På nyårsdagen kan man ...

... kliva ombord på Djurgårdsfärjan vid Slussen, och från det blåsiga fördäcket kasta en blick tillbaka mot Gamla stans snötäckta tak. "Stolta stad", för att citera Bellman

Djurgården var tyst, lugn och vintrig (bortsett från några snöröjare som var ute med sina bullrande maskiner och plogade)

Här står rödbruna blad som färgrika överraskningar i allt det vita

Inte en själ i sikte - lugnt och fridfullt, och ett par grader kallt

Vatten i olika former: som sig själv, som is, som snö

Med viss fantasi kan man få den här snötäckta strandklippan till en lejonhanne som vänder huvudet bakåt

En sväng på södra Djurgården

Jag tog färjan över till Djurgården på onsdagseftermiddagen. Ett tag ångrade jag nästan valet av transportmedel. Av någon anledning tog det nästan fem minuter att få in färjan till bryggan vid Allmänna gränd. Full med folk var den, varmt och kvavt. Men till slut var man på fasta landet, och utanför Skansen syntes en gul spårvagn. Tydligen är det en ny förmåga som skall sättas in på Djurgårdslinjen så småningom. Det går långsamt, men kanske Stockholm åter blir en spårvagnsstad.



Här är en gammal vagn, en mustang, en sådan som gick överallt i stan när jag var liten. På den tiden förekom väl även den ännu äldre lådliknande varianten som jag inte minns om den kallades något särskilt. Men här är det en mustang som kör nerför backen utanför Italenska kulturinstitutet. Det ligger nära Waldemarsudde, men jag fortsatte mot ...



... Rosendals trädgårdar, där jag förväntade mig en härlig blomsterprakt. Och jag behövde inte bli besviken.





Den här betongängeln vakar över ... tja, kanske de där äggformade företeelserna en bit bort?



Men jag gick genom trädgårdarna, fortsatte österut och kom in i en liten bokskog. Undrar vad som händer med sammansättningen av våra skogar om det rörs om i växtzonerna på grund av ändrat klimat - blir det mindre gran och mer lövträd framöver?

Skymning, dis och dimma

En överraskning när jag klev ut i friska (?) luften i eftermiddags: tjock dimma låg över Riddarfjärden, diset hängde i luften över Söder Mälarstrand. Man ser tiotalet meter ner till båten, sedan är det slut med utsikten. Kungsholmen och Stadshuset (och det otrevliga bygget invid Stadshuset) syntes inte. Luften var rå och otrevlig.



Och inte gav kaoset vid den sönderfallande Slussen några bättre vibrationer. Bilar, tunnelbana, slabbig snö och sönderfallande betong. Ett av Stockholms mer deprimerande platser.



Ur dimman på Strömmen glider Djurgårdsfärjan in mot Slussen. På kajen väsnas två förmodligen berusade finska ungdomar.



Slottets salar är inte upplysta och fulla av liv. Det är en mörk och till synes tom byggnad som ligger vid Stallkanalens vatten. Är det någonting att visa upp? Ett öde slott! Varför inte göra om lämpliga delar till vanliga trevliga hyreslägenheter? Eller någon slags utåtriktad verksamhet som gör att många har en anledning att gå dit och vistas i huset. Man kan prata om fasadbelysning för att liva upp stället, men lyser det inte ur fönstren och finns tecken på liv därinne är det lik förbaskat dött.