Affischer & klotter

Affisch på Söder Mälarstrand, mot djurförsök

Och så andra affischer vid nedfarten från Långholmsgatan till Söder Mälarstrand. Här kan man göra flera reflexioner. Exempelvis: varför skall rika artister (jag antar att de åtminstone inte är utfattiga) behöva smälla upp affischer på Televerkets kopplingsskåp i Stockholm. Fleetwood Mac - det verkar mer än medelålders på något sätt dessutom. Är det inte lite pinsamt när gråhårsgubbar och -gummor skall hänga fast vid ungdomens idoler? Inse faktum: ungdomen har flytt, den går inte att liva upp igen, numera är det mest överproducerad smörja - så lyssna på Händel i stället. Det är ju Händeljubileum i år.

Tidigare har jag inte sörjt Wacko Jacko, och önskat livet ur Madonna och Bruce Springsteen. Vore det inte dags att den tradige Leonard Cohen lägger näsan i vädret också? Och de där mossiga Fleetwood-typerna ... hade de inte en gitarrist som tidigare spelat med John Mayall omkring 1970 förresten? Uråldern, alltså.

Gentemot Ray Davies är jag faktiskt mer förlåtande. Jag minns det häftiga ruffiga soundet 1964, the Kinks hette gruppen, och sedan visade det sig att Ray var en begåvad textförfattare som gav olika inblickar i det engelska livet. (Marilyn Manson, är det någon sorts äckelputte?)

Här är klotter på Liljeholmsbron, några meter från det här klottret.