Industriminne för flytande varor

Jag satt en gång på ett möte och lyssnade på folk som diskuterade hur man skall bevara industrier i Stockholm - inte i den ursprungliga funktionen som industri, men att hålla minnet kvar när fastigheterna överförs till annan verksamhet. Jag tror inte att det fungerar något vidare. River man husen fungerar det ännu sämre. Vill man bevara en arbetsplats som levande historiskt minne måste den nog fungera som arbetsplats också.

Jag tänkte på det där när jag gick förbi de stora konjaksfaten - jättestora! - på Reimersholme. En gång i tiden var det ett viktigt industriområde här, med Vin & Sprits anläggningar och Bergsunds varv. Vad finns kvar nu? - Några mindre hus vid bron, de här konjaksfaten, samt några stora plåtgrejor i en backe. Gatunamn kan också bevara minnet, men då måste man tänka efter ibland. Det var först för några år sedan som jag plötsligt kom på att Slipgatan hänger ihop med varvet - en slip att dra upp fartyg på.

Nåväl, en och annan skulle väl vilja ha ett sådant där fat fullt med konjak hemma. Jag tror jag avstår.

Med en sådan vakthund ...

... kommer säkert snattare och rånare att hålla sig borta från den här skobutiken (fotograferat på Varvsgatan i morse).

En tur neråt Slussen och Hornsgatspuckeln

Det var snålblåst i morse. Hade tänkt sätta mig på en bänk med morgontidningen, men de första bänkarna låg mitt i blåsten så jag fortsatte längs Söder Mälarstrand ned mot Slussen. Där har jag gått hur många gånger som helst, men det finns nästan alltid något nytt att se ändå. Sedan gick jag upp på Hornsgatspuckeln och Bastugatan. Naturligtvis var kameran med. Vi lever i det digitala bildbajsandets tidsålder.


I boken Stockholms byggnader av Andersson och Bedoire står följande om Mariahissen:

Den ståtliga tegelbyggnaden, med livfullt komponerad huvudfasad mot vattnet med spetsbågiga muröppningar, gavlar, tinnar och ett nu återuppfört torn, tillkom efter en bortsprängning av Mariaberget för en 28 meter hög hiss.

Huset är från 1885.

Här är den "ståtliga tegelbyggnaden" på Mariahissen. Murare och mursmäckor hade nog mycket att göra för att få upp den här muren.

En byggnadsdetalj, ett pelarkapitäl, från Mariahissen.

De nya byggnaderna nedåt Slussen smälter bra in i den äldre bebyggelsen. Jag har för mig att det skall ha funnits ett bad ungefär där det ljusockra huset till vänster står. Själva badet var rivet för länge sedan, kvar fanns en parkeringsplats, men man kunde se resterna av en kakelvägg.

En sak som gör Slussenområdet dystert är att det på flera ställen trycks ned av broar. Tung och otrevlig betong. Man blir inte glad här, i alla fall inte av utsikten.

Fönstret till Ivar Lo-Johanssonmuséet på Bastugatan 21. Det finns ett sällskap som hyllar den gamle författarens minne också. Jag vet att jag såg honom åtminstone en gång, en äldre herre i svart basker nere vid Slussen. Har väl läst två-tre av hans böcker.

Över gatan från muséet finns Ivar Lo-parken. Bland annat finns det här trädet som torde tillhandahålla en rolig grotta för lekande barn!

Och i parken finns också författarens egna ganska buttra nuna skulpterad. En självmedveten herre tycks det.

Från Ivar Lo-parken har man en stor utsikt ner mot Stockholms centrum. Ett antal byggkranar reser sig, snart kommer nya hus att resa sig i stället.

Den här bilden kan användas som underlag till funderingar över "höga hus" och vad de gör med stadsbilden. I bildens mitt ligger Klara kyrka. Det var ungefär i det området som Stockholm började växa fram en gång i tiden. Utan höghusen vid Sergels torg (de "fem trumpetstötarna") hade kyrkan varit mycket mer dominerande.

Det rivs i Liljeholmen

Det rivs i Liljeholmen, en av de sista stora industribyggnaderna i den östra delen av området håller nu på att malas sönder. Det gamla cementverket. Där blir det bostäder i stället, och det behövs säkert. Förmodligen bygger man dock obehövliga bostadsrätter när det nog snarare borde ösas in med massvis med små billiga hyresrätter, anpassade till en stad med många små hushåll.

Här är en del fotografier jag tog i förmiddags och i förrgår.

Vad döljer sig i mörkret därinne?

Samtidigt är det fascinerande med industrimiljöer. Varför är inte detta en allmän känsla? Är det så att medelskikten som gör sig breda i Stockholm helst inte vill minnas att det fanns en tid när den svenska industrin sannerligen inte var kattskit och det fanns en stark arbetarrörelse med bas ute i fabrikerna? Eller är det bara det att jag har arbetat en del i industrimiljö som gör att jag känner något speciellt här?

När fönster och väggar börjar försvinna kommer strukturer därinne fram, som den där typiska verkstadstrappan i metall.

Den där spiraltrappan ser ganska läskig ut.

Väggar försvinner, skogen uppe på klippan syns nu genom kvarvarande fönster.

Andra strukturer kommer fram. Jag undrar om det var en länga med verkstadskontor uppe till höger bakom de höga fönstren - kanske verkmästaren (om det nu fanns någon sådan där) kunde ta sig en titt genom fönstren då och då för att kolla läget nere i maskinhallen?

Verkar som man använt grävskopan för att riva ner metallramar runt fönstren.

Här följer några bilder som jag tog från "baksidan", alltså från klippan ovanför rivningshuset. Det är en stor utsikt in mot stan. Det röda taket uppe till höger tillhör Högalidsskolan.

Från samma ställe men i riktning mot Årsta holmar, Tanto och järnvägsbron.

Klottrarna hittade ett stort fint platt tak att klottra på.

Så här såg det ut från gångbanan på nya järnvägsbron i förrgår. Som synes är det ett långt kvarter som man mal sönder just nu. Jag antar att huset under närmsta taket också försvinner snart. I den närmre bakgrunden är nya hus i Marievik, längre bak skjuter Nybodahöjdens äldre bebyggelse upp.

För att återkomma till en inledande fundering: även om den äldre typen av arbetare försvinner i fjärran med sin unicabox och keps kommer de nya arbetarna - de går inte att undvika. Affärsbiträden, städare, sophämtare, chaufförer ... de dyker upp överallt! Så om medelskikten tror att de kan fixa en stad utan arbetare må de försöka med det. Antingen misslyckas det, eller också innebär det att de får plocka upp skiten efter sig själva.

I ett samhälle som byggs om för att möta resurs- och klimatkriser kommer det att behövas många arbetare.

Bort från förorten - i USA i alla fall

Sverige är inte USA vilket vi skall vara glada för. Sverige är Sverige och här ser det annorlunda ut på många sätt. Men det finns likheter också och förhållanden att ta varning av. Extremer som man bör undvika, exempelvis, som de värsta exemplen av stadsutglesning.

Eftersom den här bloggen delvis handlar om stadsplanering tar jag mig friheten att hänvisa till några artiklar i USA-press på nätet. Ursprunget var den här som jag hittade hos HuffingtonPost för någon dag sedan. Ytterligare finns här och här.

Jag tror artiklarna kan vara av intresse för yimbyister i Stockholm också. Visserligen har vi inte den enorma utbredning av förorter här som där, men utbrett, bilberoende och kulturellt fattigt är det lik förbaskat på många håll. I dessa artiklar får man en bild av att bland annat energikrisen gör att utflyttningen från innerstäderna bromsas upp och återflyttning har börjat. Det blir helt enkelt för dyrt att pendla långa sträckor med bil, och man upptäcker att det är ju trevligt att bo så till att man har affärer och annat inom gångavstånd. Och man blir mindre fet om man går mycket - viktigt där borta där fetma är ett rejält hälsoproblem. Miljö- och resursvänligt är det ju också. Fastighetskrisen bidrar till den här trenden, men den fanns redan tidigare.

Most Americans now live in single-family suburban houses that are segregated from work, shopping, and entertainment; but it is urban life, almost exclusively, that is culturally associated with excitement, freedom, and diverse daily life. [Ungefär vad Marx och Engels hävdade redan på 1840-talet, för övrigt.] And as in the 1940s, the real-estate market has begun to react.

People are being drawn to the convenience and culture of walkable urban neighborhoods across the country—even when those neighborhoods are small.

En annan märklig sak som påtalas är att det förfall och kriminalitet som tidigare kännetecknade de gamla stadskärnorna, och som fick mängder av människor att fly ut till taskigt byggda "McMansions", i fastighetskrisens kölvatten nu har flyttat till ytterområdena. Därute finns en massa lediga hus där man kan kinesa om man är brottsling eller knarkare. Och detta lär ju jaga på den övriga befolkningen att försöka flytta in mot stadscentrum igen. I det sammanhanget nämns gentrifiering som jag skrivit om tidigare, och det är inte en odelat positiv process även om det verkar så i en artikel här. Visserligen försvinner en del bus när ett område gentrifieras, men även hederligt folk trycks ut - och vem kan garantera att de som flyttar in inte också är bus av någon sort?

Portland framhålls som ett föredöme. Där satte man stopp för "urban sprawl" för länge sedan och är nu högt på listan över de bästa städerna i USA.

Ett sista intressant påpekande: Om New York City vore en egen stat skulle den vara den mest energieffektiva i USA. Det är inte bara så att Manhattanborna åker kommunalt eller går, de värmer oavsiktligt upp grannarna ovanför.

"I en röd liten stuga ska vi bo ..." ... men på en flotte vid Riddarfjärden kanske inte är världens lämpligaste plats. Det kanske finns en del smygkontor i krokarna som kunde utrymmas och återställas till bostäder?

Kan vi lära av det här? För Allianspartister som dyrkar "Amerika" finns det en del att ta till sig. Förhoppningsvis ganska snart, och inte med ett årtiondes eftersläpning. Den gammalmodiga idén med utspridd bebyggelse beroende av privatbilism bör skrotas och de samhälleliga resurserna bör läggas på hållbarare system för transport av människor och varor. En viss förtätning kan ske inåt statskärnorna. Men jag antar att det finns en gräns någonstans där det blir för tätt och trivseln bryter samman.

Gentrifiering måste bekämpas. I Stockholmsregionen är det inte bara Stockholm och ytterligare några få kommuner som skall bygga, alla är ansvariga för att bygga hållbara centra som i stort sett kan stå på egna ben samtidigt som de är förbundna med effektiva kommunikationssystem. Man kunde försöka förtäta i ytterområdena - en av artiklarna nämner i förbigående att det ofta inte fungerar så bra. Men kunde man expropriera småhusområden och bygga exempelvis Huddinge centrum på femtiotalet borde man kunna göra något liknande idag. Handens centrum bör vara på väg åt det hållbara hållet. Det trista med båda dessa ställen är väl bland annat att stora vägar drar rätt genom centrumområdena.

Hopp ... hopplöst?

När jag under söndagsmorgonpromenaden kommer upp mot gamla Hammarbybron står där flera polis- och räddningsbilar. Vad händer? Jag vänder mig om och ser en man utanför räcket på Skanstullsbron. Möjligen har han placerat sig så att han står över Tvärbanans spår också. Gissningvis är han så nära marken att han skulle överleva ett fall (även om han skulle slå sig ordentligt och bli sjukhusfall för ett tag framåt). Men ramlar man just framför en spårvagn skulle utfallet nog vara osäkrare.

Trafiken leds om, kanske man stoppar spårvagnen också. Poliser och brandmän står och tittar. Mannen utanför räcket viftar med armen och ett ben ibland, men börjar göra ansatser till att klättra tillbaka efter staketet. Det ser så valhänt ut att jag undrar hur han kom över räcket första gången. Men så tar han sig vigt över. Det kanske inte blir något självmord den här gången. Jag stannar inte för att se efter. Det är första gången på många år som jag ser något sådant, då var det någon som klättrade runt på utsidan av Katarinahissen.



Förutom de två bilar som syns här var det ytterligare någon enhet från brandförsvaret och jag tror tre polisbilar. Ibland finns det resurser!

Jag varnade igår för mörkret under vintern på sydsidan av Årstaviken. Men nu håller man ju på att sätta upp belysning som skall vara klar mot slutet av sommaren. Bra initiativ. Hoppas att man bygger stabila grejor som inte busarna kan slå sönder.

En landsväg någonstans?

En landsväg någonstans, långt från den bullrande storstaden? Inte riktigt. Fortsätt något tiotal meter framåt, och bakom träden ligger den dånande Södertäljevägen. Jag misstänker att det här lilla partiet med trivialväxtlighet alldeles i närheten av Nybodaringen sticker i ögonen på folk som vill bygga överallt. Det ligger väl ungefär tio minuters promenad från Liljeholmsbron - centralt med dagens begrepp alltså. Men jag tycker att sådana här små områden som inte utsatts för "parkifiering" kan få vara kvar som udda inslag, faktiskt för att få fram den varierande stadsbild som många efterlyser.

Inte långt från "landsvägen" finns den här stora vyn över Årstaviken, med de mulliga damerna vid Marievikskajen som förgrund och den stora järnvägsbron i bakgrunden.

Det är många som gillar att promenera runt Årstaviken. Jag är en av dem. Jag läste en bok av Ulf Lundell för ett tag sedan, och han gillade också att promenera runt Årstaviken. Men det finns en lång sträcka på Årstasidan som inte har belysning, så under den mörka årstiden bör man vara utrustad med lampa och reflexer om man går där på kvällen.