Visar inlägg med etikett Mälaröarna. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Mälaröarna. Visa alla inlägg

onsdag 17 september 2008

Urholkat strandskydd?


En sommarvacker vik vid Mälaren där många säkert skulle vilja bo - just den här viken finns på Svartsjölandet och jag tog bilden första augusti. Höjer man vattennivån en meter kommer det inte att finnas så mycket land kvar i det här området.

Folk med pengar vill gärna ha trevliga bostäder "nere vid sjön". Och kommunalpolitiker på jakt efter välmående skattebetalare ställer upp på det. Då är strandskyddet ett hinder som måste röjas undan tycker säkert många. "Pengar talar och skit flyter" för att dra till en fras som jag tror kommer från USA. Andra har andra synpunkter bland annat på naturskydd och vikten av att inte peta på fina miljöer . Dessa tankar har kommit med anledningen av en artikel i Dagens Nyheter.

Bland annat handlar det om Ekerö, en av våra vackra mälaröar. Notera det där med ö - för en lång eller kort tid sedan (lång historiskt men kort geologisk) var det inte ens en ö utan botten av Mälaren eller Östersjön. Nu är det oroligt i världens klimat, bland annat vid dess stränder. Stränderna vid Mälaren är inte undantagna, vilket Klimat- och sårbarhetsutredningen visat. Det är inte otänkbart med plötsliga översvämningar där vattennivån i Mälaren åker upp några meter. Samma sak kan hända i skärgården när havsnivån stiger. Men man kan notera att samtidigt som olika intressen vill ha mer byggnation på fina stränder ökar hotet för att dessa stränder skall ställas under vatten. Är det vettigt? Kanske försäkringsbolagen kan sätta stopp för knasigheter av den här sorten genom att vägra att försäkra byggen i känsliga lägen?

fredag 1 augusti 2008

Man blir större och världen krymper

Jag gjorde en tur i morse till en av de stora öarna i det man kan kalla "Stockholms inre skärgård". Mälaröarna alltså. Jag ville återse bygder där jag tillbringat somrar för länge sedan, och se om jag över huvud taget kände igen mig. Det var väl lite si och så med det. Huset jag bott i var borta och ersatt av något fult skrälle som jag inte ens ville fotografera. De gamla grusvägarna hade asfalterats. På stora fält växte sälg - energiskog - i stället för gröda. Där det förr gick kor och betade var det nu hästar, och på några ställen får. Gäss, jag tror det var grågäss, fanns också på fälten. Det tror jag inte förekom för femtio år sedan. Här var det avfolkningsbygd för inte så länge sedan, men nu verkar det som om det blir mer och mer permanentboende i sommarhusen. Inte så konstigt - med dagens kommunikationer går det ganska snabbt att ta sig in mot arbetsplatserna i centrala Stockholm.

Men så var det ju det att allt verkade ha krympt! De branta backar och skarpa stup jag mindes föreföll under min frånvaro ha skrumpnat ihop till små skiftningar i terrängen. De långa vägarna, de väldiga åkrarna, var något man nu passerade på ett ögonblick. Inte som förr, när avstånd verkligen var avstånd. Så är det att växa ifrån barndomen. Den enorma världen krymper och blir allt futtigare. Suck. Till och med tiden vägrar längre att vara oändlig.



En av flera vackra alléer att passera genom. Man får dock se till att man inte blir nedmejad av någon nyrik dåre i dyr bil.






Kanske det bästa att göra i det här läget är att lägga sig någonstans och låta solen gassa på de bleka skånkarna,