Själva namnet låter imponerande, rotfast, något man inte flyttar på i första taget: Quercus robur på botaniklatin, ek på svenska. Någonstans i Kalevala kallas eken "Guds träd". Eken står i århundraden efter att ha startat som ett litet brunt ollon, den växer blir stor och mäktig och fylld av liv (sitt eget och många andras), för att slutligen åldras. Men även i åldrandet är den storslagen. Barken faller av, grenar faller av, stammen fylls av hål - ändå finns det liv kvar i många år i en sådan bjässe.
Den här, med utseende av en egendomlig modernistisk skulptur, fotograferade jag i morse på Djurgården i näheten av Fiskartorpet.
Nu blir det inget mer på den här bloggen på ett tag. Jag förlägger min verksamhet utanför Stockholm under kommande vecka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar