Körsnärens sista anslag

Jag tog det här fotot i eftermiddags på Hornsgatan. Den sista pälsaffären har tagit ner skylten. Notera hur dörren ser ut. Inte är det körsnären som stått där och karvat med något vasst föremål! Vidrigt!

En stor jäkla sten ...

... fotograferade jag i nybyggnadsområdet vid Liljeholmskajen i förrgår. Den var då försedd med en kalott av snö som jag antar nu har töat bort. Om man nu vill visa upp lite "natur" i en konstgjord miljö är stenar ett bra alternativ. Till skillnad mot växter är de oberoende av väder och vind och behöver oftast ingen omvårdnad (om inte någon ungdj-l skall dit och klottra förstås, vilket torde inträffa) och vattenkonster är ju också knepiga i ett klimat som det svenska. Men stenarna sköter sig själva! Det verkar som man bygger någon sorts torg som sluttar ned mot vattnet, och den stora stenen blir ett inslag i kompositionen.



Det var ett tag sedan jag lade ut någon bild från rivningen av Vin & Sprits gamla fabrik, men så här var läget i förrgår. Några högar med betongrester och armeringsjärn. I bakgrunden sticker Årstabron upp. Snart är förintelsearbetet klart. Klicka på bilderna så blir de lite större.

Morgonreflexioner vid Riddarfjärden

En talgoxe var framme och spanade in i en fågelholk på Söder Mälarstrand när jag tog en promenad denna soliga och kyliga morgon. Nog har talgoxarnas filande varit livligare de senaste dagarna? Ett par kråkor virvlade runt i någon sorts luftbalett invid Münchenbryggeriet och ut i häftig flykt över isen - vårkänslorna börjar göra sig märkbara!



Jag tror den här bilden säger en del om vad som händer med profilen i det centrala Stockholm nu. Det drar iväg mot en slätstruken massa av högre byggnader. Kgl. Myntet och andra mindre hus till vänster om Stadshuset krymper ytterligare. Säg, skulle man inte kunna dra upp Stadshuset med några extravåningar och ett högre torn för att återställa en del av balansen?

Förresten noterade jag att jag glömt göra en länkning till Gabrielles blogg som ju länkar till mig. Slarvigt, men i ömsesidighetens namn lägger jag nu in länk åt andra hållet!

Stockholm i vinterdräkt

Så har till slut det kommit någorlunda med snö i Stockholm, så att det nästan ser ut "som en gammal hederlig vinter som man minns från förr"! Under söndagskvällen kom det mycket snö vilket torde glädja alla som har sin utkomst av snöröjning.

Även artistiskt lagda personer gladdes naturligtvis, som den eller de som knåpade ihop den här snögubben på Riddarfjärdens is. Det var tung kramsnö som kom och jag antar att den var alldeles utmärkt som byggmaterial.

Vinterbild ute i skogen? - Nix, bakom ryggen på fotografen (mig alltså) dånar trafiken fram på Västerbron. Men för tillfället ser det ut som en fin vinterskog på Långholmen.

Som mystiska tecken ser det ut därnere på isen. En igenfrusen ränna?

Den översnöade lekparken i Rålambshovsparken.

Ett bild- och färgmässigt kaos som på något sätt tilltalar mig. Arbetsplatsen för Citybanan vid Söder Mälarstrand, den brutna isen, husen på Mariaberget som speglar sig i vattnet. Och längst till höger en del av den klippbrant som gör att Stockholm här och där är så in i norden jobbigt med backar upp och backar ned.

Söndagsmorgon - Söder

Det här är en av de mest trafikerade ställena i Stockholm tror jag: Långholmsgatan strax före Västerbron. Men klockan 08.36 i morse var det inte mer rörelse än så här. Visserligen är det rödljus vid Högalidsgatan, men de fåtaliga fotgängarna behöver inte bry sig om några bilar. En står stilla, översnöad, i filen i riktning mot mig medan det möjligen är en bil i rörelse långt borta i filen ned mot Hornstull. Vänder jag mig om mot Västerbron ...





... blir det inte livligare åt det hållet heller. En fotgängare till vänster, en som väntar på bussen till höger. Så här stilla kan det vara en söndagsmorgon i den stora staden!



Nere vid Pålsundskanalen stod pilarna med snö i barken. Den blir nog inte långvarig, jag tycker redan det låter som det plaskar utanför fönstret. Senare såg jag barn och föräldrar på väg upp i Skinnarbacken med kälkar - bäst att de skyndar sig innan allt smälter bort igen!



Om man minns hur vintrarna var förr så ser detta ganska fjuttigt ut. Det hade väl inte kommit mer än en eller ett par centimeter snö i natt. Annat var det på den gamla goda tiden när det var vinter på vintern!

Flyktig gatukonst

Jag såg bilen när den kom runt hörnet ut på Högalidsgatan. En blå kärra som såg lite halvgammal och ruffig ut och en ung kille bakom ratten. "Vad är det för en dåre?" tänkte jag när han började sladda. "Har han inte kontroll över åket?" Det har ju kommit lite snö under natten som gjorde marken lite slirig, men snorhalt var det verkligen inte. Men killen hade kontroll, han sladdade runt och gjorde den här nästan perfekta cirkeln innan han gled vidare mot Varvsgatan. Jag hann ta ett par bilder innan bussen kom - det är de hopskarvade bilderna som syns ovan, skarven mellan de två blev väl inte riktigt perfekt men det får duga.

Vad kan man kalla detta? Någon slags gatukonst av det flyktiga slaget, ungefär av samma sort som när folk är ute med plankor och snören i sädesfält och skapar "crop marks" (och gör bönderna vansinniga över att man sabbar i deras fält)?

Hoppas killen vet vad han gör även i fortsättningen och inte kör ihjäl sig själv eller någon annan!

Land och stad - olika människor?

Nya pastellfärgade hus vid Mikrofonvägen, nära Telefonplan. Är det här stadsmänniskan trivs bäst med andra stadsmänniskor ...

... eller är den här svarta monoliten i hörnet Mikronvägen/Tellusborgsvägen bättre anpassad till den nya urbana varelsens krav?

Den individ som bor i en stad identifierar sig med staden. Människan på landet har en bit jord; ägd eller inte, är den egna biten, torvan, ens hem. Andra människor har andra bitar, större eller mindre, bättre eller sämre, men avstyckade av samma jord. Bonden relaterar till jorden, den egna, odlade, bearbetade jorden och till jorden som existentiellt villkor, som hem. Stadsbon relaterar till andra människor som hon delar sitt hem, sitt existentiella centrum med, oavsett hur stort utrymme i form av hus, lägenhet eller rum hon må förfoga över. Staden är hemmet och hemmet är andra människor. (Martti Soutkari "Min eviga stad" i Lyrikvännen 1-2/09.)

Stad och land. Kan man ha bådadera? Koloniträdgårdar på Årstafältet med stadsbebyggelse i bakgrunden. Bland en del stadsförtätare är detta en styggelse: man skäller på "sommarstugor i staden". - Jag lär återkomma om Årstafältet, för övrigt.

Rätt eller fel? Kan man inte säga att Soutkari här använder en idealtyp av Webers modell: det mest grundläggande tas fram och mängder av andra tankar och idéer som varje individ bär på bortser man ifrån. I det Kommunistiska Manifestet skrev Marx och Engels om "lantlivets förslöande inverkan" vilket också är en idealtyp, liksom deras egendoms- och rotlöse proletär var det.

Det handlar om den extrema sanningen, inte om genomsnittet. För ser vi på den genomsnittlige stadsbon finns ofta en längtan tillbaka till torvan, en kvardröjande känsla för ett annat liv - det liv som mänskligheten levt de senaste tio tusen åren som jordbrukare. Och kanske det finns rester av ännu äldre skikt, från jägar- och samlaråldern. Men hos mången landsortsbo finns en trängtan att komma ur den inskränkta bymentaliteten, få uppleva nya och spännande människor och miljöer, få helt nya chanser i livet. Det får man i en levande och fungerande stad (men det säger inte att sådana möten inte kan ske i småorter och på rena landet). Dessutom kan det både vara en välsignelse och en förbannelse med ett samhälle där "alla känner alla" - i staden kan man uppnå en trivsam anonymitet som är svår att uppnå i glesbygden.

Kan detta förklara den bisarra situationen där inbodda stadsbor motsätter sig grova förändringar i sin stadsmiljö, medan nykomlingar från landsbygden gärna rumsterar om på allehanda sätt? Nykomlingarna kastar sig över det där hemmet som består av andra människor (därav Yimby, Yes in my Backyard) medan de inbodda kämpar för de kvarvarande tovorna? De konflikter som därvid uppstår kan stundom tappa alla proportioner, bli till en desperat kamp om i sig meningslösa små markytor.

Behöver det vara så? Kanske antropologer, sociologer, läkare, biologer, konstnärer, filosofer och andra "människosjälens ingenjörer" kan tala om för oss vad som är bäst? Men bäst för vem? Sist och slutligen verkar detta mynna ut i frågan om vad människan egentligen är för varelse. Kan frågan ens besvaras - även om vi förändras rätt långsamt biologiskt som art kan den mentala omställningen gå fort. I miljöer som är packade av information som snabbt förändras - som stora städer - kan den ändringen gå fort. Men är det tillräckligt för att utplåna den ena idealtypen som (kanske) finns i våra hjärnor till förmån för den andra?