quercus robur

Själva namnet låter imponerande, rotfast, något man inte flyttar på i första taget: Quercus robur på botaniklatin, ek på svenska. Någonstans i Kalevala kallas eken "Guds träd". Eken står i århundraden efter att ha startat som ett litet brunt ollon, den växer blir stor och mäktig och fylld av liv (sitt eget och många andras), för att slutligen åldras. Men även i åldrandet är den storslagen. Barken faller av, grenar faller av, stammen fylls av hål - ändå finns det liv kvar i många år i en sådan bjässe.

Den här, med utseende av en egendomlig modernistisk skulptur, fotograferade jag i morse på Djurgården i näheten av Fiskartorpet.

Nu blir det inget mer på den här bloggen på ett tag. Jag förlägger min verksamhet utanför Stockholm under kommande vecka.

Den gamla eken i Liljeholmen

Den här eken står på en klippa i Liljeholmen och blickar ut över Södertäljevägen. Bakom den finns arbetsområdet i Marievik. Så länge jag minns har den sett så här förfallen ut, och det var många år sedan jag skaldade följande poem som ändå kan sägas spinna på temat "gammal är äldst". Det är imponerande hur gamla ekar kan blomma och grönska år efter år trots att stammen är ihålig och de flesta grenarna fallit av. Dikten skrev jag alltså för många år sen, och noterade att ett par veckor senare hade syrénblommorna fallit av men eken stod där lika stark och grön.

Ek och syrén

Åldrig ek
sönderfallande
snart utan grenar;
krokig gamling
ändå grön krona
kanske sista våren?

Vid dess fot
syrenernas blå strutar