... när jag får se sånt där hänga uppe under takrännan. Ängslig om livhanken som jag är går jag då gärna ut i gatan. Just i det här fallet gick det bra, för det var i den del av Heleneborgsgatan som tar slut innan den kommer ner till Långholmsgatan, och där är det inte så mycket trafik, Att få en sådan där klump i skallen ... usch nej!
När jag gick i Högalidsskolan i början av sextiotalet var det en kille som fick, inte en istapp men en grov flaggstång i huvudet. Tror den bröts vid ett häftigt blåsväder. Killen klarade sig men jag undrar om han återhämtade sig någon gång.
Just det hus där tappen på bilden hänger har jag för mig brukar ha grejor hängande när det är vinter, och så sätter man ut någon varningsskylt som får vara kvar tills våren har töat bort eländet. Vid något tillfälle när jag gick förbi där brakade det till, och alldeles invid mig sprutade det stora isklumpar ut ur en stupränna. Kunde ha gått illa om någon råkat befinna sig mitt i sprutet misstänker jag.
Undrar om det var bättre med snö- och isröjning förr? I alla fall hävdade min mor att det var bättre ordning utanför husen så länge fastighetsägarna själva fick ta ansvar för att det hölls snyggt. Sedan tog kommunen över, och det blev sämre. Och det kanske stämmer - ser man folk som städar på gatan numera, spolar trottoaren och så, är det ofta utlänningar som har affär där. De har inte vant sig vid att det finns en kommun som fixar renhållningen, kanske. Men tak och rännor är defintivt fastighetsägarnas domän.
Så sent som på 1910-talet fanns det en förordning i Stockholm om att man skulle ta bort snön på gatorna, men låta en mittsträng vara kvar. Det fanns fortfarande slädar som gick i stan på den tiden, så det gällde ju att inte förstöra deras före.
2 kommentarer:
Jag är tydligen uppvuxen i samma trakter som du, dvs Högalid på 50- och 60-talen. Den stora skillnaden mellan nu och då är att på den tiden var fastighetsägaren ansvarig för att få ned istappar och att hålla trottoaren utanför fastigheten ren från snö.
Istapparna löste man genom att plåtslagerierna på den tiden gick runt från fastighet till fastighet med ett "gäng" som knackade ned istapparna på ett kontrollerat sätt. Jag minns mycket väl hur jag som liten "kotte" var imponerad av de här karlarna. Som jobbade sig fram gata för gata, kvarter för kvarter. Varv på varv under vintern.
Snöröjningen fixade husets portvakt. På den tiden var det en av hyresgästerna som fungerade som portvakt. Mot att få bo för en lägre hyra. Portvakten och hans familj städade trappuppgången, höll ordning i källare och på vind, gjorde småreparationer samt inte minst skottade snö.
Men numera är allt detta historia och en service som är "för dyr".
Tack Donkeyman, bra att du fyller i mina disiga minnesluckor av hur det var förr i tiden. Ibland kan man faktiskt säga att "det var bättre förr, ju förr dess bättre"! Idag känns det nästan som man skulle behöva komplettera broddarna med skyddshjälm när man går ut!
Skicka en kommentar