Speglingar och vårblomster

På bilderna ovan ett motiv som jag uppskattar: speglingar i vatten. Det är Mälarvarvets fasad som speglar sig i Pålsundskanalen medan de sista skärvorna av is flyter bort.

Och nedan den första scillan som jag sett på Söder i år, här på väg att slå ut. Men vad det gäller fulla blånande scillabackar så tar det nog ett tag innan "min" backe kommit igång ordentligt. Den är ju i norrläge och därmed alltid sent ut. Så jag tror nog att Gabrielle på andra sidan stan hinner före i år också.

Kolla!

En besvärlig fot har gjort att mina promenader på senaste tiden har blivit kortare än vanligt. Men i morse testade jag med en stillsam vandring från Ropsten, förbi Husarviken och upp till Lappkärret. Och det finns alltid intressanta saker att notera längs vägen.

Ett övergivet spår längs kajen vid Värtan. Undrar om det varit för en kran, jag tycker det ser inte ut som järnvägsspår. Hur som helst, en sådan där liten fascinerande industrirest som väl snart sopas bort under mattan av nya bostadsrätter.

Jaja, jag har faktiskt bara en liten fickkamera - det räcker för det mesta -  och även en skumögd betraktare kan väl se att det faktiskt är årets första sädesärla som sitter på ett stenblock och tjippar å det livligaste. (Första? Ja, den första som jag sett i alla fall.)

Ännu så länge kan de här minnesmärkena över hur väder och vind påverkat människans verk beskådas längs Husarviken.

Och om vi går från kultur till natur - hasselns hängen svängde hit och dit i den livliga vårblåsten bortåt Stora Skuggan. Evert Taube skrev att "I Stora Skuggan spelar Pan" men det hörde jag inget av. Däremot hördes min första taltrast för året tjattra en stund inne bland träden.

Vad är detta? Något blått bland torra eklöv ovanför Lappkärret ...

Jajamen, om man tittar närmare ...

... och tittar ännu närmare kan man räkna in årets första blåsippa! Kolla!

Förutom synintryck hörda jag faktist en storspov drilla! Bara en gång, men mycket tydligt. Antar att den var gömd någonstans i vegetationen vid våtmarken som kallas Lillsjön.

Tre profiler

På Adolf Fredriks kyrkogård finns bland andra kända avlidna en Lidner, Bengt Lidner nämligen, 1700-talsdiktaren. En begåvad slarver, tycks det. Här torde vara hans mest kända rader (det andra är i stort sett bortglömt):

På Nova Semblas fjäll, i Cejlons brända dalar,
Hvar helst en usling fins, är han min vän, min bror:
Då jag hans öde hör, med tårar jag betalar
Den skatt jag skyldig är, natur! dig allas mor!
Nej, himmel! icke jag ditt delningssätt anklagar.
På blomman af min vår du hagelskurar sändt:
Men om jag tälja fått en mängd af sälla dagar,
Att jag ett hjerta har, jag kanske än ej känt.
Bland ödens ebb och flod min lefnads julle kastas,
Af svaga hoppet styrs, med plågor öfverlastas:

Här ligger den märklige Palme begravd. Så här i efterhand är det många som hyllar honom, men som inte alltid tänker på motsägelserna i hans politik. 

Kom igen Lena Sommestad! Några hoppfulla ville ha Lena S till ledare för just S, men det gick inte. Det blev en bilskojartyp från Småland i stället. Nu är hon visst med och kandiderar till kvinnoförbundets ordförandepost i stället. På vilken post som helst skulle Lena nog kunna göra ett bra jobb, för hon verkar kunnig och påläst, men man kan ju undra vad partibyråkratin tycker om folk som är kunniga och pålästa!

Gemensamt för alla dessa tre är att man kan säga att de var/är/hade profiler.

Rabarber och scilla på gång

Färska foton tagna idag i södra storstockholmsområdet, med nya trevliga vårtecken. Redan innan snösmältningen är färdig tittar pigga små rabarberknoppar upp. Mums, rabarberkräm, tänker givetvis rabarberkräm-älskaren omedelbart! Och i en rabatt i skydd av en varm husvägg kunde jag till min glädje skåda mina första scillor för året. Det lär väl dröja några dagar till innan sluttningarna i Högalidsparken är blå av scilla-mattor, men vi närmar oss!

Natur och kultur

Rubriken kanske verkar konstig i förhållande till följande bilder, men låt mig förklara: de är tagna ungefär där människans murverk slutar och naturens bergvägg börjar, vid västra utfarten från Münchenbryggeriet. Högt mellan stenarna har några ormbunkar fått grepp, skall bli intressant att se om de blir gröna och fina i år igen. På nedersta bilden är ett årtal innhugget till höger i en sten: 1890. Undrar vad de där rören är/var bra för? En gång i tiden fanns militära bergrum här inne i klippan, men det var många år sedan jag såg några militärer här i krokarna. Vi har ju knappt något försvar kvar. Men berget står där det står.

Vyer

Det finns vyer och vyer av Stockholm. Somliga är uppenbara, andra tänker man inte riktigt på. Men om man går längs Söder Mälarstrand i riktning österut längs Pålsundskanalen kommer gradvis en stor vy över Riddarfjärden att öppna sig. Först ser man bara lite av Gamla stan och dess kyrktorn i den disiga bakgrunden, men ju längre man går desto mer av ljus och luft och öppenhet blir det. (Klicka på bilderna för större format.) Om man blundar för vad som finns till höger och vänster på den översta bilden så är ju det övriga ungefär vad en resande till Stockholm kunde se för några hundra år sedan.

Tog en kort promenad i morse - isen på Pålsundskanalen håller på att försvinna under vattnet

Stockholm är en sjöfartsstad. Säger någon emot mig om jag säger att man gärna kan se dess vatten mellan båtskrov och förtöjningstrossar? Isen glider bort medan bofinkarna kommit igång med sina gälla drillar. Kungsholmens fasad mot Riddarfjärden är grå i det småregniga vädret. Detta är Stockolm om våren!

En tavla från gissningsvis tidigare delen av 1930-talet, målad av min morfar. Inga konstiga höghus stör vyn med Stadshuset. 

Vintern går över i vår

Bilderna ovan är för omväxlings skull tagna i sepia. De påminner med andra ord om bruntonade foton från början av förra seklet. Men just den här brunaktiga murriga färgen passar väl bra till känslan av döende vinter och uppbrott. De är några dagar gamla, jag har inte kollat läget men det borde nästan vara isfritt på Årstaviken vid det här laget.

Och så börjar ringduvorna hoa från Söders hustak, utom just de här som i torsdags pickade nedanför en fågelmatning vid Münchensbacken. Notera receptet på duva som jag återgav här, det kan komma till pass senare i år!

Här fick jag syn på något gult i en rabatt i morse, är det månne krokus som är på väg upp? Utslagna krokus har jag sett sedan ett par dagar här i trakterna.

Det här är inget vårtecken direkt, möjligen ett tecken på hur det går att kränga "österländsk visdom" i medelklassgettona idag. Femtioelva sorters yoga för vilsna själar och tomma själsliv. Ta't som ett påhäng till det här tidigare inlägget.