Bild tagen på onsdagskvällen: solen har ännu god tid på sig innan det är läggdags bakom Kungsholmens horisont någonstans, men en fantastisk kvällshimmel visar upp sig ovan Riddarfjärdens småkrusiga yta. Moln ligger både framför och bakom solen och gör det pastellfärgade ljusspelet extra spännande. Över huvud taget tycker jag att ljuset över Riddarfjärden borde kunna hålla konstnärer lika sysselsatta som exempelvis det berömda ljuset vid Skagen i Danmark. En skog av byggkranar står som svarta profiler mot himlen - som master på stora segelfartyg - det är för nybyggnaderna bortåt Lindhagensgatan antar jag.
Tisdag förmiddag och Kungsholmen, närmare bestämt Tegelbacken. Ett stycke friluftskonst i japansk stil, med några råa klippblock och lite vegetation. (Vilket påminner mig om att jag borde göra ett besök vid Japanska dammen i Bergianska trädgården snart - där brukar det vara fint så här års!) Är det så här konsten bör se ut i en förtätad stad, som miniatyrträdgårdar exempelvis? Om de bara fick vara ifred skulle jag kunna tänka mig några bonzaier här också. Problemet är att de förmodligen inte skulle få vara ifred. Man skulle kunna göra så mycket fint, men det finns så många människor som inte är fina - där har vi problemet.
Jag förstår mig inte så mycket på bildtolkning, semiotik, och jag undrar vad det är för budskap som den här uppställningen på Tegelbacken vill sända oss. Kan det vara det klassiska: "Under gatstenarna finns sanden" (underförstått på badstranden)? Och att vi faktiskt kan bryta oss loss härifrån och nå paradiset om vi vill?
Eller något annat, kanske att mänskligheten har trängt fram så långt på alla fronter att utrymmet för den rena naturen knappt finns kvar längre, utan bara finns som några kvarlämnade fragment mitt i vår stimmande vardag? - Jag vet verkligen inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar