Gök eller bara muntergök?

En gök fildelad från Wikipedia. På håll låter dess hoanden rena, men en gök på nära håll är faktiskt en ganska skrällig upplevelse

På måndagskvällen tog jag favoritpromenaden runt Årstaviken. När jag gick längs stranden av Årsta skog och hade Eriksdalsområdet på andra sidan hördes hoandet från en gök under kanske en halv minut. Då inställde sig omedelbart frågan: var det en äkta gök, eller en så kallad muntergök som var i farten? Vanligen tänker man sig inte att gökarna sitter inne i stan och hoar utan det skall vara en annan miljö:

Ute blåser sommarvind
göken gal i högan lind.
Mor hon går på grönan äng
bäddar barnet blomstersäng,
strör långa rader
utav ros och blader ...

... för att citera Samuel Johan Hedborn (1783-1849) som skrev denna vaggvisa. Senare försågs den med en svår melodi av Alice Tegnér.

En kort stund senare hördes ett enstaka hoande igen, men nu uppifrån Årstaskogens backar. Är det ovanligt med gökar i stan? (Om man bortser från munter- och kaffegökar alltså?) En gång både såg och hörde jag ett par gökar i närheten av Kampementsbacken på Gärdet. Först trodde jag att det var en skämtare i farten, men så fick jag syn på dem.

Annars har ju göken minskat i den här delen av Sverige, men jag har intrycket av att uppe vid Torne träsk är det fortfarande många gökar i farten. Det häftigaste jag varit med där var på en myr nära Abisko, där inte mindre än tre gökar flög omkring ovanför mig och hoade intensivt.

Ja, och på hösten blir göken hök - men det kanske du redan hört?


Från Konfliktportalen.se: andread0ria skriver Thatcherismen trettio år, Anders_S skriver Jag har anslutit mig till Konfliktportalen, boladefogo skriver Silvia Federici och George Caffentzis om krisen, tusenpekpinnar skriver Ankdammen på första maj, domljuger skriver Marknaden mot människor, autonomak skriver Popvänstern och klassföraktet

Installationer

Installation verkar vara beteckning för ett konstverk som skapas genom att man tar diverse skräp och släpar ihop det och kallar det just installation. Kanske det finns någon tanke bakom, kanske inte. Här är några exempel som jag tror inte har skapats av folk med utbildning på Konstfack, men som ändå kanske kunde passera som - installationer.

En manglad ljusblå plaststol, någon sorts leksaksdjur (skall vara en säl kanske?) som i morse stod vid Gröndalsuppfarten till Essingeleden. Någon symbolik - tillvaron faller i spillror omkring det levande livet som inte kan göra annat än att sitta där och uppge ett förvånat flin?

Den här installationen är svårare att urskilja och dessutom inte komplett på den här bilden (för knepig bildvinkel för att få med allt), men några meter från den massakrerade plaststolen har någon hängt upp tre navkapslar på bergssidan. Två av dem finns med här, den tredje är längre åt vänster. Någon har gjort sig besväret att klättra upp och placera navkapslarna så att det ser ut som jättelika nithuvuden på klippan. Symbolik? - När man jagar fram i livet kan det hända att man tappar saker på vägen!

Sista bilden är från fjällen vid Torne träsk, som jag helt fräckt inkorporerat i "mitt" Stockholm. Här är vi en solig dag uppe på toppen av Paddustievve, en samisk offerplats. I bakgrunden blänker snöfälten på Nissuntjårro, den södra gaveln på Lapporten. Några stenar och ett renhorn - vad kan de symbolisera mer än den härliga friska fjällvinden som drar fram över de öppna hedarna medan ett par fjällvråkar dansar omkring i lufthavet ... !

Bloggpost från Abisko

Jag har tidigare i den här bloggen storsint införlivat såväl Sigtuna som Nynäshamns och Nacka kommuner i "mitt" Stockholm. Nu tar jag till det verkligen stora greppet och införlivar Kiruna kommun också, med fjäll, blå sjöar och gröna björkskogar. Här känns det inte som om man går på en överfull gata hemma i stan - ja, undantaget kanske kan vara när man trängs med andra hungriga individer för att plocka åt sig godbitarna vid middagen på Abisko turiststation. (Lugn, lugn! Det räcker åt alla!) Här finns det plats att sträcka ut i naturen - även om de flesta vandrare drar iväg längs Kungsleden som numera nästan ser ut som ett upptrampat dike på sina ställen. Kilar man iväg på någon mindre stig kan man avnjuta omgivningen mer i avskildhet, tillsammans med lövsångare, blåhakar och andra fåglar som drar igång och sjunger så fort det blir lite varmt och trevligt. I morse hörde jag för övrigt göken hoa uppifrån fjället.

Vädret har varit omväxlande de senaste dagarna, vilket det brukar vara i de här trakterna långt norr om polcirkeln där nu midnattssolen gör att det är ljust dygnet runt. I måndags var det rätt ruggigt med nordanvind och snöflingor, men strax blev det tisdag och mycket bättre. Jag satt nedanför profilen av den mäktiga Lapporten och avnjöt dels en utflyktssmörgås och lite soppa, dels ett par fjällvråkar som dansade runt i den klara luften. - På onsdagskvällen kom ett häftigt snöfall som sedan raskt smälte undan, det är snabba ryck i väderomslagen här!

Vindens sus, forsarnas brus (jajamen, det här är mycket häftigare grejor än Norrström!), utsikter som tar andan ur en - det är Sveriges ovansida vid Torne träsk det! Just nu dånar ett tomt malmtåg på väg i riktning österut. Det har varit i Narvik och lastat någon båt, och nu kör det tillbaka mot Kiruna för att ta ett nytt lass... jo, det där med utsikter: jag bifogar en bild av de många jag tagit. Den är från igår. I bakgrunden syns det mäktiga fjället Nissuntjårro (som utgör ena halvan av Lapporten), och tittar man mot de vita molnen på bildens högerkant skymtar profilen av en fjällvråk.