RUFS. Brink och annat

Igår kom Kollega, min fackförbundstidning. På omslaget var Josefin Brink från Vänsterpartiet. Det var ju vältajmat, för på kvällen var jag på ett möte i Landstingshuset på Hantverkargatan och lyssnade på bland annat synpunkter från Josefin och andra människor med idéer och visioner. Det handlade om RUFS, den regionala utvecklingsplanen för Stockholm. Jag har skrivit lite om RUFS här tidigare.

Först en liten trall om Landstingshuset, före detta garnisionssjukhuset, en elegant byggnad om jag får säga det själv. Som framgår av Andersson och Bedoire i boken Stockholms byggnader uppfördes huset 1816-1834 och arkitekten hette Gjörwell (numera känd för Gjörwellsgatan). 1970-1971 skedde ombyggnader och Landstinget flyttade in där.

Den nyantika, vita byggnaden markeras av en tempelgavel med engagerade toskanska kolossalkolonner. Fasaderna kännetecknas av stora, släta ytor med abstrakt murbehandling. ... En nybyggd terassbyggnad med fasad av granit nedanför Mälarfasaden rymmer en stor sessionssal. Av de gulputsade stenhusen från 1700-talet på gården åt Mälarsidan märks en garveribyggnad.

Undrar om det här är garveriet? Jag vet faktiskt inte, slarvigt av mig, men garverier luktade illa och lades gärna i utkanten av staden. Och i de här trakterna tog väl Stockholms innerstad slut ännu på 1700-talet.

Inget snack om saken här i alla fall. Sjukhuset från Karl Johans tid som gjordes om till högborg för politiken i Stockholms län.

Här följer några foton av det grumligare slaget, men det blir inte bättre med min utrustning. Motivet torde ändå stå klart: Josefin Brink lägger upp ett antal synpunkter som hon tycker har betydelse för när man diskuterar långtidsplanering i Stockholms län.

Klicka på bilderna så blir de lite större och texten på tavlan läsbarare

Vid första anblicken kan punkterna som Brinken startade med (arbetskraft, infrastruktur, välfärdsinstitutioner och arbetsrättsliga ramverk och spelregler) famna över ett mycket större fält än frågan om vad vi gör med Stockholms län under ett antal år framåt. Har Lissabonfördraget, de papperslösas situation etc. något med saken att göra?

Jo, det är nog rätt, många saker hänger ihop. För att ta ett exempel: Vaxholm har svårt att få in arbetande därför att man utplånat hyresrätterna. Eventuella arbetssökande har inte råd att köpa in sig i dyra bostadsrätter. Det är knappast rimligt att folk skall ägna åtskilliga timmar per dag för att pendla till Vaxholm - således måste kommunen "återuppfinna" en allmännytta för att ta hand om problemet. Det kunde väl tokskallarna ha räknat ut på förhand ... . Men man kan ju tänka sig en situation där Alliansen tycker att folk skall åka från Botkyrka till Vaxholm tur och retur varje dag för att jobba åt de fina människorna därute.

För att få en bättre region krävs det alltså, enligt vänsterfolk, bland annat stärkta rättigheter för arbetande människor, stärkt hyresrätt, bättre offentlig service (det gäller såväl kvantitet som kvalitet på personal), att skolväsendet inte får förfalla, att infrastrukturen byggs ut etc. etc. En väldig massa punkter alltså och jag har inte nämnt dem alla.

Dessutom kan man ta varje huvudpunkt och bryta ner i underfrågor. Hur mycket förtätning skall vi ha i Stockholm exmpelvis. Någon undrade om stadsförtätarna var ute efter parkerna, men på den punkten kunde jag (hoppas det stämmer, men det tror jag) lugna med att yimby inte är ute efter parkerna, däremot har man ett ont öga till meningslösa små gräsmattor. Med tanke på att även centrala områden i staden kan vara fasen så döda efter kontorstid tror jag att yimby kunde vara en vän i kampen för att liva upp dem, liksom en pålitlig kämpe mot otäckt resursslukande småhusområden.

Frågan är hur hållbar RUFS är. Någon tyckte att planen redan känns gammal. När det är kris kan utvecklingen dra iväg fort. Kanske hela jobbet som lagts ned på utredningen är föråldrat om bara något år - det är i sanning en hektisk och revolutionär tid vi lever i!

Höst på Söder... och hat

Den här bilden är inte tagen på Långholmen, men på Söder inte långt från holmen. Jo, det kan faktiskt se ut så även på Söder, det är inte bara stenstad - i alla fall inte om man vrider kameran rätt. Med rätt kameravinkel, eller verklighetsförfalskning om man så vill, kan man få det hela till ett paradis där härliga pastellfärger sköljer fram i höstsolens glans. Övriga bilder i det här inlägget kommer från Långholmen, måndag morgon.




Märkliga färger, djupgröna löv som går över till vinrött. Jag tror det är någon sorts lönn som presterar dessa konstiga övergångar.



Så vackert det är med dessa färger ...



... och så är det några djävlar som varit framme och klottrat. Hat är en nedbrytande sinnesstämning, men jag hatar faktiskt de självupptagna skitstövlar som håller på med detta klottrande. Kanske någon kommer och yrar om att man "förbättrat" bänkarna och papperskorgen genom kladdandet? Hur vore det med "förbättrandet" av nyllet på några av de där konstnärshjältarna genom några rejäla snytingar? Det vore väl "konstkritik" av högsta klass!

Högalidsskolan. Dålig luft och minnen

Klocktornet på Högalidsskolan. Därunder ligger aulan (om man inte gjort om det sedan jag var där senast - 1965)

Det är dålig luft i min gamla skola, Högalidsskolan, står det i gratistidningen Södermalmsnytt. Ventilationssystemet sägs vara nästan hundra år gammalt och utbytet har skjutits framåt. Det där är ju att ta i - vad det gäller hundra år alltså. Skolan byggdes 1920-1922, är jämnårig med Högalidskyrkan ungefär, och tillhör den tid när västra Söder växt till sig så kraftigt att Högalids församling bröts ut ur Maria.




Jag ser inte tillbaka med någon särskild saknad på Högalidsskolan. Den var inte så kul. Senare har den fått dåligt rykte för att någon elev från Riddarfjärdsskolan (heter den så?) blivit dåligt behandlad där. Men under trettiotalet lär den ha varit bra. Det skrev i alla fall författaren Sven Wernström som gick där då. Kanske det beror av att barnaskarorna var ganska små vid den tiden. "Kris i befolkningsfrågan" talades det om. Men sedan myllrade krigsårens betydligt större barnkullar in, och jag undrar om ökad trängsel också medförde ökad otrivsel?



Luftkvaliteten på sextiotalets tidigare år har jag inget minne av, men vid något tillfälle blåste flaggstången av och slog in skallen på en kille. Undrar om han blev sig riktigt lik igen efter den smällen? Fick vi möjligen gå hem för dagen både när Dag Hammarskjöld och John F Kennedy dog - jag är osäker på saken. Jag minns dock att jag stod på gården, kanske till och med där valsedelsutdelarna står på bilden, när vi fick veta att major Gagarin susade fram uppe i rymden som den första kosmonauten.

Det var väl då jag fick de första insikterna i juridik. En klasskamrat hade åkt dit för att han "hittat" en moped. Eftersom han måste gå genom en låst dörr för att hitta den rubricerades detta som "grov stöld". Bra att veta, man lär för livet.

Valsedlar, ja. Enda orsaken för mig att gå till Högalidsskolan är att min vallokal brukar ligga där. Eftersom jag inte gillar att tränga mig förbi valsedelsutdelare ser jag till att vara ute i god tid och hänga utanför vallokalen när den öppnas. Då kan man få bli förste röstande och få äran av att som representant för allmänheten titta i valurnan så att den ser riktig ut. Bilderna ovan tog jag vid valet 2006. En eller två minuter över åtta på morgonen hade jag fullgjort min medborgerliga rätt och skyldighet att rösta i Högalid nr 5 och skyndade vidare mot nya äventyr.

Dåligt luft? Det är klart att man inte blir en bra och koncentrerad elev om syret försvinner ur luften. Och inte bra lärare heller. Konstigt att det accepteras.

Lördagskvällsfunderingar om borätten

Jag är kritisk mot bostadsrättandet och tycker det är bra att den där marknaden nu har fått en hink iskallt vatten över skallen så att det förhoppningsvis sker en tillnyktring. Det finns flera orsaker. I gratistidningen Södermalmsnytt som anlände idag får några stackars borättare i Ringen klaga över livets elände. Det har tydligen varit en styrelseordförande med riktiga försäljartakter där som dragit ner ett antal tidigare hyresgäster i spekulationsträsket - och nu sitter de fast i sörjan! Ordföranden bor dock själv i en maffig villa i Näsby park.

Det finns de som tror att man kan förena det bästa av två världar i borätten: leva som en hyresgäst men äga lägenheten. Inget stämmer. Sämre skydd än hyresgäster, och har man skulder är det långivaren som sitter med alla kort på handen om det skulle bli kris. Rasar marknaden kan man ligga risigt till och inte komma därifrån. En bostadsrättare i Stockholm kan faktiskt hamna i samma situation som en egnahemsägare i en avfolkningsort som lagt ner en massa pengar på boendet, kan bli tvungen att flytta, men kan inte sälja huset för ett pris som motsvarar utläggen! Ur sälj&köpmarknadens synpunkt är det logiskt, för här är en typ av marknad där det är utbud och efterfrågan som gäller. Men det verkar vara lätt att förtränga sanningen att marknader kan gå åt olika håll, och inte bara uppåt.

Jag tycker det är konstigt att de ekonomer som är inblandade i det här helt tycks ha glömt bort de marginalteorier som sprids från de nationalekonomiska professorernas predikstolar. Det är ju ganska klart att ju fler bostadsrättsföreningar som skapas, desto mindre blir den kvarvarande marginella mängden av människor i hyresrätter som har resurser och vilja att hålla på med borätt. I stället måste man vända sig till grupper med sämre förutsättningar för att klara av en borätt på lång sikt (var det någon som tänkte "sub-prime" här?). Att försöka sälja ut miljonprogramshus som nu kommit upp i stambytesåldern till människor med klena finanser är snudd på kriminellt. Eller politisk dumt. Jag hoppas att exempelvis en ekonomhistoriker gör en ordentlig genomgång av de senaste årens politik där man just av politiska skäl (inte praktiska) försöker få folk att köpa sina bostäder med kanske tvivelaktiga löften och metoder. Det kan bli intressant läsning.

Sedan har det ju visat sig att när småpåvar i föreningar skall leka affär kan förskolor som tidigare funnits i hyreshus som blivit bostadsrätt råka illa ut. Med tanke på det ökande barnantalet på Söder kan man ju undra över det förhållandet. Skall vissa områden bli reservat för folk i övre medelåldern utan småbarn? Tja, de har ju betalt dyrt för att sitta på balkongen ...

Nya vyer utanför Södersjukhuset

I eftermiddags gick jag förbi Södersjukhuset för att ta bilder av Narkissos-skulpturen (de finns i det här inlägget). Det är inte varje dag som jag går just däruppe, och det var lätt att se att det hunnit förändras en hel del på bara några år. Förut var planen utanför sjukhusets entré just en öppen plan, på sydsidan med sjukhuset och norrut med fri utsikt mot Ringvägen och Rosenlundsgatan. Nu har nordsidan byggts in, med hyreshus i backen ned mot Ringvägen och ytterligare hus just nere vid gatan.




Som förhållandena är på platsen är det svårt att hitta bra kameravinklar som täcker det man vill visa (eller om det nu är så att jag är en dålig fotograf) men så här ser i alla fall husen på nordsidan av planen ut. Vad som inte syns är att huset fortsätter nerför backen till höger (som inte syns eftersom det är lite byggnadsdetaljer i vägen). Inga himlastormande kåkar direkt, men kanske en mänsklig skala. Notera pelarna utanför - har för mig att jag tidigare pekat på att det är en jädrans massa pelare i det samtida byggandet.



Och en jädrans massa balkonger också. Jag skulle själv vilja ha en balkong med läge åt söder, att fylla med blommor! Undrar om det gjorts någon ordentlig undersökning av vad folk säger att de vill ha på sina balkonger, och vad de sedan verkligen har där?



En del av planen utanför sjukhuset- taket över entrén syns till vänster, huset på mina bilder ovan skymtar något litet till höger. Tack vare de här husen blir denna bergsplatå förhoppningsvis mindre blåsig och i stället mer ombonad än tidigare.




Dock - lite höstfärger och kolonistugor måste vi ha! Ett hörn av Eriksdals koloniområde, avbildat när jag återvände i riktning hemåt.



Den här arkitektvisionen visar vad vi förhoppningsvis slipper att se i Stockholm. Nakheel Tower, en stolpe på världskartan i Dubai. Den finns inte ännu men är tydligen tänkt att bli en kilometer hög. Skall byggas på en konstgjord ö ute i Persiska viken och innehålla bostäder för 55000 personer, arbetsplatser för 45000 personer och hotellyta på 250000 kvadratmeter. Det är inte utan att man kommer att tänka på Babels torn. Man kanske kan bygga något sådant en bit bort i stället, på utsidan av Lidingö eller Djursholm ...

Höstlig vandring runt Riddarfjärden

Jag gick ett varv runt Riddarfjärden i eftermiddags. Höstlöven glödde samtidigt som himlen var täckt av moln, luften var lite disig, och därmed var läget bra för fotografering utan alltför starka kontraster mellan ljust och mörkt.

Höststädning. Några gubbar i en skylift beskär träd på Långholmen. Det ser ändå häftigare ut när det är arborister på gång, folk som svingar sig omkring uppe bland grenarna utan tekniska hjälpmedel av den här sorten.

Från Västerbron ser man färgerna nere på Långholmen och bort mot Kungsholmen och Stadshuset. På tal om färger: på våren är grönskan varierad i många olika toner, för att mot sommaren bli tämligen slätstruket "grön". På hösten är vi tillbaka i färgvariationerna igen, men nu ännu mer uttalade. Kan det vara som med livet - vi föds som original, växer upp till kopior, men på slutet bryter individualismen åter igen hos en del av oss?

Långholmens nordöstra sida. (Det berömda fängelset ligger inte åt det här hållet.) Det är en upplevelse varje höst när färgerna flammar upp bland Långholmens träd. Snart faller bladen bort och man kan se vilken stor stenbumling holmen i själva verket är. Och i bakgrunden ligger Söder och dess höjder. Tittar man efter bakom träd och hus så är Stockholm ett jäkligt backigt och stenigt ställe!

Villa Rålambshov, nedanför Västerbrons fäste på Kungsholmssidan. Enligt Stockholms byggnader: "Den lilla träbyggnaden med förhöjt gavelformat mittparti ligger vackert i sluttningen mot Mälaren." Det håller jag med om. Arkitekt var CC Gjörwell, och som av en händelse ligger Gjörwellsgatan bara en bit härifrån.

Med en poetisk sväng kan man säga att den här knäckepilen på Norr Mälarstrand tittar under lugg ut mot Riddarfjärden.

Riktar man kameran rätt kan man få det att se riktigt idylliskt ut med Strand Café på Norr Mälarstrand. Om några månader kanske isen ligger härutanför och pimpelfiskarna står där med sina borrar och fiskar ... ja, vad får de, abborrar kanske? Jag vet faktiskt inte.

Krisen kunde ge möjligheter

De senaste dagarna har DN skrivit en del om hur finanskrisen börjar slå in i andra delar av
ekonomin. Arkitekterna berörs exempelvis, de får färre jobb. Och idag handlar det igen (för det är ju ingen nyhet längre) om att färre människor springer på visningar för dyra borätter. I stället kommer hyresrätten till sin rätt igen, om man nu skall vara lustig. Det är inte lika stor hets för att ombilda hyresrätter till bostadsrätter längre nu när samhällets rädsla för kreditaffärer växer till snudd på panik, och det diskuteras att bygga billiga hyresrätter igen.

När det krisar till sig uppenbaras de svaga punkterna i samhället. Men också möjligheterna att riva ner och bygga nytt, och kanske hitta på något bättre. Jag ser flera möjligheter här för politiker som skulle vilja hugga tag i bostadsfrågan. Exempelvis:

• Ett program som gör att personer med stora bostadsskulder får laglig rätt att föra över skulden och därmed det reella ägandet till ett offentligt institut för bostadsförvaltning, och sedan bo kvar på goda och normala villkor för hyresgäster. Skuldfri, bättre skyddat boende, hyra till självkostnadspris - vad kan man mer önska sig? Med ett sådant program skiljs agnarna från vetet: de som är ute efter att spekulera respektive de som verkligen bara vill ha bostaden för att bo i. Dessutom borde den mentala hälsan i staden bli bättre om folk slipper oroa sig för lånen eller för att bli injagade i en bostadsrättsföreningsstyrelse som de inte har lust att vara med i. Livet är fullt av bekymmer ändå.

• Ett stort byggnads- och infrastrukturprogram, en moderniserad version av miljonprogrammet där man har lärt sig av föregångarens goda och dåliga erfarenheter. För Stockholmsregionen och den projekterade stora inflyttningen under kommande årtionden kan det inte handla om att jaga småplättar i innerstaden som kan fyllas igen (även om det finns en del sådana) utan att se till att ytterkommunerna får ändan ur vagnen och bygger. Bygger vad? Stora stadsliknande lokala centra som kan existera som ekonomiska enheter av egen kraft och inte bara är servicefattiga sovstäder och satelliter till innerstaden. Att det handlar om hyresrätter behöver jag väl inte upprepa … .

Här skulle man kunna göra en djärv satsning för framtiden, för en stockholmsregion som är trevlig att bo i för många sorters människor. Var finns viljan?