Skämtan om Skogskyrkogården

Här är en satiriskt teckning som jag nyss hittade i den kyrkliga nät-tidningen Dagens Seglora,  på just deras sida för satiriska teckningar i en egen originell stil.

Till korvgubbarnas försvar måste jag säga att doften från deras stånd når ganska långt. Den hjälpte mig att sniffa mig iväg åt rätt håll när jag en allhelgona-afton tänkte gena över Sandsborgs begravningsplats mot Skogskyrkogården men gick vilse i mörkret!

På julaftons förmiddag såg det för övrigt ut så här på Skogskyrkogården. Snacka om skog - vinterskog!

Det blåste på Skogskyrkogården

Om det är något som kännetecknar Skogskyrkogården så är det naturligtvis träd i mängder. Jag var där en stund i eftermiddags och funderade över hur det gått med träden under de gångna dygnen av blåst. Den som varit där vet ju att det finns många väldigt höga och smala tallar  - och jag noterade en som givit upp för (luft)trycket.  Tur att ingen stod i vägen. Till och med gravstenarna verkar ha klarat sig undan kraschen. Men på andra ställen syntes en del stenar som blåst omkull, och marken var full av nedblåsta kvistar och grövre grenar som man inte skulle vilja få i skallen.

En duva (av keramik?) tittar förskräckt ned på förödelsen från sin utsiktsplats på en gravsten

Alla helgons trafikstockningar och mörker

I DN skriver Epstein att det behövs bättre insatser av SL vid Skogskyrkogården under Alla helgons dag. Det är mycket folk som vill ut och in, nämligen!

Själv har jag noterat detta sedan några år, och på väg dit så kliver jag av tåget i Sandsborg och går genom begravningsplatsen där för att komma ner till Skogskyrkogården. Det tar nog ungefär lika lång tid som att stå och vänta på att överhuvud taget komma ner från perrongen vid Skogskyrkogården. Fast det var jäkligt mörkt i år så jag lyckades för en stund närapå gå vilse bland gravarna i Sandsborgs begravningsplats! Men så småningom kände jag i mörkret doften från korvnasarna som håller till vid ingången till Skogskyrkogården, och då var det klart att jag var på rätt väg!

På hemväg försökte jag mig inte ens ta mig upp till tunnelbanan. Jag fotvandrade till Gullmarsplan och tog tåget där i stället. Det är alltid nyttigt med motion!

Här var det lugnt och stilla - urnlunden i Högalidskyrkan

Om någon tycker att det här verkar mörkt så beror det på att det var mörkt som tusan! Tur att det finns några bra landmärken att navigera efter i letandet efter rätt grav på Skogskyrkogården - flyttar man på dem blir det besvärligt för mig! 

Somliga gillar att fotografera ljus - som här i Katarina kyrka. Hur själva bilden blev kan man se här

Bra med värmande luva

En värmande luva kan sitta bra i dessa kyliga tider. Som exempelvis här vid Bysistäppan vid Hornsgatan på Söder tidigare idag. 

Det är kallt att vara utomhuskonst i dessa dagar. Den här bilden tog jag på Skogskyrkogården igår och kan jämföras med samma grupp fast från andra hållet, fotograferad här.

Redan i början av december såg för övrigt de trevligt rundnätta damerna på kajen vid Årstaviken ut så här. Man får hoppas att snötäcket ger lite värme i alla fall:

Skogskyrkogården, samt höns på Söder

Jag var ute på Skogskyrkogården i morse. Nästan inget folk alls där. Gick förbi den här märkliga graven där ett stackars kvinnfolk som inte är klätt för årstiden dessutom är upphissat i en ställning som måste vara synnerligen obekväm!

I dagsljus tycker jag faktiskt att de centrala anläggningarna på Skogskyrkogården har lite drag av "förfallen bunker" över sig.

Och så ser det ut i den här vinkeln också. Det är bättre i mörker och konstbelysning eller i fint solsken, men i morse var det både grått och rått.

"Från mörkret stiga vi mot ljuset" skulle man kunna kalla den här skulpturgruppen. Ser ut som något av Carl Milles tycker jag.

Dock håller jag naturens egna små konstverk högst!

Hemma igen på Söder gick jag Kristinehovsgatan och hörde tuppar gala! Där var det flera höns och tuppar som pickade på en gräsmatta och på en gång med asfalt och grus. Människorna i husen runtomkring borde ha upptäckt att det var förmiddag och dags att kliva upp, nu är tupparna gol.

Notera att det är två fåglar på den här bilden, men hönan som är närmst syns knappt för att hon smälter in så fint i bakgrunden. Det syns lite bättre om man klickar upp bilden i stort format. Idag finns det ju inte så mycket djur av den här sorten i stan, men tänk på gamla tider när getter gick och betade på de grästäckta hustaken, eller gick omkring på kyrkogårdarna och åt (ungefär som rådjuren gör idag). Fast så illa som i Odensvi socken i Västmanland var det förhoppningsvis inte - där hade man i mitten av 1700-talet besvär med svin som gick in på kyrkogården och kalasade på liken. Inte så snyggt, om man säger så!

Ljus i novembermörkret

Man kan tända ett ljus i ett kolumbarium ...

... i ett kapell på en begravningsplats ...

... eller bidra till den vintergata av ljus som i skymningen faller ner på Skogskyrkogården mellan de höga tallarna. Hur man än gör så blir det lite värme i den råkalla novemberkvällen, en stund för eftertanke. Man kan tänka på de som gått bort, man kanske kan tänka på sig själv och vad man gör i livet - man kan tänka på nuet och framtiden. I kväll lade sig frosten när solen försvann, och månne vi har frostiga tider framåt. Men, det finns hopp om en ny sommar när vi har annat än de avlidna att tänka på.

Skogskyrkogården söndag morgon

Jag var ute en sväng på Skogskyrkogården i morse. Rakt upp var himlen ännu svart när jag gick in genom huvudingången. När jag konstaterat detta faktum noterade jag också trädet som hängde över grindarna med kala grenar, linjer av snö, en del kvarhängande torra löv - samt tänkte att en blixtbild kanske skulle kunna bli fin i detta läge. Annars är det sällan jag använder blixt. Men här blev det ett motiv i svart och silver.



Måhända den första bilden verkar lite spöklik, men inga gastar var ute och gastade denna söndagsmorgon. De enda varelserna i rörelse jag såg var ett par joggare. Är jag bara gammal och gnällig, eller har jag rätt när jag funderar om det är riktigt att jogga på begravningsplatser? Även om det är en begravningsplats som är inbäddad i härliga tallskogar?

Hur som helst: det är knappt en minut mellan den övre och den nedre bilden, och himlen ljusnar redan i öster. För den som funderar över livets förgänglighet så leder backen upp mot Trons, hoppets och heliga korsets kapell. Ligger inte Skogskyrkogårdens krematorium där också? Pristävlingen om ett nytt krematorium avgjordes i slutet av förra året. Vi skall alla den vägen ... etc, etc. Här finns dokument om gamla krematoriet från 1940.

För den som tycker att dessa tankar ändå verkar dystra kan jag påpeka att om bara några månader kan man nog vandra bland Skogskyrkogårdens tallar och höra koltrastar, duvhökar, talgoxar och andra fåglar ge hals, och se årets nya blommor som ivrigt skjuter upp för att glädja oss. (Nja, blommorna struntar i oss och fåglarna sjunger inte "Skaparens lov", men vi kan väl låtsas!)

Alla helgons dag - ljus utomhus

I eftermiddags åkte jag ut till Skogskyrkogården. För att undvika den enorma folkträngseln som brukar vara vid Skogskyrkogårdens tunnelbana klev jag av en station tidigare, vid Sandsborg, och gick den sista biten.

Föregående inlägg på bloggen, från Högalidskyrkan, kunde ge en stämning av frid. Här var det nästan mer av "liv och kiv". Lukten av varm korv hängde över stora infarten till begravningsplatsen, försäljare kantade gatan och folk ilade fram och åter. Jag undrar om de skugglika figurerna till vänster som råkade fastna på bilden är gastar från Sandsborgs begravningsplats som knallat över Sockenvägen för att hälsa på kompisar som har lyckan att vara begravna i Världsarvet. Jodå, vår store arkitekt Asplund har utformat Skogskyrkogården, och den är ett Världsarv enligt UNESCO! Det kan vi vara stolta över.

Mörkret sänkte sig. Ur mörket framträdde ljusen - enstaka sådana ...

... eller en hel vintergata av ljuspunkter. "Stjärnorna har ramlat ner på jorden" hörde jag ett barn ropa.

Jo, det var allt mindre fridfullt därute på Skogskyrkogården, men man kan ju gå dit andra dagar när det är lugnare. Och även denna kväll kunde man glida in en stund mellan träden, de höga tallarna, och meditera en stund vid anblicken av de många ljusen.

Skogskyrkogården går i krematorietankar

Hur vill du ha det när/om du skall bli uppeldad i Stockholm? Personligen har jag inga synpunkter på krematoriets utseende, men tidskriften Arkitektur visar fem förslag till nytt krematorium på Skogskyrkogården. Bilderna är inte helt klargörande, men de olika förslagsställarna har i alla fall inte tänkt sig en enkel lada med skorsten. Numera måste man ju tänka på arbetsmiljön för folk som jobbar i anläggningen, samt se till att inte en massa konstiga föroreningar släpps ut i luften.

Skogskyrkogården är ju ett världsarv och förknippas med arkitektguden Asplund, så man kan inte smälla upp vilken barack som helst där, det kan man vara säker på! Det som knyter bäst an till miljön borde vara något som ganska diskret smälter in bland tallarna.

Förresten, när man går där och tittar på tallar så är många väldigt höga och förmodligen väldigt jämnåriga. Vad händer med begravningsplatsens utseende om det måste ske en omfattande gallring av många träd samtidigt? För man kan ju inte låta träden stå så länge att de riskerar att bli murkna, rasa i någon höststorm och i värsta fall slå in skallen på folk som besöker sina anhörigas gravar!

Skogskyrkogården

Jag var ute i förmiddags på Skogskyrkogården för att plocka upp ett utbrunnet ljus. Det var lugnare nu på morgonen (mycket lugnare) än på julaftonen. Då kändes det som att gå längs en tungt trafikerad gata när jag gick in genom stora entrén. Nu var det nästan tomt, och de flesta gravlyktorna hade slocknat.

På tal om entrén: den här grekiskinspirerade portalen som bara leder fram till en mur av grova stenar ser märklig ut.

Den öppna ytan innanför entrén gör ett mäktigt intryck, med sluttningen som långsamt höjer sig mot skogsranden och korset. Tänk om någon kommer på att bibeln är felöversatt och att Jesus blev hängd, skulle man då ersätta korset med en galge? Frasen "det heliga korset" är så inkörd att man knappast tänker på innehållet, men "den heliga galgen" eller "den heliga stupstocken" skulle kanske få en och annan att tänka till.

Den lågt hängande vintersolen gav ett dunkelt sken mellan träden på den del av kyrkogården som nära nog är skog.

Skogskyrkogården är så fin att den finns på UNESCO:s världsarvslista. Men jag undrar om toaletterna platsar där, även om de kan räknas som antika.

Trettiotals- eller fyrtiotalsstandard - K-märkt kanske?

Ett element över en dörr verkar ganska okonventionellt.