Arkitektur nr 5

Ett hus vid vattnet i en vacker stad i världen. Jag har tidigare skrivit om hus med portaler och konstiga hål som minskar nyttjandegraden (bland annat denna byggnad), men samtidigt kan man ju inte (kanske) förneka att det är pampigt och kanske till och med vackert, detta bygge i Liljeholmen. Dessutom ligger det så högt på sin sockel att det nog klarar även en rätt häftig översvämning.

I nr 5 av tidskriften Arkitektur skriver man i ledaren om ett ämne som jag nämnt tidigare på bloggen - det är intressant och förtjänar att köras en gång till:

Snabbare
vill stockholmspolitikerna att planprocessen ska gå. De pekar framför allt ut Stadsmuseet som proppen i systemet. Göran Gahm har agerat utredare och föreslår att Stadsmuseet ska få minskad makt som remissinstans. Antikvarisk kompetens finns ju redan på stadsbyggnadskontoret. Det bör räcka med att förstärka den något för att säkra de kulturhistoriska värdena, menar han.

Utredaren föreslår dessutom att Skönhetsrådet ska knytas till stadsbyggnadskontoret och inte längre vara fristående. Det är förstås inte svårt att här se hur en fri röst, som ofta haft synpunkter på nya »djärva« projekt beläggs med munkavle. ... Det är nog bra med högtflygande planer men varför hacka på en verksamhet som bevarat Stockholm som världens vackraste stad?

Det kan ju vara så att de som förespråkar skönhetsvärden ofta kämpar i motvind och i underläge gentemot allehanda "intressen" och då är det ju lättare att ansluta sig till mobbargänget. Jag tror inte man bör underskatta socialmoderaternas inflytande över vad som händer i Stockholm, och de där figurerna är nog i allmänhet inga esteter.

Jag läser ibland av Alton och andra skriver om arkitektur i Dagens Nyheter, men enligt ledaren i Arkitektur har DN:s bevakning av ämnet "fullständigt havererat". Mina bristande kunskaper gör att jag inte kan säga om detta är rätt eller fel. Men ledarens resonemang utmynnar i en generell kritik mot ...

... en genomgripande trend på dagens mediescen: snuttifiering och nöjesjournalistik i stället för analys och kunskapsförmedling. Orsakerna är flera, men den viktigaste är den hårdnande konkurrensen om annonspengarna. För att hävda sig i det kriget ska man visa upp många läsare, och det får man genom att inte vara för svår utan mer lättillgänglig. ”Racet mot botten”, har det kallats när kampen om annonspengarna sprider ut dem på så många händer att ingen tidning längre har råd att bedriva kvalitetsjournalistik.

Det här fenomenet finns inte minst i arkitekturtidskrifterna, nationellt och internationellt. Det blir en ständig rundgång: samma foton, samma hus, samma omtuggade pressreleaser, samma skribenter. Alla springer åt samma håll. Få orkar ta fram något eget. Hur många tusen bilder har vi inte sett på Fågelboet de senaste månaderna?

Några har jag väl sett (bilder av Fågelboet alltså) men inte tusentals. Och det har ju diskuterats en del om arkitektur i Kina ur olika synvinklar, såväl moderna kreationer som förintelsen av Pekings gamla hutonger. Där har jag hakat på själv vid något tillfälle.

Men kritiken gäller alltså att tidningarna tappar allt mer av den gamla ideologiska eller upplysande funktionen och i stället mer och mer förvandlas till vinstgeneratorer för bolag som inte är intresserade av annat än vinsten. Och det är annonsörernas pengar som är det viktiga, inte lösnummerköpare och prenumeranter. När tidningen måste leva på annonser handlar det egentligen om att sälja reklamläsare till olika firmor, och uppenbarligen kan kvaliteten bli lidande av detta. Går man ett steg längre tar kanske reklamköparna över tidningarnas innehåll, och då ligger den fristående kritiken verkligt illa till. Varför skall man låta en dyr och sur kritiker dissekera arktitekt X's senaste hugskott när man lika gärna kan trycka upp en lätt redigerad och gratis pressrelease från X's eget kontor?