Insnöad konst

Det här är bilder som jag tog vid Södertörns högskola i eftermiddags, på den öppna platsen mellan "Moas båge" och biblioteket. Mycket snö har det kommit, och det stora konstverket i granit (tror jag att det är) har liksom krympt bakom snöhögarna.

Nå, här syns det väl hur man gjort: man tager ett jättehögt platt stenblock, sågar ur en fyrkant i mitten och vrider den på tvären. Enkelt (om man har rejäla verktyg och budget för tilltaget). Det blir som en stenport, porten till lärdomen kanske.

Sett i den här vinkeln verkar hela skolan insnöad, men det är givetvis fel. Innanför dessa väggar skottas inte snö men lärdom upp i stora lass, och ut strömmar elevkullar fyllda av densamma lärdomen.

Samtidshistoria

Samtidshistoria, vad är det? - Jo, det är bland annat ett ämne man kan studera på Södertörns högskola, och det innefattar i princip allt som händer just nu och tillbaka så länge det finns någon som har det i levande minne. Med andra ord håller Första världskriget på att försvinna ur samtidshistorien nu när de sista veteranerna gått ur tiden.

Jag tänkte på det där med historiska dokument när jag läser BrittaKarolinas Blogg. Det var av en slump som kontakten upprättades. Britta hade hittat en bild från gården till Kungsholmens förskräckliga gamla folkskola som jag tog för några år sedan och frågade om det gick att låna den. Och det gick bra, nu kan den förutom i min blogg beskådas här.

Britta skriver om sitt liv, och det blir därmed såväl samtids- som lokalhistoria, socialhistoria och diverse andra specialvarianter. Hon är född 29, så det blir alltså från trettiotalet och framåt, en omvälvande tid i vår historia. En del av den utspelas alltså i Stockholm, men det finns också en fas i Uppsala. På Kungsholmen bodde jag en tid som barn, och där föddes farmor fastän hennes familj mer höll till i Uppsala. Man hittar sådana där små anknytningar överallt.

Jag antar att fler seniormedborgare är i farten vid datorerna och skriver ner minnen, publicerar fotografier och därmed skapar ett stort och intressant material för samtidshistoriker att studera. Man kanske kan kalla det person- eller mikrohistoria också. Det är inte de stora övergripande perspektiven, utan hur en enda person noterar vad som händer.

Vill man veta vad som händer måste man gå på djupet ibland, på folkdjupet! En del är ganska lätt att förstå, åtminstone om man själv är gammal nog att ha mött folk som var födda på 1880-talet. Det var ju andra tider och en annan mentalitet. Men att Brittas bror gick ut som frivillig i finska fortsättningskriget, det är svårare att sätta sig in i - var det samma naivitet som en del av dagens svenskar i Afghanistan visar upp? Hur som helst, jag tror det kan vara nyttigt för yngre historiker, och yngre människor över huvud taget, att uppleva människor som levde för inte så länge sedan men som kan vara rätt olika. Det är ju dessa människor, en del omtyckta och andra avskydda eller ointressanta, som gjort oss till det vi är.

Och, om vi tänker tillbaka så var ju exempelvis min mor, född 1912, en av de som tillhörde den första "moderna" generationen i Sverige. Hennes farfars far hade klassats som "svagsint fattighjon" inte ens sextio år tidigare. Sedan gick det uppför för familjen och för Sverige, men nu vete fasen åt vilket håll det går. Men vill man få perspektiv på processen från mikronivå, då skall man läsa exempelvis den av mig just rekommenderade bloggen!

Hyresrätt - frihetsboende

Vänsterpartiet är jag inte sams med. Men (via den läsvärda bloggen Politik och Poesi) kommer jag till en enda mening av Ann-Margarethe Livh som öppnar en dörr mot insikternas värld:

Att bo i hyresrätt måste uppvärderas till det frihetsboende det egentligen är.

Det är ju självklart! Här har vi en nyckelfras: Frihetsboende! Jämför med alla stackare som "måste" ha en bostad, och sedan sitter de där och svettas med sina jättelån för ett ställe där de har "rätt" att bo om inte banken bestämmer sig för att kasta ut dem. Sjukdom, arbetslöshet, skilsmässor - det kan bli många käppar i hjulet för den förhoppningsfulle innehavaren av en borätt.

Konstigt att systemet kunnat slinka igenom, det är ju så uppenbart skakigt så fort det börjar blåsa litegrann. Snart kanske räntorna börjar stiga igen. Hyresgästen betalar sin hyra, och är man inte alltför stökig mot grannarna och om man betalar sin hyra så sitter man där i sin lägenhet. Det är frihet!

Här har jag funderat tidigare över vad man kan göra åt det här. Så radikala åtgärder vågar sig nog inte vänstern på.

Söders fågelbar

Som så ofta - av en slump stöter jag på namnet "Söders fågelbar" när jag är ute efter något annat på nätet. Vad är nu det? Jo, det finns en blogg som heter Bilder från Stockholms betong, en titel som kanske kan leda tankarna åt fel håll. Det rör sig inte om kufar som fotograferar mer eller mindre motbjudande betongväggar i kgl. Huvudkommunen. Det rör sig om kufar som ... ja, det är fågelskådare som rör sig inom stenhusstaden i Stockholm. Här finns karta över deras domäner, listor över vad de sett och liknande intressant. Det finns mycket fåglar som drar omkring i stan, vilket innebär att den reströtte innerstadsbon och tillika skådaren faktiskt kan förlägga en del av sin verksamhet till hemmaplan. Undrar om tornfalken är tillbaka i Riddarholmskyrkan förresten?

Var var jag nu? - Jo, Söders fågelbar var det Fixa käk så kommer fåglarna på nolltid! Här och här finns bilder som är mycket finare än vad jag tagit med min lilla fickkamera. Men jag fick med ett par koltrastar på bild i alla fall:

Koltrastar - Turdus merula skall det väl vara om man talar vetenskapligt. På finska är det mustarastas. Ganska lätt att förstå, "svarttrast". Men de här struntar i vad man kallar dem, de pickar nedfallna frön vid fågelbaren

Baren ligger ganska skyddat mellan träd, bergknallar och kolonistugor, och med utsikt över Årstaviken

Det spelar ingen roll att stugan är lite på sniskan, bara den innehåller godis för talgoxarna!

Det slapp vi!

Här är framsida och baksida till en katalog från Moderna Museet 1958. Man hade en utställning ägnad den franske arkitektfantomen Le Corbusier. Framsidan (som vi ser ovan) är ju acceptabel, så där lite lagom modern med en mystiskt tecknad gubbe: litet huvud har han, och möjligen svans också. Samt hål i magen och en hand som ser ut som en skiftnyckel. Men baksidan ...




... baksidan på katalogen alltså, inte gubben. Där finns en arkitektvision vad det gäller Söder och Norrmalm. Om någon tycker att en del miljonprogramshus är stora så är de inte mycket mot vad le Corbusier hittade på. Kolla på Söder, ett enda stort huskomplex som skulle rymma över hundratusen pers! Intressant nog ser det centrala avsnittet ut som ett hakkors (fast med rättvända armar till skillnad mot nassarnas felvända variant - en bild av Högalidskyrkans rättvända hakkors finns i det här inlägget.) De som tycker att Bofills båge i området mellan Södra station och Medborgarplatsen borde ha blåsts upp ännu större måste gilla det här förslaget.

På nordsidan verkar husen lite småttigare och futtigare, men de går upp till trakterna av nuvarande Wennergren center från Norrström ungefär. Så blev det ju inte, de mest storvulna visionerna slapp vi, men rivningarna på Nedre Norrmalm och vad som sedan byggdes är ännu som en tagg i mången stockholmares själ.

Bilen bajsar ...

Nej, usch vilken äcklig rubrik! Möjligen skulle man kunna tänka sig att ett punkband för trettio år sedan eller så kallat sig "Bilen bajsar", det hade varit i sann punk-anda tror jag. Men jag skall inte upprepa det här, det lovar jag (nästan säkert i alla fall). Dock var det intrycket jag fick vid Kungsholms torg för ett par timmar sedan. Som under alla andra vintrar jag kan minnas kommer en ström av lastbilar ner till kajkanten, backar ut till kanten och vräker den sorgliga blandningen av snö, is, sand, salt och diverse andra föroreningar i Mälaren.

Och då ser utsikten mot Söder ut så här.

Eller vid närmare betraktande så här.

Bara strömmen kan driva den här sörjan runt bryggan lär den väl så småningom rinna ut i Saltsjön - och så är vi av med den!

När jag lämnat snödumpningen vid Kungsholmstorg bakom mig började det snöa. Riddarholmen syns men Söders höjder där bakom har försvunnit i snödiset. Men låt oss hålla fast vid föroreningstemat lite till. Den del av Riddarfjärden som ligger vid Riddarholmen kallades förr Gullfjärden. Det berodde av den gula färg som vattnet fick på grund av all skit som hamnade där. I gamla tider gjorde man så att stadens avfall kördes ut på isen när det var vinter. Smart, för när det blev vår smälte isen och orenligheterna försvann med vårfloden. Men vattnet fick en läskig gul färg. För två-trehundra år sedan var Stockholm i stort ett ganska läskigt ställe.

kampen går vidare ...

Man kan skriva så här vänligt, som på en mosaikpelare på Torkel Knutssonsgatan som jag fotograferade igår ...

... eller ösa på med större eftertryck enligt nedanstående som jag publicerade första gången i maj förra året här på bloggen ...

... men budskapet är glasklart: Pinka någon annan stans. KAMPEN GÅR VIDARE!