stockholm har inte alltid varit den prydliga och välklädda, ja, välmående stad som den är i dag. Att en vårsöndag i nådens år 1968 promenera på gatorna och se en välnärd och nästan elegant klädd befolkning med glada, skrattande barn omkring sig - eller att besöka en arbetarfamilj i ett modernt hyreskomplex där ingenting saknas av livets nödtorft och där allt skiner av komfort och hygien, ja, det utgör för den som varit med en smula, en talande kontrast till vad som bara för en fyrtio-femtio år sedan var en vanlig syn: smuts och fattigdom, bostadsbrist och hungerköer, trasiga ungar och frysande människor.Det är inte bara i arkitektoniskt avseende, som storstaden genomgått en sådan fantastisk utveckling på några decennier - även på det sociala och ekonomiska området har förvandlingen varit lika genomgripande.
Men hur annorlunda förr! Min barndoms Stockholm - eller rättare sagt - Söder var en gång den smutsiga och proletära stadsdel, där fattigdomen, snusket och trångboddheten var mest framträdande, ja, inte ens Gamla stan eller Kungsholmen kunde tävla med den nöd och det elände Söder visade upp. Söder var de fattigas stadsdel, "dessa de mycket fattiga", som Nils Ferlin säger, vilka aldrig får ett "bröd från Frälsningsarmen /och aldrig ett ord i Clarté". Den tysta nöd, som gömde sig i bakgårdarnas skugga undandrog sig ofta all insyn. Det var en skam att vara fattig, och det var endast de mest hårdhudade, som kunde be samhället om hjälp, och de mest iögonenfallande och upprörande fallen, som kom under myndigheternas ögon.
Och så vidare. Farfar och farmor och deras fem barn, och farmors föräldrar bodde under de här förhållandena på Söder. Det första inlägget på den här bloggen handlar om det huset. Det finns en hel del skrivet om Stockholm som man borde läsa, och som kan ge en del perspektiv på stadens utveckling, och Asklunds bok kan vara en. Historien upprepar sig inte exakt, men man kan fråga hur staden kommer att se ut om inte bostadssituationen åtgärdas rejält? Är det rimligt att ha en stad för folk som antas se boende som ett sätt att "göra klipp", men som ställer en stor del av befolkningen utanför?
