tisdag 27 oktober 2009

Frontalattack på "Stockholm Waterfront"


När jag var i färd med att besvara ett privat läsarbrev kom jag att minnas bloggen Stadskultur. Den har inte uppdaterats sedan 19 maj i år, men jag hoppas det blir nya inlägg.

Jag vill saxa en del ur ett inlägg om husblafforna som nu skjuter upp bakom Stadshuset. Bilden ovan tog jag igår från bron över Torkel Knutssonsgatan. I gråvädret sjunker Stadshuset och byggnaderna därbakom ihop till en suddig trist massa. Nå, här är något av vad Stadskultur skrev om saken 21 november förra året, om det som med sedvanlig svensk språkkänsla hos de härskande kallas Stockholm Waterfront:

Det gigantiska komplex som hamnat på postterminalens tomt, ett stenkast från Östbergs stadshus. Ett känsligt läge kan man tycka - men som blir bebyggt med en mycket okänslig byggnad. Hart när lika högt som hötorgsskraporna, och fortfarande i denna saneringsestetikens breda blockform. Frånvaron av fasadbehandling och platskänsla är påtaglig. Stela glasfasader i formalistiskt lika stålrutor som stirrar mot Klaras asfaltsviadukter. Det är öststatsestetik som möter en ståldröm från fascismens rationalism. Det är arkitektur som vänder sig överlägset bort från individen. Det är en manifestation av själlösheten i en stad utan andra visioner än exploateringsvolym och materialplanering.

...

Vi skalar av hela vår identitet i ett desperat försök att passa in oss i det kontinentala allvaret. Vi härmar. Vi försöker översätta. Men utan egen identitet kan man inte heller hitta en ny. Utan ett språk som stammar ur den egna strupen kan vi inte översätta ens de enklaste begrepp. Det blir för gudlöst; varken provokativt eller hädiskt. Varken välkomnande eller avvisande. Bara menlöst, könlöst, platt.

Själv tycker jag att det närmast känns avvisande och nedtryckande med den här sortens arkitektur. Och Meningen har nog en del att göra med Makten. Vad är det för människor och intressen som har makten i den här staden? Jag höll på att skriva "vår stad" men det känns inte riktigt - det är "deras stad" det handlar om. Så har det alltid varit. Men så behöver det inte förbli.

3 kommentarer:

Gabrielle sa...

Tack för citaten!
Det är förstås sorglig läsning på många sätt och sorgligt det som beskrivs, men jag kan samtidigt inte låta bli att njuta av hans sätt att uttrycka sig, den där Philip i Stadskultur! "formalistiskt lika stålrutor osv...öststatsestetik...vänder sig bort från individen osv". Fundering: gillar t.ex. Yimby öststatsestetik och ståldrömmar från fascismens rationalism?
Ja, jag vet. Jag borde fråga Gardebring och dom andra, inte dig. Och dom håller säkert förresten inte med i Stadskulturs karakteristik för den delen.

Om det är öststatsestetik vet jag inte men jag tycker i varje fall att Stockholms stad har gjort bort sig med SWFB. Trist! Nu har vi bara att vänja oss för det lär bli svårt - omöjligt - att få bort den.

Björn Nilsson sa...

Det kanske är ett lättrivet fuskbygge. Numera bygger man inte hus som antas stå i evighet. Hade det här byggts i Östberlin 1970 hade det blivit ut- och nedskällt som öststatsarkitektur som man inte får tycka om. Nu finns det här och är plötsligt acceptabelt i vissa kretsar.

gardebring sa...

Waterfront är ett klart uppsving från den betongbunker som stod där tidigare. Innebär det att Waterfront är bra? Nej, den är inte bra, speciellt inte när man från stadens sida släpper fram sådan standardarkitektur på en så extermt attraktiv plats i staden som denna. Kan man inte göra bättre ifrån sig ens här är det inte konstigt att arkitekturen är så enormt andefattig i så många delar av nyproduktionen. Den stora vinsten med waterfront ligger nog framförallt i gatuplanet, som kommer att bli klart mer stadsmässigt.

Jag tror att Waterfronts utformning är ett barn av den anda som så länge präglat Stockholm, nämligen den om att byggnader inte får synas. Estetiskt lever detta kvar i Waterfront, en ganska anonym fyrkantig byggnad som inte sticker ut. Men på grund av sin volym sticker den ut ändå, och blir synlig på långt håll. Problemet med waterfront är alltså inte volymen, utan utformningen.
Jag hoppas dock att den kommande kongressbyggnaden, som på arkitekturskisserna ser ganska lekfull ut arkitektoniskt, kan bryta upp lite av det stela intryck som waterfront ger nu.

Jag är övertygad om att waterfronts utformning tagit skada av den stela synen på stadsutveckling som varit dominerande i Stockholm så länge. Staden har slutat att lyssna på kritik eftersom kritik nästan alltid bara handlar om ett blankt nej. Waterfrontprojeket har diskuterats i termer av bevarad betongbunker eller den nya fyrkantiga glasbyggnaden. Det är ju klart att den nya byggnaden vann den diskussionen. Om vi istället för att diskutera om vi ska bygga något istället börjar att diskutera hur det vi bygger ska gestaltas och vad det ska ha för funktion, så tror jag att det det bara kan bli bättre.