Höga hus

Det pratas om att "bygga högt". Här har vi faktiskt ett exempel på höga byggen och hur det fungerar i miljön. Husen i Marieberg sedda från Karlhäll på Långholmen. Det ser inte så tokigt ut.

Den vita byggnaden till höger är "Erlanderhuset" - gamle statsministern Tage Erlander bodde där. Tänk, en tid när statsministern kunde bo ute bland vanligt folk! Längst till vänster är Dagens Nyheters skrapa. Kanske satt flitiga skribenter någonstans däruppe och plitade ihop nya förvirrade ledare medan jag tog fotot i förmiddags?

Jag tror det fungerar därför att varje hus kan tas för sig, det blir inte en mur av byggmateriel som tornar upp sig mot himlen. Här får himlen plats att vara himmel, såväl ovanför som mellan huskropparna. Volymerna är fortfarande ganska mänskliga. Varje hus kan bli som en individ, kanske för att de inte trängs ihop?

"Förbättring"

Jo, jag vet att det finns figurer som påstår att klottrarna "förbättrar", och här kan vi se en "förbättring" som målargenierna utfört på Långholmen. Det är klart att en trevligt utformad karta och beskrivning över området inte kan få vara som från början, utan den måste "förbättras".

Japanska arkitekturvisioner för små hus

Jag hackade tidigare på idén om stadsradhus på Kungsholmen tidigare. Det är klart att alla radhus inte kan ligga så här fint (upplockat via tidskriften Arktiktur). Det är ett japanskt bygge. Japanerna har inte så mycket rum för att breda ut hus och man kunde lära sig en del av dem hur man bygger snålt.

Träkuben, passande instoppad bland en massa träd. Så här ser det ut på insidan:

Verkar rena blockhuset.

Från samma arkitektbyrå, Sou Fojimoto, kommer den här märkliga kreationen, som av texten av döma verkligen verkar finnas inne i Tokyo (jag tycker det här ser ut som en modell).

Collective housing built in the residential section of the center of Tokyo. It consists of five dwelling units including owner's dwelling unit. Each dwelling unit is made with two or three independent rooms of prototypical "house" shapes. And the two rooms exist, separated like combination of the room of the first floor, and the room of the third floor and they are connected by outside stairs. That is, it can be said that each dwelling unit is realized by experience of two rooms and the city when passing along outside stairs. When you go up outside stairs, you will have experience that it is a wonder climbing a big mountain such as a city. It seems that you have your own house in the foot and summit of a mountain, respectively. And by the act which rises and gets down the mountain, mountain = the whole city will be experienced as its own house. This collective housing is the miniature of Tokyo. "Tokyo which never exists" is made into a form. I meant making an infinite rich place which is crowded and disorderly.

Lite väl grå färger kanske? Men annars en märklig och spännande kreation - fungerar den?

För att övergå till något som det verkligen finns fotografier av: Kobe Layer House. Man har smällt upp ett verkligen smalt hus, inte mer än 30 kvm markyta har utnyttjats. Och ett träd finns det plats för!

Jag tycker de där trapporna ser smala och läskiga ut. Man bör nog inte vara alltför hemsökt av trötthet, sjukdom eller berusning om man skall kila upp och ner på dessa små trappsteg. Men själva arkitekturen är intressant.

En sväng till Stadsmuseet och Slussen-utställningen

Jag gjorde en sväng ner till Stadsmuseet i eftermiddag för att se på utställningen om Slussen. Det börjar ju bli hög tid att få något gjort åt den sönderfallande cementklumpen mellan Stadsholmen och Åsön. Utan underhåll skulle den gamla slusskarusellen riva sig själv, och trafikläget på den här delen av Söder riskerar att övergå till trafikinfarkt.



Mycket folk var det som trängdes runtom de utställda arkitektmodellerna och de fina bilderna på väggen. Samtal och diskussioner kunde utspelas. Sådant är demokratiskt och bra.


En herre påpekade att det alltid är sommar på arkitektbilderna. "Så där ser det ut ungefär fyra månader om året". Själv sade jag att det bara fanns fina människor på bilderna, inte knarkare eller utslagna av den sort som vi vet ändå finns i Slussen-området.



Vad jag hörde var det många som gillade det här förslaget ovan, med de smäckra gångbroarna över det gamla slussdiket.



Det franska förslaget verkar vara det mest uppskattade. Själv vet jag som vanligt inte vad jag skall tycka, annat än att det är viktigt att vi får en lösning som gör att mer vatten än nu kan släppas igenom i händelse av översvämning i Mälaren.

Mot kvällshimlen ...

Mot kvällshimlen står de allt mer sönderplockade resterna av Vin & Sprits anläggning i Liljeholmen, nedtryckta under den nya järnvägsbron. Nästa år står det väl ett nytt bostadshus där (om inte krisen slår ut byggarna, man vet ju aldrig).

De här bilderna tog jag från Liljeholmsbron, närmare bestämt i trappan från kajen upp till bron. Det slog mig att perspektivet mot de halvnya kvarteren i Marievik ser ut som arkitektvisioner av hur det skulle kunna se ut om man byggde något här. Jag kommer faktiskt inte ihåg hur det såg ut innan de här husen kom upp. Undrar om inte Liljeholmens järnvägsstation låg ungefär där parkeringen nu finns. Men det var långt före min tid, i början av 1900-talet. - Parkeringen, den kan väl ersättas av något trevligare?

Plåtigt och glasigt mot kvällshimlen i slutet av oktober. Är det flitens lampor som lyser därinne, eller slösar man bara elektricitet ändå?

Stadsradhus ... nää

Jag blev mycket förvånad häromdagen när jag såg en positiv recension om förslag till stadsradhus hos yimby. Jo, det fanns ju klagomål i artikeln, men inte mot idén som sådan. Och det är den som är tokig. Fel sorts hus för fel sorts folk.

Man borde ha dragit öronen åt sig vad det gäller att bygga för en grupp som antas ha en hög stålar att hosta upp. Det är ju den gruppen som ryker all världens väg när finanskrisen kommer stormande. De som verkligen har det fett ställt kommer knappast att köpa sig ett dyrt hus alldeles invid en stor trafikled, de kommer att köpa sig ett ännu dyrare hus på något annat och lugnare ställe. Man kan alltså vara misstänksam mot hela projektet. Hade det kommit för ett par år sedan kanske det slunkit igenom, men nu när den offentliga krediten sviktar ... nej, det här låter inte realistiskt.

Behövs det byggas? Ja, förvisso, det behövs ett nytt miljonprogram (där man kan lära sig av såväl positiva som negativa erfarenheter från det gamla programmet) för att framställa mängder av billiga och bra hyreslägenheter. Genom massproduktion av hyresrätter kan man faktiskt redan i förväg se till att det inte kan uppstå nya stora spekulationsbubblor. Låt "klipparna" stå där med lång näsa, det är orimligt att bostadsproduktionen skall styras av att privatpersoner vill ha så hög prislapp som möjligt på bostäder de redan "äger" (eller som banken äger egentligen, om de nu har lån).

"En kille från Hornstull"

Av en händelse hittade jag en nätsida med texter från Erik Asklunds bok En kille från Hornstull från 1968. Gamla skofabriken på bilden ovan nämns i förbigående. Jag har skrivit om den tidigare, och hade bland annat med ett nytaget foto med samma husfasad som ovan. Men åter till Asklund - han minns hur det var att växa upp i de värsta fattigkvarteren under 1910-talet och jämför med hur det var 68:

Stockholm har inte alltid varit den prydliga och välklädda, ja, välmående stad som den är i dag. Att en vårsöndag i nådens år 1968 promenera på gatorna och se en välnärd och nästan elegant klädd befolkning med glada, skrattande barn omkring sig - eller att besöka en arbetarfamilj i ett modernt hyreskomplex där ingenting saknas av livets nödtorft och där allt skiner av komfort och hygien, ja, det utgör för den som varit med en smula, en talande kontrast till vad som bara för en fyrtio-femtio år sedan var en vanlig syn: smuts och fattigdom, bostadsbrist och hungerköer, trasiga ungar och frysande människor.

Det är inte bara i arkitektoniskt avseende, som storstaden genomgått en sådan fantastisk utveckling på några decennier - även på det sociala och ekonomiska området har förvandlingen varit lika genomgripande.

Men hur annorlunda förr! Min barndoms Stockholm - eller rättare sagt - Söder var en gång den smutsiga och proletära stadsdel, där fattigdomen, snusket och trångboddheten var mest framträdande, ja, inte ens Gamla stan eller Kungsholmen kunde tävla med den nöd och det elände Söder visade upp. Söder var de fattigas stadsdel, "dessa de mycket fattiga", som Nils Ferlin säger, vilka aldrig får ett "bröd från Frälsningsarmen /och aldrig ett ord i Clarté". Den tysta nöd, som gömde sig i bakgårdarnas skugga undandrog sig ofta all insyn. Det var en skam att vara fattig, och det var endast de mest hårdhudade, som kunde be samhället om hjälp, och de mest iögonenfallande och upprörande fallen, som kom under myndigheternas ögon.

Och så vidare. Farfar och farmor och deras fem barn, och farmors föräldrar bodde under de här förhållandena på Söder. Det första inlägget på den här bloggen handlar om det huset. Det finns en hel del skrivet om Stockholm som man borde läsa, och som kan ge en del perspektiv på stadens utveckling, och Asklunds bok kan vara en. Historien upprepar sig inte exakt, men man kan fråga hur staden kommer att se ut om inte bostadssituationen åtgärdas rejält? Är det rimligt att ha en stad för folk som antas se boende som ett sätt att "göra klipp", men som ställer en stor del av befolkningen utanför?