När jag knallade genom Flemingsberg för några dagar sedan och tog dessa bilder gjorde jag också denna reflexion: Arkitektur som är avsedd att se ny ut kommer väldigt fort att verka mossig. För jag antar att de här husen nära Huddinge sjukhus inte är så mycket mer än cirka tjugo-tjugofem år gamla.
Och börjar det sedan bli lite "ostädat" kommer de att se ännu mer som om bästföre-datum har passerats. Undrar vad det är för rödbruna utfällningar däruppe?
Sett ur den här vinkeln är infarten mot Flemingsbergs centrum ingen humörhöjare, även om man lagt in lite färgklickar på det där stora huset. Klicka på bilden så kanske det syns lite bättre!
Men det finns ju annat att beskåda, som den här bilden som jag tog igår:
Jag vet inte om det är ett flyttblock, eller en bergfast klippa som sticker upp där och nosar på några tallar. Det ser nästan ut som en stor mun där - tänk om gråbesten plötsligt gapar och sväljer en tall! Den finns i alla fall i ett skogsparti öster om Karolinska institutet vid Alfred Nobels allé.
Månne detta är baksidan av den stora klumpen (av gnejs tror jag) på föregående bild. Här har man gjort något japansktinspirerat och låtit natur och kultur mötas ganska mycket på naturens villkor. Kanske det går att stå där och låta sig glida bort i tankar ett slag, även för studenter och lärare och forskare vid Karolinska?
För mig känns dessa stenar, hundratals miljoner år gamla, på något sätt fräschare än den modernistiska arkitekturen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar