I eftermiddags åkte jag ut till Skogskyrkogården. För att undvika den enorma folkträngseln som brukar vara vid Skogskyrkogårdens tunnelbana klev jag av en station tidigare, vid Sandsborg, och gick den sista biten.
Föregående inlägg på bloggen, från Högalidskyrkan, kunde ge en stämning av frid. Här var det nästan mer av "liv och kiv". Lukten av varm korv hängde över stora infarten till begravningsplatsen, försäljare kantade gatan och folk ilade fram och åter. Jag undrar om de skugglika figurerna till vänster som råkade fastna på bilden är gastar från Sandsborgs begravningsplats som knallat över Sockenvägen för att hälsa på kompisar som har lyckan att vara begravna i Världsarvet. Jodå, vår store arkitekt Asplund har utformat Skogskyrkogården, och den är ett Världsarv enligt UNESCO! Det kan vi vara stolta över.
Mörkret sänkte sig. Ur mörket framträdde ljusen - enstaka sådana ...
... eller en hel vintergata av ljuspunkter. "Stjärnorna har ramlat ner på jorden" hörde jag ett barn ropa.
Jo, det var allt mindre fridfullt därute på Skogskyrkogården, men man kan ju gå dit andra dagar när det är lugnare. Och även denna kväll kunde man glida in en stund mellan träden, de höga tallarna, och meditera en stund vid anblicken av de många ljusen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar