Tipset till det inlägget hade kommit via Håkan Forsells blogg Arbetsbok som även innehåller andra intressanta saker. Sammanlagt är det företeelser som särskilt stadsentusiasterna i Yimby borde ta sig en funderare på. Urbaniseringsprocessen har positiva sidor, men det kanske är så att de ibland överdrivs, vilket framgår av det här inlägget, där det bland annat hävdas att
... ingen urbanhistoriker idag på ett entydigt sätt understödjer begrepp som ”innovationsstäder” eller ens ”kunskapsstäder” i meningen att det skulle vara urbana miljöer som främjar utveckling av teknik; att det skulle vara i städerna som man ”hittar på” saker. Städer är sociala, inte innovativa, miljöer. Man är mycket mer innovativ i en sluten grupp, på ett labb eller på en trygg arbetsplats med smarta personer. Städer är för diffusa och spretiga. Stadsmiljöer kan dock göra någonting genomgripande för innovationer, nämligen sätta dem i ett kulturellt användningsmönster.
En intressant reservation, tycker jag. Städer som är "diffusa och spretiga" kan vara intressanta, men tas de över av militära urbanister blir det inte roligt. Blir det för rörigt kan man nog säga adjö till att sätta in även de genomgripande innovationerna i något positivt användningsmönster.Och jag törs påstå att om man skall vara liberal och sköta en storstad skall man vara socialliberal, inte en "frihetsrevolutionär" nyliberal tokskalle som låter allt rasa eftersom allt blir bäst om ingen gör någonting (särskilt inte tillsammans). Eller också skall man vara socialist eller konservativ, alltså anhängare av riktningar som ser till hela samhället och inte bara till de egna personliga intressena.
 |
| Varierad stadsmiljö - Gröndalsvägen tidigare i augusti. Här finns en del av stadens minne kvar, några äldre hus som inte försvunnit i rivningsvågorna. |
En annan tänkvärd synpunkt, Det allmänna är stadens minne:
... utan en kontinuerlig materiell berättelse om omsorgen om den allmänna utvecklingen och om en kollektiv, urban gemenskap skulle de flesta betydande städer i Europa framstå som obegripliga. I värsta fall även livsfarliga.
Här är också en sak som yimby-liberaler kanske borde fundera på. Det finns ju liberaler (eller om vi skall kalla dem extremister) som i princip vill lägga ner all offentlig gemensam verksamhet och se till att den blir privat. Vill de ha en stadsbefolkning som i princip lider av permanent minnesförlust med avseende på stadens historia, den historia som fört fram till nuet och som ger oss en del stadga i tillvaron? En samling tomskallar som virrar omkring med en kaffemugg i handen och undrar vad de håller på med, allt medan parasitär konsumtion skall döva eventuella tankar som ändå försöker tränga sig fram. Det här gamla inlägget av mig (med hänvisningar till ännu skarpare skribenter) är inne på den saken.
Och avslutningsvis ett par klipp från den här bloggposten om Retoriska städer på Arbetsbok:
Stockholm håller just på med att krampaktigt reproducera sina förebilder. Det som planeras och byggs finns redan någon annanstans, ofta i en stad av mer tillförlitliga urbana kvaliteter, innan de stadsmässiga troperna kan överföras till den svenska huvudstadskroppen: Nya Slussen är både Galatabron och London South side, det sanerade Hornstull ska bli lite Times square, Norra stationsområdet är som mellankrigstidens Chicago och Globen med Sky view-rälsen är som LA live eller en skakig replik på otaliga andra eventotoper under AEG Worldwides hägn. Runda infill-hus på Södermalm finns redan som studentbostäder i Köpenhamn och åtta radhus i Vällingby föranleder en nödvändig förankring: Amsterdam, Borneo Sporenburg.
...
Etiketteringarna av det Stockholm som nu är i stöpsleven talar samma språk om radikal förändring och erövring. Politiska trosbekännelser spinns kring prognoser om framtiden och att rätt slags arkitektur och rätt slags stadsförnyelse ska leda till dynamik, turister, företagande, smarta jobb och en kritisk massa av folk med väldigt mycket fritid – eller vad som nu anses eftersträvansvärt för ”en stad i världsklass”. Problemet uppkommer när erfarenheterna hos dem som ska leva och verka i denna stad inte stämmer överens med förväntningarna hos dem som planerar och beslutar om den. Den retoriska stadsplaneringen befinner sig alltid någon annanstans och berättar därifrån hur städer egentligen bör se ut.
Jag tycker att Forsell känns som en eftertänksamhetens röst värd att lyssna på, hellre än andra och gällare stämmor.
Ytterligare ett lästips innan jag slutar: den som är intresserad av Stockholms utveckling under föregående expansionsvåg från mitten av 1800-talet och fram till strax efter sekelskiftet kan läsa Den ekonomiska staden av Hossein Sheiban från 2002. Historien upprepar sig aldrig exakt, men det kan finnas viktiga lärdomar att dra av krisen i slutet av 1800-talet. Liberalerna var i farten då också, och det gick inte så bra förrän arbetarrörelsen började ställa krav. Då kan man ju ställa sig den oroande frågan: var finns de starka och breda rörelser idag som kan ställa krav och även driva igenom dem?
 |
| Näckrosblad i Pålsundskanalen - färgexplosion men också en del av vår stadsmiljö |
