En bakgård på Söder

Jag hade ett ärende bortåt korsningen Tjärhovs- och Renstiernasgatorna på Söder igår. Där gick jag förbi en öppen port in mot en gård, och nyfiken som jag ibland är gick jag in och tittade. Glömde kolla exakta gatnumret, men det kanske var 44:an på Tjärhovsgatan. Där finns ju ett känt anarkistfik också.

Man tittar in genom den långa portgången och ser något mystiskt. Eftersom vi, i denna de låsta portarnas stad, inte är bortskämda med att något står öppet kanske man kan smita in och kolla!

En vägg med bokstäver och cyklar. Det verkar finnas en del artistisk eller konstnärlig verksamhet här i kvarteret.

En innergård, man ser tydligt att det är gammal fabriksmiljö som har piffats upp för den nya tidens krav. För åttio år sedan jobbade det säkert massor av folk här som hoppades att världskriget och dyrtiden snart skulle vara slut. Kanske de hade förhoppningar på den nyss timade ryska revolutionen också.

Ena halvan av "triumfbågen" inne på gården och en mystisk rostig historia - månne en grill?

Jo nog syns det att det är fabriksväggar alltid. Här har det gått åt mycket tegel. Det finns en del sådana miljöer på Söder och de lever kvar även när byggnaderna används till något annat. Tidigare har jag skrivit om en motsvarande byggnad på "min" (västra) del av Söder.

Piratgrävare?

Varje gång jag går förbi rivningen av fabriken i Liljeholmen finns det anledning att ta fram kameran och ta några bilder. Jag stannade till en stund och väntade att vinden skulle blåsa åt rätt håll för att den här bilden skulle bli riktigt bra. Varför har man hissat piratflaggan Jolly Roger på den här bamsiga maskinen? Har inblandade firmor övergått från underbetald till helt svart arbetskraft, eller vad? Solidaritetshandling med Piratpartiet? En önskan hos maskinisten att plöja Karibiska sjöns vågor i stället för att harva här i det kalla Norden? - Ingen aning!

Dold konst i dagsljuset för första och sista gången

Jag gick åter förbi fabriken som rivs i Liljeholmen, den som jag skriver om då och då på bloggen. En sak som kan vara intressant med rivningar är när ett hus liksom "kläds av", när den yttre dräkten bryts upp och man kan få en uppfattning av vad som finns därinne strax innan hela rasket går till förgängelsen. Man kan se inte bara den yttre, utan den inre arkitekturen, och kanske också andra saker som nu avslöjas för yttervärlden.

I skymningsljuset syntes den här innerväggen. Någon har målat där, ganska begåvat också. Sista tiden innan rivningen tror jag att det var diverse aktiviteter av typen innebandy i huset, och man kan se på många ställen att grafittifolk har varit aktiva och livat upp betongen. Jag avskyr mycket av kladdet ute på stan, men det som finns på en del ställen här verkar inte så tokigt. Men nu kommer det snart att malas ner.

Men jag undrar vad den där polisskylten egentligen betyder?

"Fabriker och industriområden som kulturarv"

Utsikt över Årstaviken mot industriområdet i Liljeholmen -jag tog bilden igår

Ett radioprogam att lyssna på: Vetenskapsradion Forum. Fabriker och industriområden som kulturarv är temat, och det handlar rätt mycket om industriområdet i Liljeholmen som jag har nämnt ibland på olika bloggar, och även frågan om hur man eventuellt kan bevara gamla industrimiljöer.

Vin & Sprits anläggningar på Reimersholme är i stort sett utplånade (några stora träfat för cognac på kajen är väl det tydligaste minnet) och nu pågår rivningen av V & S' fabrik nedanför Årstabron som jag skrivit om och filmat vid flera tillfällen.

Industrierna ligger ofta vid vattnet, och nu försöker bostadsimperialisterna tränga sig ner till vattnet och knuffa undan såväl fabriker som kajer som kanske kan vara bra att ha i framtiden. Är det en utveckling vi vill ha? Vill vi inte ha industrier nära stadens centrum? Någon i yimby som jag diskuterade med tyckte att det var för dyr mark att bygga fabriker på - tänk om det i själva verket är för dyr mark att bygga bostäder på?

I förgrunden: fabriksrivning. I bakgrunden syns fronten av nya bostadshus marschera upp.

Lingon och utearkitektur inne - eller om den nu är ute

Jag tog tunnelbanan till Skärholmen igår. Tänkte kolla om man sålde lingon där på torget. Det gjorde man inte. De som bor därute kanske inte kokar upp ett lager lingonsylt som skall räcka ett år framåt?

Nå, jag kunde ju inte bara rusa ner till tåget och åka hem igen. I stället gjorde jag en sväng genom centrum och centrumbyggnaden för att kolla läget. Skärholmen är ju inte helt okänt för mig, jag har köpt såväl en dator som skor där, men ändå är det inte en plats där jag dimper ner var och varannan dag precis.

Torg och torghandel (utan lingon). Dessutom ser man att "kyrkan står mitt i byn". Av någon anledning ser tornet snett ut. Det kan väl knappast bero av att jag lutat kameran? Kanske bäst att någon kollar så vi inte får ett "lutande tornet i Skärholmen".

Jag har skrivit tidigare om arkitektur där man är både ute och inne på en gång. Här och här. Och vad har vi här? - En affärsgata, fast man lagt tak över gatan så att masskonsumtionen inte skall störas av några besvärliga väderväxlingar.

"Ett träd gör ingen skog" ...

... men här finns det ansats till en dunge. Fast jag tycker det ser ut som de dystert står och tittar ut mot friheten på andra sidan glaset.

En utbyggnad med drag av balkong. Balkonger inomhus?

Genom de stora fönstren kan man se bort mot en annan byggnad som kanske också kör med ute/inne-känsla, i alla fall om man skall döma av den stora lanterninen på taket.

Och här har vi en sådan där "konstnärlig" bild som kan vara svår att tolka. Det är i själva verket en bild tagen rätt nedåt på och genom en av de broar som finns inne i centrat. Den är gjord i något blankt speglande material och jag tror att det horisontella ljusa fältet är en spegling av taket ovanför mig.

Ja, då var varvet genom centrat färdigt. En sista blick över torget och en av två dammar. Vattnet porlar trevligt och kyrktornet ser snett ut även i den här vinkeln. Och så genom spärrarna och ner till tåget, för vidare befordran till någon som kan sälja mig några kilo lingon (vilket gick bra - ett antal burkar sylt är nu kokade).

Arkitektur nr 5

Ett hus vid vattnet i en vacker stad i världen. Jag har tidigare skrivit om hus med portaler och konstiga hål som minskar nyttjandegraden (bland annat denna byggnad), men samtidigt kan man ju inte (kanske) förneka att det är pampigt och kanske till och med vackert, detta bygge i Liljeholmen. Dessutom ligger det så högt på sin sockel att det nog klarar även en rätt häftig översvämning.

I nr 5 av tidskriften Arkitektur skriver man i ledaren om ett ämne som jag nämnt tidigare på bloggen - det är intressant och förtjänar att köras en gång till:

Snabbare
vill stockholmspolitikerna att planprocessen ska gå. De pekar framför allt ut Stadsmuseet som proppen i systemet. Göran Gahm har agerat utredare och föreslår att Stadsmuseet ska få minskad makt som remissinstans. Antikvarisk kompetens finns ju redan på stadsbyggnadskontoret. Det bör räcka med att förstärka den något för att säkra de kulturhistoriska värdena, menar han.

Utredaren föreslår dessutom att Skönhetsrådet ska knytas till stadsbyggnadskontoret och inte längre vara fristående. Det är förstås inte svårt att här se hur en fri röst, som ofta haft synpunkter på nya »djärva« projekt beläggs med munkavle. ... Det är nog bra med högtflygande planer men varför hacka på en verksamhet som bevarat Stockholm som världens vackraste stad?

Det kan ju vara så att de som förespråkar skönhetsvärden ofta kämpar i motvind och i underläge gentemot allehanda "intressen" och då är det ju lättare att ansluta sig till mobbargänget. Jag tror inte man bör underskatta socialmoderaternas inflytande över vad som händer i Stockholm, och de där figurerna är nog i allmänhet inga esteter.

Jag läser ibland av Alton och andra skriver om arkitektur i Dagens Nyheter, men enligt ledaren i Arkitektur har DN:s bevakning av ämnet "fullständigt havererat". Mina bristande kunskaper gör att jag inte kan säga om detta är rätt eller fel. Men ledarens resonemang utmynnar i en generell kritik mot ...

... en genomgripande trend på dagens mediescen: snuttifiering och nöjesjournalistik i stället för analys och kunskapsförmedling. Orsakerna är flera, men den viktigaste är den hårdnande konkurrensen om annonspengarna. För att hävda sig i det kriget ska man visa upp många läsare, och det får man genom att inte vara för svår utan mer lättillgänglig. ”Racet mot botten”, har det kallats när kampen om annonspengarna sprider ut dem på så många händer att ingen tidning längre har råd att bedriva kvalitetsjournalistik.

Det här fenomenet finns inte minst i arkitekturtidskrifterna, nationellt och internationellt. Det blir en ständig rundgång: samma foton, samma hus, samma omtuggade pressreleaser, samma skribenter. Alla springer åt samma håll. Få orkar ta fram något eget. Hur många tusen bilder har vi inte sett på Fågelboet de senaste månaderna?

Några har jag väl sett (bilder av Fågelboet alltså) men inte tusentals. Och det har ju diskuterats en del om arkitektur i Kina ur olika synvinklar, såväl moderna kreationer som förintelsen av Pekings gamla hutonger. Där har jag hakat på själv vid något tillfälle.

Men kritiken gäller alltså att tidningarna tappar allt mer av den gamla ideologiska eller upplysande funktionen och i stället mer och mer förvandlas till vinstgeneratorer för bolag som inte är intresserade av annat än vinsten. Och det är annonsörernas pengar som är det viktiga, inte lösnummerköpare och prenumeranter. När tidningen måste leva på annonser handlar det egentligen om att sälja reklamläsare till olika firmor, och uppenbarligen kan kvaliteten bli lidande av detta. Går man ett steg längre tar kanske reklamköparna över tidningarnas innehåll, och då ligger den fristående kritiken verkligt illa till. Varför skall man låta en dyr och sur kritiker dissekera arktitekt X's senaste hugskott när man lika gärna kan trycka upp en lätt redigerad och gratis pressrelease från X's eget kontor?

Rivningen i Liljeholmen - nu i rörliga bilder!

Jag försöker uppgradera mig lite i den här bloggen, med en film tagen på fri och skakig hand med min lilla fickkamera. En grävskopa går loss på den gamla fabriken i Liljeholmen så att betong, armeringsjärn, rör och taktäckning flyger åt alla håll. - En roande syn? - Det ligger i betraktarens öga. Det blir väl ännu mer bostäder här, och mer bostäder behövs, samtidigt som det är tråkigt att allt som påminner om industri skall tryckas bort så att det fina folket inte skall behöva störas av dess närvaro.

Tidigare skriverier och stillbilder om den här rivningen finns här, här och här.