Jag har själv sett folk som tältar i Skinnarviksparken och på Långholmen: hemlösa som sover där någon natt och sedan antagligen blir bortkörda. Enligt gratisbladet Mitt i Södermalm är det ofta folk med missbruksproblem eller mentala problem som övernattar i parkerna'
Vad gör man åt det? Gissningsvis finns det en liten grupp som "misstror myndigheterna" till den grad att de knappast går att få kontakt med, men jag antar att de flesta inte ser det som en framtid att bo utomhus - särskilt inte när det börjar dra mot höst och vinter. En sak som inte nämns i tidningen, men som jag hört från folk aktiva i kommunalpolitiken, är att privatiseringen av bostadsbeståndet i Stockholm gör det ännu svårare än tidigare att få fram bostäder åt människor som försöker ta sig upp ur träsket igen. Förut kunde de allmännyttiga bostadsbolagen avsätta några lägenheter, men nu håller stan på att göra sig av med allmännyttan, och vem skall då ställa upp? Privata bolag eller bostadsrättsföreningar? Glöm det: bolagen ser bara till sina vinster och vill inte ha potentiellt besvärliga hyresgäster, bostadsrättsföreningar ... ja, tänk själv!
Vad gör vi om vi inte vill ha en stad där allt fler hemlösa och trasiga människor finns i utkanten av det trendiga storstadslivet? En lösning som jag inte gillar helt, men som skulle kunna ge ett kortsiktigt andrum, skulle kunna vara containerboende som jag nämnt tidigare. Nackdelen med att samla hemlösa på sådana skulle vara att man drog ihop en massa människor med problem på ett ställe, och det är ju samma sak som att be om riktigt stora problem. Barackboende har ju alltid en lågstatusprägel, om man inte göra något åt det. Grannarna skulle säkert också ha synpunkter på om "besvärliga" och kanske hotfulla människor samlas på ett ställe - alltså handlar det inte om en koncentrerad bebyggelse, utan spridda anläggningar. Däremot kunde man ju bygga rejäla anläggningar som studentbostäder på områden där man ändå räknar med permanent bebyggelse om några år.
Fallet är svårt, men om samhällsplanerare, arkitekter, socialarbetare och lokalpolitiker satt sig ner och tittade på en lösning av den här typen, skulle man inte kunna få fram något vettigt ändå?
Höst i Högalidsparken
1 vecka sedan
5 kommentarer:
Hur många av de som aktivt bryr sig om de hemlösa skulle själv ha ett en eller flera svårt psykiskt sjuka missbrukare som granne?
Tja, det var ungefär den frågan jag också ställde fast formulerat på aett annat sätt. Men om vi tar "lätt psykiskt störd" i stället? Det finns hela spannet från helt oförargliga figurer till lite småstökiga till helt bindgalna som förmodligen borde plockas in på ett säkert ställe både för sin egen och för omgivningens skull. Man får ta individ för individ. Men inte bara låta problemet växa för då kommer det inte att spela någon roll vad vi vill eller inte, mängden av utslagna människor kommer att öka på gatorna här i stan och det undrar jag om någon är intresserad av?
I vårt "välfärds och rättighetssamhälle" där alla medborgare enligt lag ska behandlas lika och vara lika mycket värda, finns i det fördolda ett mycket välutvecklat systematiskt förtryck mot bland annat våra hemlösa medborgare.
Den nedtystade grymhet som försiggår inom dessa system utförs mot människor som fråntagits de mest basala rättigheterna för möjligheten till ett någorlunda fungerande liv. Detta medför då också en omöjlighet att anpassa sig till de normer samhället kräver för att få bli kallad medborgare och få sina rättigheter tillbaka. Samhällets regler är skrivna av människor med helt andra förutsättningar och i total oförståelse om hur verkligheten ser ut för många av våra samhällsmedborgare. Men för att samhällets "regelryttare" och moralister ska kunna fortsätta känna sin förträfflighet, måste människor kvarhållas i utanförskapet.
Detta görs genom att vi helt enkelt skapar en massa arbetstillfällen för de rättrådiga i kortsiktiga och i grunden verkningslösa projekt. Sådant tillvägagångssätt kan vi nämna som ett kompromisslöst och hopplöst anpassningstvång. I alla fall så länge de som inte förmår anpassa sig, inte ges samma tillgång till den övriga befolkningens grundläggande rättigheter. Vilket ett tryggt hem måste anses vara då över nio miljoner människor i vårt land behöver det, men även det eventuella sjukdomsanpassade och ekonomiska stöd för att behålla det.
För i lugnet av ett tryggt hem, behålls även värdigheten hos människor, genom känslan av att tillhöra samhället som en ”vanlig” medborgare. Men vår tids krav på vetenskaplig evidensbasering verkar inte alltid gälla våra rättigheter. Detta är en värderingsfråga utanför den så kallade kontrollerade vetenskapen! Kontrollerad vetenskap kan inte ha med värdegrundsfrågor att göra. Värdegrunden ska grundlägga kontrollerad vetenskap, inte tvärtom!
Hemlösa människor är precis som alla andra individer. Somliga med behov av specifikt stöd anpassat efter individens personliga historia och problem, andra inte. Men våra politiker, tjänstemän, frivilligorganisationer och av andra aktörer skapade ”speciellt anpassade” arbetsplatser och ”boenden” för hemlösa vill inte se eller tala om de strukturella bristerna, utan gömmer sig bakom etiketten hemlöshet och hoppas med generella åtgärder hitta en lösning för individer som är lika olika varandra som dag och natt.
Detta leder i sin förlängning till ett systematiskt ickelösande av frågan och så fortsätter det hela om och om och om igen. Och då satsar vi ännu mer på att lösa ett problem med generaliserade system som systematiskt undviker att hjälpa individen och det blir därmed en självunderhållande mekanism. Vilket då i sin tur blir till ett skuldbeläggande av den hemlöse som alltså kan skylla sig själv.
Detta medan vi som är i systemen är så "goda" att vi betalar skatt och ger någon gåva i en bössa för att sysselsätta ”problemorienterade social/frivilligproffs”, där en massa uppsökare kan erbjuda hemlösa människor en bulle eller en plats på ett härbärge för 20 000- 30 000 skattekronor i månaden.
Rolf Nilsson
Ordf. Föreningen Stockholms hemlösa
Tel: 0736-76 42 86
Varje hemlös person i Sverige kostar skattebetalarna omkring 600 000 kronor per år, vilket innebär en årlig kostnad för våra cirka 18 000 hemlösa vi har i vårt land slutar på i runda tal 11 miljarder. Detta är uppskattade siffror ur en rapport från Lunds socialhögskola.
Som jämförelse skulle 11 miljarder räcka till att köpa in 11 000 lägenheter i miljonklassen till de människor som idag lever utan eget tryggt hem och därefter kunde det stöd och den hjälp som krävs sättas in för att behålla dessa till de människor som vill och behöver det. Det skulle innebära att hemlösheten skulle vara löst på ett par år. En tanke bara!
Men verkligheten ser både dystrare och helt annorlunda ut, för idag verkar istället dessa pengar användas till att vidmakthålla och bygga in hemlösheten i samhället. Det görs helt enkelt genom att vi bygger upp en särskiljande sekundär bostadsmarknad för hemlösa och fattiga människor, där härbärgen, stegboenden, referensboenden, träningsboenden, korttidsboenden och 10 talet andra uppfinningsrika boendedefinitioner finns att tillgå. Inom denna boendesfär finns sedan en arbetsmarknad för ett mycket stort antal problemorienterade och ”kontrollfreakade” människor som tycks vara avlönade endast för att förminska och diagnostisera redan utsatta människor. Helst så mycket att ett eget tryggt hem med ett fungerande privatliv aldrig ska behöva komma på tal.
Med mina över 30 års långa självupplevda erfarenhet av olika ”uppfostringsboendelösningar” är jag övertygad om svårigheten att finna en mer hopplös, mer verkningslös eller dyrare lösning än denna. Finns det överhuvudtaget en vilja i vårt land att leva upp till vår egen regeringsform och allas våra mänskliga rättigheter vi skrivit under på? Om så var fallet skulle vi då inte av denna diskriminering som dagligen pågår och allas ”rätt till bostad”, avsatt några miljarder för uppbyggnad av små billiga integrerade hyresrätter där folk har råd att bo och sedan bo kvar i?
Vi ska strax läsa några utdrag ur vad våra mest ansedda forskare på hemlöshet har kommit fram till om denna snabbt växande sekundära bostadsmarknad (boendetrappor). Denna lukrativa boendemarknad våra politiker, tjänstemän, frivilligorganisationer och privata aktörer förespråkar och bygger vidare på. Utöver de nedanstående forskare finns många fler som kommit fram till liknande slutsatser.
Hans Swärd, professor i socialt arbete säger: ” Ett grundproblem är att det byggs för lite och för dyrt. Och att många nya bostäder blir bostadsrätter. Det har blivit en ond cirkel. Hyresvärdarna kan välja och vraka och då har de svaga grupperna inte stora chanser. Och de har inte råd att köpa en bostad. Nödbostäder eller tillfällighetsboenden är en dålig lösning på bostadsproblemen. De har en tendens till att bli permanenta. Och när de finns så blir det lättare att vräka människor. Varken hyresgäster eller socialtjänst tycker att de behöver göra så mycket, nödbostäderna finns ju där. Lösningen på problemet är att få en mera långsiktig planering i kommunerna. Det är ingen omöjlighet att lösa problemen om man verkligen vill det, men det krävs uppoffringar”.
Ingrid Sahlin, forskare säger: ”Jag påvisade redan för tio år sedan att i kommuner som använder boendetrappor är helt hemlösa avsevärt fler än i kommuner som inte gör det”.
Cecilia Löfstrand, forskare säger så här: ”På den sekundära bostadsmarknaden har andrahandskontraktet konstruerats enbart för att begränsa den boendes rättigheter. De boendelösningar som kommunerna erbjuder hemlösa är vanligtvis andrahandsupplåtelser som är kombinerade med specialvillkor som innebär betydande begränsningar i hyresgästens möjligheter att disponera och förfoga över bostaden. Dessa går ofta långt utöver dem som gäller för övriga, ”vanliga”, hyresgäster och är inte så sällan integritetskränkande, i vissa fall direkt olagliga (SOU 2001:95, SOU 2004:3). De kan bl.a. innebära förbud mot att ha övernattande gäster eller sällskapsdjur i bostaden. Bostaden är för socialtjänsten ett medel för att uppnå en viss målsättning som formulerats i en s.k. arbetsplan. För att få ett andrahandskontrakt måste klienten underkasta sig tillsyn och kontroll, ett uttryckligt villkor från socialtjänsten och fastighetsägaren, vilket bland annat innebär oanmälda hembesök med hjälp av en extranyckel ”.
Vad säger Socialstyrelsen och Boverket? Jo, ”Socialstyrelsen och Boverket menar att det till och med kan vara en belastning att ha en bostad genom socialtjänsten, eftersom risken finns att man efter det aldrig blir godkänd som hyresgäst med eget förstahandskontrakt. Dessa kommunala boendelösningar för hemlösa blir därför ofta en separat bostadsmarknad, med helt egna regler och förutsättningar”.
Maria Larsson (kd), ansvarig minister i hemlöshetsfrågor tycker så här: Det behövs mer evidens, då jag anser det finns för lite forskning på området?? ”Jag tycker socialtjänsten och våra frivilligorganisationer samarbetar mycket bra och gör ett ovärderligt jobb för att hjälpa våra hemlösa”.
Vad Maria Larsson verkar söka efter i sin desperation, är snarare ett sätt att försöka köpa tid för att förhala sanningen och samtidigt utnyttja och cementera hemlösheten ytterligare i hjälplösa organisationer på grund av deras bidragsbehov. Vidare handlar det kanske även lite om att för hennes egen trovärdighets skull fortast möjligt försöka hitta en forskare som är villig att stödja denna vidriga människosyn mot våra hemlösa och fattiga medborgare med en ”evidens”. Men skulle det funnits någon mening med alla hyllmeter av evidens som finns och åter efterfrågas i den här frågan, varför har vi då inte agerat tidigare utifrån de forskningsresultat som redan presenterats?
Om denna egoistiska och giriga samhällsuppbyggnad ska gälla i framtiden så kommer även kostnaderna för fler väktare och ytterligare poliser att skjuta i höjden, då vi istället för att bygga de bostäder som efterfrågas arbetar utifrån någon tro om att fler och fler batonger ska kunna lösa hemlösheten genom segregation.
Rolf Nilsson
Ordf. Föreningen Stockholms hemlösa
Tack Rolf, det här är så intressant att jag lägger ut hela brevet i ett nytt inlägg så försvinner det inte som "bara" en kommentar!
Skicka en kommentar