Stockholmare - test

Jag lät mig luras av en länk på Birger Schlaugs (B Slug) blogg och kom fram till ett test hos DN som skall visa om man är "stockholmare". Alla frågor var givetvis ointressanta. Ingen om man har Birger jarl i släkttavlan exempelvis (den Birger som inte grundlade Stockholm men åtminstone var i trakterna år 1252). Eller var ens föräldrar var födda (en på Söder, en i Helsingfors) etc etc.

Av någon konstig anledning godkändes provet. Se här - mina kommentarer inom hakparentes[].

10 rätt av 14 möjliga Superstockholmare. [Fan, jag börjar tröttna på stan.] Du är Stockholm i ett nötskal. [Kan vara att jag är ett nöt som bor kvar här.] Du kunde inte bli mer genomsnittlig om var 39 år gammal, bodde på Södermalm och hette Lars Andersson eller Anna Andersson det vill säga, utgjorde det absoluta stockholmsutsnittet. [Fel ålder, fel namn, men jag är född på och bor på Söder.] Om du har tatuerat dig det senaste året [Varken senaste året eller något annat år - tatueringar ser grisiga ut] är det med något av följande: en karp i japansk stil över hela armen, ett sjömanshjärta, eller dina barns namn. [Jag har inga barn.] De heter förmodligen Julia och Alexander, Stockholms vanligaste dopnamn 2007. [Vad är det för fel på Klotilda eller Agapetus?] Det är också hög risk för att det sitter en urblekt tribal någonstans ovanför armbågen. [En vadå?] Du äter Capricciosa. [Vad är det?]

Av de 2230 personer som hittills gjort testet, klarade du dig bättre än 1646 (73%).

Ljuset över Årstaviken

Ljuset pratar målare om, eller gjorde det förr i tiden i alla fall. Och så åkte de iväg till Skagen i Danmark exempelvis för att måla sina tavlor och uppleva och inspireras av ett särskilt ljus. Undrar om inte en del åkte till Bornholm också. Hur som helst: jag har inte varit på något av dessa säkerligen intressanta platser men tycker mig ändå ha sett ljuset. Närmare bestämt det ljus som uppstår när vatten och himmel möts i Stockholm.

Ovanstående bild tog jag i morse. Det var disigt över Årstaviken, Årsta holmar och broarna. Himlen var i stort sett molntäckt. Men solen hittade ett hål och kastade en vitglödgad ström i vattnet fram till Marievikskajen där jag stod. Diset suddade ut konturerna. Kanske en artist som engelsmannen Joseph Turner hade kunnat göra något av det här motivet?

Det var det ett speciellt silverfärgat ljus som varade en stund, tills det tillfälliga hålet i molnen täpptes till igen. Jag tycker man ofta upplever sådant när man vandrar längs Stockholms stränder. Antagligen är det ett allmänt fenomen Jorden runt. Men när det uppträder här är det Ljuset över Årstaviken.

Bevara kajerna som kajer för sjöfarten i Stockholm

Här speglar sig Cementas depå i Årstavikens vårblanka vatten. Men hur länge? Staden tränger på.

Är det vettigt att strandnära industrier trängs undan till förmån för bostadsbyggande åt folk som nödvändigtvis måste bo nere vid vattnet? Borde inte Stockholms kajer framåt än mer användas för miljövänliga transporter (eller åtminstone transporter som är miljövänligare än lastbilar!)? Borde inte nya bostadsområden hellre byggas längs järnvägslinjerna norr- och söderut, eller på Bromma flygfält? Borde vi inte försöka hålla kvar de få tyngre industrier i stan som ännu inte är utkörda? Finns det människor som på något sätt mår illa av att det finns fabriker i Stockholm ganska nära centrum?

Till Cementas depå i Liljeholmen tas varje år in 350.000 ton cement med båt. Det motsvarar cirka 9.000 lastbilar. Jag tror det vore bra att ha den här transportleden till sjöss kvar i Liljeholmen.

Här ligger Västanvik från Slite och lossar sin last i Liljeholmen.

Förutom att bostäder vid kajerna tränger undan arbetsplatser med rätt miljövänliga transportmöjligheter kommer bostäderna att ligga i områden som riskerar att hamna under vatten vid en stor översvämning. I Hamburg byggs det också en del i gamla hamnområden, men där har man tänkt på faran med högvatten (7,5 meter räknar man med!) och bestämt att det inte får finnas bostäder i bottenvåningarna. Har planerarna och exploatörerna i Stockholm tänkt så långt?

Om stränder vore bra för bostadsbygge skulle våra stränder vara fulla av bostäder redan. Men förr var man försiktigare och byggde inte så (lika lite som man byggde hus och vägar på bästa åkermarken - nu går det bra, men hur länge till?). Är det verkligen vettigt att ge efter för den här modenycken att folk praktiskt taget måste bo ute i vattnet?

(Data här kommer från Sjöfartsstaden Stockholm, Samfundet S:t Eriks årsbok, 2007. Bilderna har jag tagit själv.)

Olika hantering av skog nära de nordiska huvudstäderna

Det här har jag saxat ur en tidning som för mig var okänd till alldeles nyligen, tidningen SKOGEN. Artikeln visar dels på hur grannarna verkar vara mer måna om sina skogar nära huvudstäderna, dels att den nuvarande Alliansledningen i Stockholm förefaller vara vårdslös med tillgångarna. Man vill sälja ut 17000 hektar skogsmark, det är all skog som Stockholm äger. Och Stockholm, det är ju vi som bor här, medborgarna.

– Då är det jätteviktigt att upprätta skötselavtal med de markägare som köper, så att inte besökare och markägare krockar. Hittills har staden lämnat mycket gammal skog men många nya markägare kommer ju vilja avverka rejält för att betala av på lån för köpet. Det säger Liselott Eriksson, jägmästare och konsult, som arbetat mycket med tätortsnära skogar och naturturism.

Och så tillägger hon:

– Det finns flera kontrakt undertecknade men staden har inte skrivit ett enda sådant avtal. Det blir betydligt svårare att komma överens i efterhand.

Är inte detta en liknande vårdslöshet som när staden tecknade avtal med en engelsk fastighetsfirma om övertagande av ett antal centra? Det fanns anledning att misstänka att engelsmännen varken var långsiktiga eller seriösa, men det blundade man för. Här flaggas för risken att klippare kommer in och rakar rent.

Liselott Eriksson har studerat hur andra nordiska huvudstäder hanterar sin skog. Helsingfors har 12 000 hektar mark som går i stråk in i staden, precis som Stockholm.

– Där är målet tvärt om att utveckla skogen för hälsa, rekreation och naturvård. Medan Stockholms skogar årligen betalar in miljonbelopp till staden får skogen i Helsingfors pengar för att utveckla värdena.

Oslo har 16 000 hektar, och liksom Stockholm ligger mycket i kranskommunerna. Men Park- och Idrottsetaten går i motsatt riktning mot Stockholms kommun. Skogen får kosta, friluftsliv och bevarande är de bärande målen för förvaltningen. En ny lagstiftning som är på väg att införas kommer till och med slå vakt hårdare om oslobornas skog. Skogen ska bevaras för framtida generationer och etaten slår fast att den är ”en enastående tillgång” för upplevelser och undervisning.

Runt Köpenhamn finns 35 000 hektar som ägs av statliga Skov- og Naturstyrelsen. Där är uppgiften att skapa mer skog, säger Liselott Eriksson.

– Det främsta målet är att öka värdet för rekreationen, att leverera så många naturupplevelser som möjligt. De har ingen tanke på att sälja stort.

Kan man sätta etiketten "fanatiker" på Allianspolitikerna? Det finns absolut ingen grundregel i borgerlig politik, vare sig den är socialliberal eller konservativ, att offentliga tillgångar måste förvandlas till privategendom till nästan vilket pris som helst. Förmodligen har de någon sorts idealbild av hur företagare uppträder i det här läget, de tror att kommunen skall drivas som ett företag, och handlar därefter. Men kommunen är inte ett företag, det är en del av demokratin. Och därmed behöver man inte ägna sig åt kufiska affärer.

"Årets hetaste debatt"

Här är en affisch för en klimatpolitisk debatt med vidhängande utfrågning av partierna i Stadshuset som Naturskyddsföreningen i Stockholm arrangerar. Listan på närvarande politiker framgår av nedstående lista:

M: Ulla Hamilton
Fp: Karin Karlsbro
Kd: Anders Broberg
C: Per Ankersjö
S: Carin Jämtin
Mp: Åsa Romson
V: Ann-Margarethe Livh

Jag har också inhämtat att lokalen där debatten skall hållas rymmer 90 personer, så intresserade bör hålla sig framme i god tid för att vara säker på en stol!

Politikerna skall inte bara gräla med varandra, utan publiken skall ha möjlighet att ställa frågor om deras syn på klimatpolitiken. Så har du frågor om klimatfrågan och vad partierna i Stadshuset har för tankar om den, så knalla iväg till Tekniska Nämndhuset den 29 april!

Premiär: tussilago

(Riktigt så här präktiga såg inte dagens tussilago ut, men om de får växa till sig kanske ...)

Under en morgonpromenad i Erstaviksområdet i morse såg jag mina första tussilago för detta år. Nu kommer väl skrymånsar och påstår att "jag såg tussilago för flera veckor sedan", men då skulle jag vilja påpeka att jag såg sådana där gula små krabater redan förra året!

Nu stiger fågelsången allt högre över skogar och fält. Ett halvdussin tofsvipor vandrade runt på, eller busflög över fälten en bit från Erstaviks gård. Rödhakar, gärdsmygar, taltrastar och rödvingetrastar sjöng inne i skogen, tillsammans med bofinkar, grönfinkar, talgoxar, blåmesar. Och nötskrikor gav hals, men de sjunger ju inte direkt. Skriker och kväker, det gör de. Men när en rovfågel, antagligen en duvhök, drog fram mellan träden blev det tyst!

En råbock med nya horn på gång skällde på mig nära Sandasjön. Jag skällde tillbaka. Och så var det dags att ta bussen hem till stan igen ett par hållplatser söder om Hellasgården. Hellasgården är ju den klassiska noden för generationer av naturdiggande stockholmare.

Om man vill ha ett område med många sorters natur att promenera i är det som lite oprecist kallas "Nackareservatet" alldeles utmärkt (om man nu inte vill skena fram på motionsspåren omkring Hellasgården). Bräckvatten och skärgård och en liten vadarstrand, skogssjöar, barrskogar, lövdungar, åkrar och betesmarker, sumpmarker - allt finns där. Man kan försöka bada i den svinkalla Källtorpssjön eller gå timmar i skogarna utan att se en människa. Jag antar att bara tanken på det sista skulle få yimby-fantasterna att bryta samman. Delar av området är lätt att komma fram till, andra kräver mer ansträngning. Tunnelbana, buss eller saltsjöbana - välj det som passar bäst.

På tal om stadsprofil

Här är ett par gamla svartvita bilder som jag tog någon gång i mitten av 70-talet. På båda figurerar Stockholms stadshus. Den första bilden gör verkligen skäl för att kallas svartvit, jag undrar om den möjligen var tagen med dokumentfilm som ju i alla fall på den tiden inte medgav mycket till gråskala. Hur som helst, den är uppenbarligen tagen från Riddarholmen och har Stadshuset i fokus. Profilen är mycket tydlig, och den syns därför att inget annat sticker upp i närheten. Om man tänker sig tillbaka till 1870-talet hade det sett ännu friare ut på denna yta: där låg Eldkvarn, och vad jag minns av bilder så var det bara i stort sett en stor fyrkantig kåk. Det bör ju ha funnits skorstenar också, men definitivt inget högt torn.



Följande bild verkar vara tagen under en period när det låg bara lite snö men Riddarfjärden var frusen. Den är tagen från Skinnarviksparkens backar vad jag kan se. Stadshustornet är fortfarande högt, men i gråvädret verkar det sjunka in i bakgrunden av mini-höghus (sic) vid Sergels Torg. Med ytterligare höga hus i bakgrunden blir en av Stockholms främsta symboler allt mindre synlig.