Siiiuuuhhhh ....

Något i den stilen låter den långdragna visslingen med fallande tonhöjd som brukar upplysa om att staren har anlänt. Så även i eftermiddags, när ett halvdussin småfrusna (?) starar satt i en kal ek vid 4H-gården, Stora skuggan, på Djurgården. Då och då hördes en vissling, då och då kom en snöflinga. Det brukar vara så i skiftet mellan vinter och vår. "Vad bryr jag mig om tsaren/ se staren, se staren ..."

Några minuters promenad och jag var framme vid Lappkärret, denna oavsiktliga (tror jag) vattensamling som blivit en trevlig liten fågelsjö. Där kunde jag notera ytterligare en nyanländ flyttfågel - en snatterand-hane och en eller två honor. Snatteranden är sällsynt, men just i Lappkärret kan man vara ganska säker på att den häckar varje år. Snart har vi nog den likaledes inte så vanliga smådoppingen där också. Den kan vara svår att se men man hör den ofta drilla, gömd i vassen.



Ovanstående bilder har jag knyckt från nätet - varken starar eller snatteränder kom tillräckligt nära för att min lilla fickkamera skulle räcka till. Däremot kom den här gynnaren och fyllde nästan hela bildytan:


Biffiga saker de där knölsvanarna, och jag skulle aldrig få för mig att sticka fram fingrarna och försöka mata dem med något. Då kan man få sig ett redigt nyp om man inte ser upp. För en del år sedan var det en revirhävdande svan på Årstaviken som jagade kanotister i trakten av Årsta holmar. De är inte att leka med om de är på dåligt humör!


Om det fanns knölsvanar på Djurgården på Bellmans tid vet jag inte, jag tror de infördes i Sverige på 1500-talet som någon slags prydnadsfågel. Den fanns i några kärnområden och började sprida sig i svenska sjöar från mitten av 1800-talet. Det kanske berodde på att sångsvanen nästan utrotades så att det blev lediga revir att ta över. Men nu är sångsvanen på stark retur, och en sång jagar ledigt bort en knöl. Jag har till och med sett det själv nere vid matningsflotten på Stockholms ström när en sångsvan fick för sig att rasta där en vinter. Men ovanstående art av gås som jag också fotograferade vid Lappkärret idag fanns helt säkert inte i Sverige vid den tiden. Kanadagåsen infördes i Sverige först på 1940-talet av en Bengt Berg. Med tanke på att den sprider sig som ogräs vill nog en och annan utnämna Berg till "dårpippi".