Lördagskvällsfunderingar om borätten

Jag är kritisk mot bostadsrättandet och tycker det är bra att den där marknaden nu har fått en hink iskallt vatten över skallen så att det förhoppningsvis sker en tillnyktring. Det finns flera orsaker. I gratistidningen Södermalmsnytt som anlände idag får några stackars borättare i Ringen klaga över livets elände. Det har tydligen varit en styrelseordförande med riktiga försäljartakter där som dragit ner ett antal tidigare hyresgäster i spekulationsträsket - och nu sitter de fast i sörjan! Ordföranden bor dock själv i en maffig villa i Näsby park.

Det finns de som tror att man kan förena det bästa av två världar i borätten: leva som en hyresgäst men äga lägenheten. Inget stämmer. Sämre skydd än hyresgäster, och har man skulder är det långivaren som sitter med alla kort på handen om det skulle bli kris. Rasar marknaden kan man ligga risigt till och inte komma därifrån. En bostadsrättare i Stockholm kan faktiskt hamna i samma situation som en egnahemsägare i en avfolkningsort som lagt ner en massa pengar på boendet, kan bli tvungen att flytta, men kan inte sälja huset för ett pris som motsvarar utläggen! Ur sälj&köpmarknadens synpunkt är det logiskt, för här är en typ av marknad där det är utbud och efterfrågan som gäller. Men det verkar vara lätt att förtränga sanningen att marknader kan gå åt olika håll, och inte bara uppåt.

Jag tycker det är konstigt att de ekonomer som är inblandade i det här helt tycks ha glömt bort de marginalteorier som sprids från de nationalekonomiska professorernas predikstolar. Det är ju ganska klart att ju fler bostadsrättsföreningar som skapas, desto mindre blir den kvarvarande marginella mängden av människor i hyresrätter som har resurser och vilja att hålla på med borätt. I stället måste man vända sig till grupper med sämre förutsättningar för att klara av en borätt på lång sikt (var det någon som tänkte "sub-prime" här?). Att försöka sälja ut miljonprogramshus som nu kommit upp i stambytesåldern till människor med klena finanser är snudd på kriminellt. Eller politisk dumt. Jag hoppas att exempelvis en ekonomhistoriker gör en ordentlig genomgång av de senaste årens politik där man just av politiska skäl (inte praktiska) försöker få folk att köpa sina bostäder med kanske tvivelaktiga löften och metoder. Det kan bli intressant läsning.

Sedan har det ju visat sig att när småpåvar i föreningar skall leka affär kan förskolor som tidigare funnits i hyreshus som blivit bostadsrätt råka illa ut. Med tanke på det ökande barnantalet på Söder kan man ju undra över det förhållandet. Skall vissa områden bli reservat för folk i övre medelåldern utan småbarn? Tja, de har ju betalt dyrt för att sitta på balkongen ...

Nya vyer utanför Södersjukhuset

I eftermiddags gick jag förbi Södersjukhuset för att ta bilder av Narkissos-skulpturen (de finns i det här inlägget). Det är inte varje dag som jag går just däruppe, och det var lätt att se att det hunnit förändras en hel del på bara några år. Förut var planen utanför sjukhusets entré just en öppen plan, på sydsidan med sjukhuset och norrut med fri utsikt mot Ringvägen och Rosenlundsgatan. Nu har nordsidan byggts in, med hyreshus i backen ned mot Ringvägen och ytterligare hus just nere vid gatan.




Som förhållandena är på platsen är det svårt att hitta bra kameravinklar som täcker det man vill visa (eller om det nu är så att jag är en dålig fotograf) men så här ser i alla fall husen på nordsidan av planen ut. Vad som inte syns är att huset fortsätter nerför backen till höger (som inte syns eftersom det är lite byggnadsdetaljer i vägen). Inga himlastormande kåkar direkt, men kanske en mänsklig skala. Notera pelarna utanför - har för mig att jag tidigare pekat på att det är en jädrans massa pelare i det samtida byggandet.



Och en jädrans massa balkonger också. Jag skulle själv vilja ha en balkong med läge åt söder, att fylla med blommor! Undrar om det gjorts någon ordentlig undersökning av vad folk säger att de vill ha på sina balkonger, och vad de sedan verkligen har där?



En del av planen utanför sjukhuset- taket över entrén syns till vänster, huset på mina bilder ovan skymtar något litet till höger. Tack vare de här husen blir denna bergsplatå förhoppningsvis mindre blåsig och i stället mer ombonad än tidigare.




Dock - lite höstfärger och kolonistugor måste vi ha! Ett hörn av Eriksdals koloniområde, avbildat när jag återvände i riktning hemåt.



Den här arkitektvisionen visar vad vi förhoppningsvis slipper att se i Stockholm. Nakheel Tower, en stolpe på världskartan i Dubai. Den finns inte ännu men är tydligen tänkt att bli en kilometer hög. Skall byggas på en konstgjord ö ute i Persiska viken och innehålla bostäder för 55000 personer, arbetsplatser för 45000 personer och hotellyta på 250000 kvadratmeter. Det är inte utan att man kommer att tänka på Babels torn. Man kanske kan bygga något sådant en bit bort i stället, på utsidan av Lidingö eller Djursholm ...

Höstlig vandring runt Riddarfjärden

Jag gick ett varv runt Riddarfjärden i eftermiddags. Höstlöven glödde samtidigt som himlen var täckt av moln, luften var lite disig, och därmed var läget bra för fotografering utan alltför starka kontraster mellan ljust och mörkt.

Höststädning. Några gubbar i en skylift beskär träd på Långholmen. Det ser ändå häftigare ut när det är arborister på gång, folk som svingar sig omkring uppe bland grenarna utan tekniska hjälpmedel av den här sorten.

Från Västerbron ser man färgerna nere på Långholmen och bort mot Kungsholmen och Stadshuset. På tal om färger: på våren är grönskan varierad i många olika toner, för att mot sommaren bli tämligen slätstruket "grön". På hösten är vi tillbaka i färgvariationerna igen, men nu ännu mer uttalade. Kan det vara som med livet - vi föds som original, växer upp till kopior, men på slutet bryter individualismen åter igen hos en del av oss?

Långholmens nordöstra sida. (Det berömda fängelset ligger inte åt det här hållet.) Det är en upplevelse varje höst när färgerna flammar upp bland Långholmens träd. Snart faller bladen bort och man kan se vilken stor stenbumling holmen i själva verket är. Och i bakgrunden ligger Söder och dess höjder. Tittar man efter bakom träd och hus så är Stockholm ett jäkligt backigt och stenigt ställe!

Villa Rålambshov, nedanför Västerbrons fäste på Kungsholmssidan. Enligt Stockholms byggnader: "Den lilla träbyggnaden med förhöjt gavelformat mittparti ligger vackert i sluttningen mot Mälaren." Det håller jag med om. Arkitekt var CC Gjörwell, och som av en händelse ligger Gjörwellsgatan bara en bit härifrån.

Med en poetisk sväng kan man säga att den här knäckepilen på Norr Mälarstrand tittar under lugg ut mot Riddarfjärden.

Riktar man kameran rätt kan man få det att se riktigt idylliskt ut med Strand Café på Norr Mälarstrand. Om några månader kanske isen ligger härutanför och pimpelfiskarna står där med sina borrar och fiskar ... ja, vad får de, abborrar kanske? Jag vet faktiskt inte.

Krisen kunde ge möjligheter

De senaste dagarna har DN skrivit en del om hur finanskrisen börjar slå in i andra delar av
ekonomin. Arkitekterna berörs exempelvis, de får färre jobb. Och idag handlar det igen (för det är ju ingen nyhet längre) om att färre människor springer på visningar för dyra borätter. I stället kommer hyresrätten till sin rätt igen, om man nu skall vara lustig. Det är inte lika stor hets för att ombilda hyresrätter till bostadsrätter längre nu när samhällets rädsla för kreditaffärer växer till snudd på panik, och det diskuteras att bygga billiga hyresrätter igen.

När det krisar till sig uppenbaras de svaga punkterna i samhället. Men också möjligheterna att riva ner och bygga nytt, och kanske hitta på något bättre. Jag ser flera möjligheter här för politiker som skulle vilja hugga tag i bostadsfrågan. Exempelvis:

• Ett program som gör att personer med stora bostadsskulder får laglig rätt att föra över skulden och därmed det reella ägandet till ett offentligt institut för bostadsförvaltning, och sedan bo kvar på goda och normala villkor för hyresgäster. Skuldfri, bättre skyddat boende, hyra till självkostnadspris - vad kan man mer önska sig? Med ett sådant program skiljs agnarna från vetet: de som är ute efter att spekulera respektive de som verkligen bara vill ha bostaden för att bo i. Dessutom borde den mentala hälsan i staden bli bättre om folk slipper oroa sig för lånen eller för att bli injagade i en bostadsrättsföreningsstyrelse som de inte har lust att vara med i. Livet är fullt av bekymmer ändå.

• Ett stort byggnads- och infrastrukturprogram, en moderniserad version av miljonprogrammet där man har lärt sig av föregångarens goda och dåliga erfarenheter. För Stockholmsregionen och den projekterade stora inflyttningen under kommande årtionden kan det inte handla om att jaga småplättar i innerstaden som kan fyllas igen (även om det finns en del sådana) utan att se till att ytterkommunerna får ändan ur vagnen och bygger. Bygger vad? Stora stadsliknande lokala centra som kan existera som ekonomiska enheter av egen kraft och inte bara är servicefattiga sovstäder och satelliter till innerstaden. Att det handlar om hyresrätter behöver jag väl inte upprepa … .

Här skulle man kunna göra en djärv satsning för framtiden, för en stockholmsregion som är trevlig att bo i för många sorters människor. Var finns viljan?

En regnig oktoberförmiddag ...

... gångade jag mig ett varv runt Årstaviken. Nå, först var det blåst och disig luft, men sedan kom regnet. På andra håll lär det dock ha varit värre. Det grå vädret dämpade ljuset, suddade ut konturer, mildrade färger, skapade en stämning som var lite drömsk ... .

Fallna löv i olika tillstånd, grönt, gult, rött, grått. Ett blåskimrande stenblock i bakgrunden. Det blir som en målarpalett med många kvarlämnade färger. Men om detta är paletten, var är konstnären och konstverket?

Årstabäckens utlopp blänker som svart putsad marmor under mängder av fallna löv. Eller om man jämför med svart tusch med guldstänk?

Kolonistugorna i Tanto är inbäddade i en grönska som på några veckor hunnit bli gulska och rödska. Bilden ger intryck av att det här är ett litet hus långt borta i skogen. Men på originalet finns järnvägsbron med - den skar jag dock bort. Sedan påstås det att kameran inte ljuger! - Jo, det gör den väl inte, men redigeraren kan ju hitta på ett och annat för att förvanska eller försköna. Och jag lät helt enkelt en del asfalt och betong försvinna!

Jag har inga förbindelser med kolonisterna men jag går ofta förbi de kvarvarande områdena här inne i stan (Tanto och Eriksdal, och Dianelund på andra sidan Årstaviken) och tycker om att titta på vad kolonisterna hittar på. Och jag blir ledsen när jag läser inlägg från undervegetationen i yimby där folk orerar om "sommarstugor i stan" som borde sopas bort för att ge plats för stora hus. Det är sådant som får mig att ilskna till och muttra "åk hem till Slaskböle, idiot!". Vill man bygga så är de här stenbackarna mindre lämpliga än stora plattmarker med onödiga villor i moderatkommunerna norr om Stockholm.

Malmgårdsvägen

Malmgårdsvägen på Söder i höstfärger. Bilden blir lite större om du klickar på den.

Så här såg det (nästan) ut på Malmgårdsvägen nedanför Vita bergen och Sofia kyrka igår. Nästan, därför att kameran var fel inställd för dagsljusfoto (jag hade den omställd för att fotografera blommor med knepiga kontraster och hade glömt ta den tillbaka till normalläget) så att färgerna och kontrasterna blev lite udda. Och när det nu ändå blev fel hjälpte jag till ytterligare med lite bildbehandling för att bluffa till fotografiet så att det skulle se ut som en målning.

Hotfull himmel och dyster hund

Några intryck från kvällspromenaden. Regnstänk i luften, kallt, det har blivit dags att gå över till skinnjacka - och från Liljeholmsbron ser man ett enormt hotfullt moln som hänger över de höga husen ovanför Årsta skog. Vad är detta annat än en förvarning om det stora vintermörkret som obönhörligt kryper närmare?



Dystert ja - att sitta kopplad till ett räcke i en butiksentré är inte så roligt. Inte alls. Man kan vifta vädjande med ett öra och gnälla lite ledset när folk går förbi, inte så mycket mer.

Usch, kan ingen komma och ta mig härifrån?