Rivning och usla villkor

Jag går då och då förbi fabriksrivningen vid Liljeholmen och har tagit en hel del bilder med baktanken att "det där kan man ju göra ett litet bildreportage av i bloggen". Vid något tillfälle har jag sett folk som jobbar där, och uppfattat att de pratar ett språk som jag inte förstår. (De flesta språk har ju det gemensamt att jag inte förstår dem.)

Men det här är begripligt: jag läste idag en notis i tidningen Proletären som berättar att Byggnads gjort en räd mot det här stället och hittat ett antal personer från Litauen som jobbade för 45 kronor i timmen (11 timmar om dagen sex dagar i veckan) och var inhysta i en barack utan fönster. Nu har Byggnads sett till att boendeförhållandena blivit bättre och jobbar med lönerna. För den som tror att det inte finns några arbetare i Stockholm, och definitivt inga arbetare med villkor som verkar påminna om tiden före Första världskriget, borde det här vara en väckarklocka. Facket behövs för att röja upp i sånt här skumrask! Alternativet torde vara att det snabbt skapas allt mer slum i den här regionen, med underbetalda arbetare som bor under fullkomligt vidriga villkor - vill vi det?

Att bygga under broar?

Jag har tidigare funderat på om man kunde göra något av oanvända ytor under stadens stora broar. Det har sagts mig att man på grund av brandsäkerhet inte kan bygga där, eller ens lägga upp båtar, men då funderar jag på hur man förklarar huset som syns i bakgrunden på den här bilden? Det är ett av ett par hus som ligger under Skanstullsbron på Söder-sidan. Även Liljeholmsbron har byggnader i anslutning till brofästet. Även om man inte klämmer in bostäder under broar (vet inte om det skulle vara så kul att bo just där) kan det finnas andra verksamheter som kunde tänkas passa och som inte skulle vara så brandfarliga heller.

Morgontomma gator

Ännu är Stockholms gator tomma. Så här såg det ut på Högalidsgatan i riktning österut klockan kvart över fem i morse. Soluppgången ger en svag rödaktig ton till asfalten, när den blandas med asfaltens blåsvarta färg får vi lila.



Bara några minuter senare på Hornsgatan: öde, inte en bil eller människa verkar röra sig i gryningsljuset. När jag passerade Hornsgatan tre timmar senare hade trafiken kommit igång men var ändå inte så våldsam. Här är Hornsgatans svaga backe upp mot korsningen mot Ansgariegatan och såväl gata som trottoarer är breda. Det finns vad jag hört folk som funderar på om man skulle bygga ett hus från Hornstull och upp till backkrönet (där blir gatan smalare) för att få hejd på den kraftiga trafiken.

Hattar på Heleneborgsgatan

Jag skrev något om Heleneborgsgatan som "kulturgata" för en tid sedan. Varför inte fortsätta på den vägen - kultur kan ju vara mycket olika saker. Vad man har på skallen exempelvis. Under några år har en liten hattbutik funnits i hörnet av Heleneborgsgatan och Varvsgatan. Jag har gått förbi där och undrat om det handlat om att sy upp fina hattar åt tanterna i Borgerskapets Änkehus på andra sidan gatan. Sanningen är, som så ofta, mer avancerad.

Ovan och nedan ett par bilder upplockade från modisten Emelie Ovesdotters hemsida. Det är hon som ses jobba i lokalen då och då. Och inte ser det ut som tanthattar heller alla gånger:

Ovan och nedan: så här ser det ut i dagarna när modisten kanske har tagit semester och stuckit iväg någonstans för att få fräsch inspiration. Det har ju varit blåsigt på sista tiden, och då kanske den här sortens luftiga kreationer är bra att sätta på skallen? Eller skall man se dem som en sorts skulpturer kanske, inspirerade av tändsticksbyggen? Kreationen till höger ovan ger mig visionen av ett akupunkturförsök som möjligen gått för långt!



Om man vill ha en levande och skapande stad behövs det en hel del små ateljeer av den här sorten spridda i kvarteren. Finns det något problem med det? - Det värsta är nog de ökända "marknadskrafterna" som gör att de unga, nyskapande (och äldre nyskapande också för den delen) får det svårt att betala hyran för en lokal med hyfsat läge. I stället för pigga små nyskapare blir det trötta gamla affärsmonopol där det är räknenissarna och inte skaparna som har kommandot som dominerar. Och det är inte kul.

Höga hus och små människor - Beijing, Stockholm

Vi får nog erkänna att Stockholm är lite mindre som metropol betraktat än exempelvis Beijing. Men en artikel i DN fick mig att fundera på vissa paralleller ändå. Nu försvinner det gamla trånga och omoderna Beijing med små hus och gränder (hutong kallas företeelsen) i en snabb och våldsam våg av moderniseringar. I stället kommer höga hus. En kinesisk arkitekt, Zhu Pei, säger:

- När vi promenerar i de gamla gränderna som finns kvar känner vi oss som betydelsefulla människor. När vi går omkring bland de höga husen i Pekings nya kontorsdistrikt känner vi däremot att vi inte betyder någonting. Bra arkitektur ska få människor att känna sitt värde. Så kan man bedöma om ett hus eller område är bra eller inte ur arkitektonisk synvinkel.

...

Över en miljon invånare i Peking har flyttat från husen i gränderna och till nya lägenheter. De levde trångt och omodernt. Enligt Zhu Peis resonemang bör summan vara betydande av alla dessa Pekingbors känsla av minskat människovärde.

Utflyttningen och demolerandet av det gamla fick mig att tänka på hur många från Stockholm innerstad, bland annat Söder, efter Andra världskriget kunde flytta ut till nybygga bostadsområden som Årsta eller Hammarby. Till nyare finare miljöer, men där det ändå kanske ibland fattades något som fanns i innerstaden. Innerstaden togs mer och mer över av kontor som, i likhet med de stora klossarna i Beijing, knappast fick folk att känna sig större eller av någon betydelse. Att folk inom yimbygruppen livligt önskar höga hus är väl känt, men vad händer med människorna runt husen? Känner de sig betydelsefulla?

Jaja, jag vet motargumenten: "jag har minsann varit i New York och det var så fantastiskt med alla stora fina skyskrapor där alla vill bo och inte kände jag mig nedtryckt inte ..." - Ja, fint för alla utom de som inte vill bo där men de kan ju sticka någon annan stans ... Zhu Pei igen:

- Hutongen var svår att utveckla när samhället utanför gränderna förändrades. Det är inte konstigt att de flesta har flyttat därifrån. Däremot har många känt osäkerhet inför flytten och efteråt saknar de känslan från gränden. När vi får bättre ekonomi finns det hopp om att fler vill återskapa den gamla känslan och förändra miljön där de bor. Då kan den traditionella hutongen förnyas, tror han.

Med andra ord - man lämnar det gamla, hoppar in i en ny situation, men återknyter så småningom (så verkar förhoppningen) till det bästa i den äldre traditionen i en ny syntes. Det ser ut som en dialektisk uppfattning av processen.

Egentligen betyder det väl att man hela tiden testar sig fram mot vad som är bra - men då finns ju alltid frågan: bra för vem? Är det möjligt att uppnå en "god syntes" för Stockholm utan att trampa åtminstone några intressegrupper på tårna? - Jag tvivlar på det. Lösningen till den goda och levande staden finns bland annat i att bygga ihop bostäder, kommunikationer, service, arbetsplatser - där håller jag med yimbyfolket. Jag är även med på att förvandla en del tråkiga små gräsytor till något annat. Att (åter)skapa kvartersstaden är en bra tanke - men kanske inte att smälla upp kvarter så att folk känner sig knäckta - det är en sak vi nog får diskutera mer om. Det som avgör stadens nyttighet är ju dess förmåga att få människor att känna sig hemma där och fungera bra tillsammans.

Not: det finns en del skrivet om livet på östra Söder och även utflyttning till förorterna efter kriget i en intressant bok som heter Den folkliga staden av Mats Franzén. Det kan vara bra att läsa sådana böcker för att hålla perspektivet bakåt. Somliga må tro att vi lever i ett evigt nu, men historien sitter på våra axlar.

När Hornsgatspuckeln skulle bort

Klicka på bilden så går det lättare att läsa texten!

Den här skylten sitter på den knöligare delen av Hornsgatan som kallas Hornsgatspuckeln. Idag ett prydligt område, förmodligen nedlusat med en "medelklass" som skiljer sig en hel del från de knegare som bodde där när Söder var en arbetarstadsdel.

Nu är ju läget sådant att några rivningar knappast är tänkbara på puckeln - man river inte 1700-talshus i Stockholm längre - men tidigare tänkte man annorlunda. På trettiotalet bodde mina föräldrar på puckeln men flyttade över till andra sidan Hornsgatan eftersom det var meningen att man skulle riva däruppe. Kanske var det kriget som kom emellan för stadsplanerarna.

Hur som helst, puckeln (och större delen av Gamla stan) undkom den rivningsvåg som annars utplånade mycket av det centrala Stockholm. De sår som rivningarna orsakade var inte bara i marken utan själsligt - de lever fortfarande kvar i ofta bittert minne hos gamla stockholmare. De som försöker tala om förnyelse av staden torde ofta stöta på folk som uppbragt påpekar vad som hände med "gamla Klara". Och det är lätt att, som Svante Foerster gör i citatet ovan, peka ut nyinflyttade lantisar som ansvariga för förödelsen. Men det fanns nog quislingar i våra egna led också. Och nog fanns det råtthål som knappast var värda att bevara, fulla av löss och råttor, förfallna - men i den moderniseringsglada tiden efter Andra världskriget fick barnet åka ut med badvattnet!

Man blir större och världen krymper

Jag gjorde en tur i morse till en av de stora öarna i det man kan kalla "Stockholms inre skärgård". Mälaröarna alltså. Jag ville återse bygder där jag tillbringat somrar för länge sedan, och se om jag över huvud taget kände igen mig. Det var väl lite si och så med det. Huset jag bott i var borta och ersatt av något fult skrälle som jag inte ens ville fotografera. De gamla grusvägarna hade asfalterats. På stora fält växte sälg - energiskog - i stället för gröda. Där det förr gick kor och betade var det nu hästar, och på några ställen får. Gäss, jag tror det var grågäss, fanns också på fälten. Det tror jag inte förekom för femtio år sedan. Här var det avfolkningsbygd för inte så länge sedan, men nu verkar det som om det blir mer och mer permanentboende i sommarhusen. Inte så konstigt - med dagens kommunikationer går det ganska snabbt att ta sig in mot arbetsplatserna i centrala Stockholm.

Men så var det ju det att allt verkade ha krympt! De branta backar och skarpa stup jag mindes föreföll under min frånvaro ha skrumpnat ihop till små skiftningar i terrängen. De långa vägarna, de väldiga åkrarna, var något man nu passerade på ett ögonblick. Inte som förr, när avstånd verkligen var avstånd. Så är det att växa ifrån barndomen. Den enorma världen krymper och blir allt futtigare. Suck. Till och med tiden vägrar längre att vara oändlig.



En av flera vackra alléer att passera genom. Man får dock se till att man inte blir nedmejad av någon nyrik dåre i dyr bil.






Kanske det bästa att göra i det här läget är att lägga sig någonstans och låta solen gassa på de bleka skånkarna,