Genialiskt?

I bloggen Stadskultur skrivs det entusiastiskt om Grubbensområdet på Kungsholmen. Snudd på genialt tycker man. Det är

exempel på lyckade nyurbana byggnationer, där de bästa idealen från stenstaden lever vidare i kombination med samtidens idéer och krav.

Idealen i bloggen ligger hos tidigare epoker i svensk bygghistoria, före 1930.

Själv har jag som vanligt svårt att bestämma mig.

Hos Stadskultur finns några flygbilder av området. Jag kan faktiskt prestera markbilder, tagna 29 april förra året. På markplanet kan man ju få ett annat perspektiv.




Har inte ovanstående hus vissa drag av Nybodaringen, fast med fler våningar?



Påminner inte detta om Södra stationsområdet? Och det är ju inte så kul.



De tre översta bilderna är från Grubbensringen, sedan från Maria Sandels gata. Undrar hur många som vet att Maria Sandel var en författarinna som har anknytning till området. Strax om hörnet går Fleminggatan, den gamla "fattigmannagatan", som hon skrev om. Men då var det ett annat Kungsholmen, en stadsdel med industrier och arbetare, ruckel och slum.

Vad är detta, är det ganska småskaligt och idylliskt, eller småplottrigt snarare?



Den här bilden hade jag inte tänkt ta med först. Den ser ju bråtig ut och det är bilar i vägen. Men det kanske i själva verket är ett skäl för att ha den med? Och en slutkläm från Stadskultur:

När vi nu som aldrig förr har de tekniska möjligheterna att göra vackra och hållbara miljöer tillgängliga för den stora massan och deras efterkommande, är det då försvarbart att bygga eländiga kolosser i svart eller glas vilka hämtat sin formmässiga inspiration från parkeringsplatsens betongsuggor och är lika komplexa i sitt utförande som en lagerhylla av återvunnen metall?

Min första skola ...

Kungsholms folkskola, den halva som finns kvar - fasaden mot Fleminggatan

... är till stora delar riven och ersatt av bostadshus, men jag är inte ledsen för det. Den gamla folkskolan på Kungsholmen (kvarteret mellan Sankt Göransgatan som tidigare hette Kungsholmsgatan, Arbetargatan, Fleminggatan och Mariebergsgatan) var stor, överbefolkad, sliten och trist. Det borde nästan ha varit ett brott att skicka dit små barn.



Så här ser det ut inne på före detta skolgården idag. Till vänster och framåt var det samma gula längor som på högersidan. Nere i källaren till vänster har jag för mig att det fanns gymnastiksalar, och traskade man de slitna marmortrapporna upp till högsta våningen fanns där aulan.

Den gamla fontänen inne på gården finns dock kvar. Jag fotograferade den med sepiafärg för att understryka att detta är minnen från anno dazumal.


Sista bilden innan vi glömmer det här sorgliga bygget. Det här är insidan av det man kan se på första bilden i det här inlägget. Här fanns en stökig skolmatsal, simbassängen, samt en tandläkarmottagning där "Käftis" fyllde barnens tänder med svart amalgam.

Den gröna draken - klassisk reklam

I ett inlägg om utomhusreklam för några dagar sedan nämnde jag biografen Drakens neonskylt vid Fridhemsplan. Så här såg den ut igår. Under några år när jag var liten bodde familjen så att man kunde se den här klassiska neonskapelsen från fönstret. Nu är den inte helt komplett. Om man granskar drakens tunga närmare (klicka gärna på bilden för bättre insyn) ser man att den är kluven. Idén var att ljuset alternerade mellan den övre och den nedre fliken. Under kvällstid och på lite avstånd såg det ut som draken svängde med tungan upp och ner. Skall det möjligen vara en eldtunga, förresten? En eldsprutande drake?

När jag ändå är igång med bilder från igår - här är Fleminggatan (den gamla Fattigmannagatan) under ett enormt moln i rosa och indigo just när solen höll på att gå ner.