Äntligen, nu regnar det ordentligt i Stockholm. Hoppas det håller på ett tag så att luften blir friskare och våra vänner i växtligheten mår bra. Som de här exempelvis:
För några veckor sedan upptäckte jag blommor och blomställningar, högväxta sådana dessutom, vid bergväggen på Heleneborgsgatan, och funderade på vad som månde bliva av detta.
Här har vi svaret. Mina blomkunskaper är inte så stora, så det dröjde ett par veckor innan jag kom på vad det var - stockrosor. Bilderna är tagna under ett par veckors tid, på Heleneborgsgatan, i Rosängen på Långholmen (som jag tidigare berömt här i bloggen), och vid Karlshälls gård, också den på Långholmen.
När jag väl kommit på att det var stockrosor rasslade det till i minnets vindlingar: hade inte Strindberg haft några synpunkter på stockrosor? - Jodå, han skrev om allt annat och detta också. Det är i
Blomstermålningar och djurstycken från 1888, närmare bestämt kapitlet med titeln "Om Pessimismen i den moderna Trädgårdskonsten". (Finns i volym 29 av nationalutgåvan av Strindbergs samlade verk.)
I går morse blev du nästan övertygad om att du var bliven gammal därför att du kände dig rörd då du såg stockrosor hos skogvaktaren. Vad du fann dem vackra dessa din ungdoms blomster som stodo skyldrande på rabatternas öppna leder i din faders trädgård!
Jag tycker mig se ur sammanhanget att stockrosor måste ha varit populära på 1850-talet när Strindberg var barn, för att sedan falla ur modet. Han skämdes över att ha tyckt om dem, men ...
... i går morse tyckte du att de voro vackra igen, och du satt hela dagen i ditt fönster och såg på dem över landsvägen. Det var en stor rik grupp i många schatteringar, ifrån vitt, genom syrenfärg, ros, svavelgult, anilinviolett, ända upp till purpur och blod, men alla färgerna stämde i ett enda klingande ackord och bladens ljusgröna dämpade grönska bildade en mjuk välljudande dominant till denna tonmassa fullstämmig som ett orkesterpartitur.
Och du blev glad som om du var ung på nytt, du fick soliga hörsel- och synhallucinationer mitt på förmiddagen!
Du såg barnansikten och nättelduksklänningar, hörde sånger som icke sjungas mer men låg gömda på din hjärnas många dammiga hyllor, bakom rader av böcker i brunt läder och vitgult pergament, du såg den sköna i den sovande skogen, lilla rödluvan och tummeliten, Lunketus och Skalpjägaren leka kurragömma mellan de stora vinjettlöven och under de granna sagoboksblommorna!
Tänk så fint August kunde skriva när han inte grävde ned sig och var arg över något strunt!
Någon måste väl handgripligen ha planterat frön till dessa blommor - tummen upp för detta verk!