"Fabriker och industriområden som kulturarv"

Utsikt över Årstaviken mot industriområdet i Liljeholmen -jag tog bilden igår

Ett radioprogam att lyssna på: Vetenskapsradion Forum. Fabriker och industriområden som kulturarv är temat, och det handlar rätt mycket om industriområdet i Liljeholmen som jag har nämnt ibland på olika bloggar, och även frågan om hur man eventuellt kan bevara gamla industrimiljöer.

Vin & Sprits anläggningar på Reimersholme är i stort sett utplånade (några stora träfat för cognac på kajen är väl det tydligaste minnet) och nu pågår rivningen av V & S' fabrik nedanför Årstabron som jag skrivit om och filmat vid flera tillfällen.

Industrierna ligger ofta vid vattnet, och nu försöker bostadsimperialisterna tränga sig ner till vattnet och knuffa undan såväl fabriker som kajer som kanske kan vara bra att ha i framtiden. Är det en utveckling vi vill ha? Vill vi inte ha industrier nära stadens centrum? Någon i yimby som jag diskuterade med tyckte att det var för dyr mark att bygga fabriker på - tänk om det i själva verket är för dyr mark att bygga bostäder på?

I förgrunden: fabriksrivning. I bakgrunden syns fronten av nya bostadshus marschera upp.

Lingon och utearkitektur inne - eller om den nu är ute

Jag tog tunnelbanan till Skärholmen igår. Tänkte kolla om man sålde lingon där på torget. Det gjorde man inte. De som bor därute kanske inte kokar upp ett lager lingonsylt som skall räcka ett år framåt?

Nå, jag kunde ju inte bara rusa ner till tåget och åka hem igen. I stället gjorde jag en sväng genom centrum och centrumbyggnaden för att kolla läget. Skärholmen är ju inte helt okänt för mig, jag har köpt såväl en dator som skor där, men ändå är det inte en plats där jag dimper ner var och varannan dag precis.

Torg och torghandel (utan lingon). Dessutom ser man att "kyrkan står mitt i byn". Av någon anledning ser tornet snett ut. Det kan väl knappast bero av att jag lutat kameran? Kanske bäst att någon kollar så vi inte får ett "lutande tornet i Skärholmen".

Jag har skrivit tidigare om arkitektur där man är både ute och inne på en gång. Här och här. Och vad har vi här? - En affärsgata, fast man lagt tak över gatan så att masskonsumtionen inte skall störas av några besvärliga väderväxlingar.

"Ett träd gör ingen skog" ...

... men här finns det ansats till en dunge. Fast jag tycker det ser ut som de dystert står och tittar ut mot friheten på andra sidan glaset.

En utbyggnad med drag av balkong. Balkonger inomhus?

Genom de stora fönstren kan man se bort mot en annan byggnad som kanske också kör med ute/inne-känsla, i alla fall om man skall döma av den stora lanterninen på taket.

Och här har vi en sådan där "konstnärlig" bild som kan vara svår att tolka. Det är i själva verket en bild tagen rätt nedåt på och genom en av de broar som finns inne i centrat. Den är gjord i något blankt speglande material och jag tror att det horisontella ljusa fältet är en spegling av taket ovanför mig.

Ja, då var varvet genom centrat färdigt. En sista blick över torget och en av två dammar. Vattnet porlar trevligt och kyrktornet ser snett ut även i den här vinkeln. Och så genom spärrarna och ner till tåget, för vidare befordran till någon som kan sälja mig några kilo lingon (vilket gick bra - ett antal burkar sylt är nu kokade).

Arkitektur nr 5

Ett hus vid vattnet i en vacker stad i världen. Jag har tidigare skrivit om hus med portaler och konstiga hål som minskar nyttjandegraden (bland annat denna byggnad), men samtidigt kan man ju inte (kanske) förneka att det är pampigt och kanske till och med vackert, detta bygge i Liljeholmen. Dessutom ligger det så högt på sin sockel att det nog klarar även en rätt häftig översvämning.

I nr 5 av tidskriften Arkitektur skriver man i ledaren om ett ämne som jag nämnt tidigare på bloggen - det är intressant och förtjänar att köras en gång till:

Snabbare
vill stockholmspolitikerna att planprocessen ska gå. De pekar framför allt ut Stadsmuseet som proppen i systemet. Göran Gahm har agerat utredare och föreslår att Stadsmuseet ska få minskad makt som remissinstans. Antikvarisk kompetens finns ju redan på stadsbyggnadskontoret. Det bör räcka med att förstärka den något för att säkra de kulturhistoriska värdena, menar han.

Utredaren föreslår dessutom att Skönhetsrådet ska knytas till stadsbyggnadskontoret och inte längre vara fristående. Det är förstås inte svårt att här se hur en fri röst, som ofta haft synpunkter på nya »djärva« projekt beläggs med munkavle. ... Det är nog bra med högtflygande planer men varför hacka på en verksamhet som bevarat Stockholm som världens vackraste stad?

Det kan ju vara så att de som förespråkar skönhetsvärden ofta kämpar i motvind och i underläge gentemot allehanda "intressen" och då är det ju lättare att ansluta sig till mobbargänget. Jag tror inte man bör underskatta socialmoderaternas inflytande över vad som händer i Stockholm, och de där figurerna är nog i allmänhet inga esteter.

Jag läser ibland av Alton och andra skriver om arkitektur i Dagens Nyheter, men enligt ledaren i Arkitektur har DN:s bevakning av ämnet "fullständigt havererat". Mina bristande kunskaper gör att jag inte kan säga om detta är rätt eller fel. Men ledarens resonemang utmynnar i en generell kritik mot ...

... en genomgripande trend på dagens mediescen: snuttifiering och nöjesjournalistik i stället för analys och kunskapsförmedling. Orsakerna är flera, men den viktigaste är den hårdnande konkurrensen om annonspengarna. För att hävda sig i det kriget ska man visa upp många läsare, och det får man genom att inte vara för svår utan mer lättillgänglig. ”Racet mot botten”, har det kallats när kampen om annonspengarna sprider ut dem på så många händer att ingen tidning längre har råd att bedriva kvalitetsjournalistik.

Det här fenomenet finns inte minst i arkitekturtidskrifterna, nationellt och internationellt. Det blir en ständig rundgång: samma foton, samma hus, samma omtuggade pressreleaser, samma skribenter. Alla springer åt samma håll. Få orkar ta fram något eget. Hur många tusen bilder har vi inte sett på Fågelboet de senaste månaderna?

Några har jag väl sett (bilder av Fågelboet alltså) men inte tusentals. Och det har ju diskuterats en del om arkitektur i Kina ur olika synvinklar, såväl moderna kreationer som förintelsen av Pekings gamla hutonger. Där har jag hakat på själv vid något tillfälle.

Men kritiken gäller alltså att tidningarna tappar allt mer av den gamla ideologiska eller upplysande funktionen och i stället mer och mer förvandlas till vinstgeneratorer för bolag som inte är intresserade av annat än vinsten. Och det är annonsörernas pengar som är det viktiga, inte lösnummerköpare och prenumeranter. När tidningen måste leva på annonser handlar det egentligen om att sälja reklamläsare till olika firmor, och uppenbarligen kan kvaliteten bli lidande av detta. Går man ett steg längre tar kanske reklamköparna över tidningarnas innehåll, och då ligger den fristående kritiken verkligt illa till. Varför skall man låta en dyr och sur kritiker dissekera arktitekt X's senaste hugskott när man lika gärna kan trycka upp en lätt redigerad och gratis pressrelease från X's eget kontor?

Rivningen i Liljeholmen - nu i rörliga bilder!

Jag försöker uppgradera mig lite i den här bloggen, med en film tagen på fri och skakig hand med min lilla fickkamera. En grävskopa går loss på den gamla fabriken i Liljeholmen så att betong, armeringsjärn, rör och taktäckning flyger åt alla håll. - En roande syn? - Det ligger i betraktarens öga. Det blir väl ännu mer bostäder här, och mer bostäder behövs, samtidigt som det är tråkigt att allt som påminner om industri skall tryckas bort så att det fina folket inte skall behöva störas av dess närvaro.

Tidigare skriverier och stillbilder om den här rivningen finns här, här och här.

Spridda notiser från mitt Stockholm idag

Den tilltagande höstvinden drar upp vågor på Årstaviken vid Marievik - något motsvarande verkar nästan ske på himlen ovanför de nybyggda husen där ett vattrat mönster uppstår av sönderblåsta moln. Idag finns det ingen blank vattenyta att spegla de vita fasaderna i.



Storskarven, "ålakråkan", fanns i Östersjön sedan urminnes tider, försvann ett tag men har gjort en stark återkomst. Kanske övergödning och utfiskning i kombination har skapat ett gynnsamt klimat för den här storväxta fågeln. Utfiskning tar bort stora rovfiskar, övergödning ordnar mat för småfisk - och så har man ett hav som blir som ett dukat bord för skarven! Jag vet inte om det stämmer, men storskarvar har setts här i trakten i en del år nu. De första som jag såg höll till på Strömmen och vid Djurgården, men de här två har ockuperat en liten flotte i Årstaviken. Skarven bildar stora koncenrerade kolonier som utmärks genom att de skiter så mycket så att vegetationen på kort sikt dör, och det är ju inte så kul för den som råkar äga en skärgårdsholme där skarvarna slår sig ned. Försöker man utrota dem blir dock förmodligen resultatet snarast att de sprider sig och bildar flera nya kolonier. Dessutom lär det på sikt växa som tusan i den gödning som fåglarna presterat. Undrar om det blir någon skarvkoloni i Stockholm?




Skarvarna bygger bo i träd, men kanske inte just det här. Man skulle kunna tro att bilden är tagen ute i storskogen, men det är i Årsta skog. Det är inte många meter till närmsta väg. Jag stod på vägen när jag tog bilden för övrigt. Årsta skog är ju i stort sett en långsmal bergig remsa med tallar och en del lövträd, den stupar rätt brant ned mot Årstaviken och jag hoppas att den får vara ifred för framtida exploatering. Årsta skog är värdefullt som rekreationsområde, mängder av människor promenerar på stigarna.



Detta är det sista av fotona - alla tagna idag. Jag hade ett ärende ner till centrum och gick genom Kungsan. Mystiska ljud fångade min uppmärksamhet, och det visade sig komma från kurdisk musik och ett antal damer som energiskt dansade på stora scenen. Längst till höger står en flicka med en kurdisk flagga. Man kan ju fundera på om Sverige borde ha diplomatiska kontakter med Irak, regimen har ju inte lyckats tvätta bort quislingstämpeln ännu även om det tycks som om al-Maliki manövrerar för att ta sig loss ur USA:s grepp.

... släng skiten i Norrland!

Håll Stockholm rent - släng skiten i Norrland!

Av någon anledning valde man inte den slående rubriken till en artikel i Norrländska Socialdemokraten - men det kanske hade varit för roligt! "Skit från Stockholm i Norrbottens skogar" - som rubriken lydde - tycker jag låter lite tam.

Men tanken bakom projektet som beskrivs verkar inte så dum. Påminner mig om en skrift av den gamle ryske anarkisten Kropotkin som jag läste för länge sedan, där han påtalade hur bra det vore om man använde städernas skit till något nyttigt!

Pålsundsberget - naturminne

Ett geologiskt minne mitt i Stockholm? Jajamen, mellan Heleneborgsgatan 10 och 12 ligger en bergknalle som då och då hotas av exploatering men som ännu finns kvar. Med tanke på de sprängningar som skulle krävas för att kunna bygga något på platsen får man nog vara tacksam så länge det inte blir något. Och den här knallen - Pålsundsberget - är ett geologiskt minne. En skylt nere på Heleneborgsgatan berättar en del om detta. Bergets baksida mot Söder Mälarstrand är rejält urhackad. Det var stenbrott där en gång i tiden, men nu är det överväxt med mycket grönska. Bilden nedan är tagen där ...


... liksom det här fotografiet. Uppe till höger husen vid Heleneborgsgatan 12.



Så här såg det ut i våras, när det italienska guldregnet verkligen lät floder av guld flöda ut vid ingången till 10:an. Så har det varit i många år nu, fantastiskt att det överlever i den där torra bergsskrevan.




Berg är inte alltid helt bergfasta. Ibland får man skicka hit en patrull som knackar loss eventuella lösa stenar (skrotning kallas det väl?) så de inte ramlar ner på folk.




Så här ser det ut om man går upp på klipporna. En liten stig och till och med en bänk att sitta på och skåda ut över Riddarfjärden:




Vänder man sig om syns Borgerskapets pampiga byggnad från början av 1900-talet. Eventuella planer om att bygga på Pålsundsberget har alltid mött protester från borgarna som vill ha kvar sin utsikt över Riddarfjärden och Kungsholmen.



Så här års blir det nästan snudd på djungel häruppe. Det är inte många kvadratmeter, men det är fantastiskt hur grönskan kan fylla igen!




Jag gjorde en sväng upp på berget för några dagar sedan och konstaterade att blåklockor fortfarande blommade, och att där fanns blåbärsris (utan blåbär). Några rönnar och björkar har bitit sig fast bland stenar och klippor. Man får väl anta att hela trakten här såg ut ungefär så här innan staden kom hit, vilket skedde i början av 1900-talet. I alla fall enligt en liten broschyr från Naturskyddsföreningen år 2007: Upptäck naturen på Södermalm.

Pålsundsberget är en del av Pålsundsparken, den långa gröna strängen som följer Söder Mälarstrand längs Pålsundskanalen.