En låst stad

Det växer ett nytt bygge bortåt Centralen. Stadsförtätarna dansar givetvis glädjedanser över fler och högre hus i centrum. Och inte gör det mig något om man fyller igen en del fula ställen och låter en del äldre mindre trevliga kåkar försvinna. Blir det bättre så inte mig emot.

Men hur är det egentligen med den här staden? En låst stad? Jag minns en gång i tiden när portarna inte låstes förrän på kvällen, när företag och myndigheter inte var befästningar ... . Vad är det för samhälle som finns där mitt i allt det nya fina - har det trevliga ändå avigsidor? Är det så att folk är rädda utan orsak när de sitter och darrar bakom säkerhetsdörrar i de högbelånade bostadsrätterna, eller kryper det omkring ett monstrum på gatorna? Vad jag minns från förr kunde väl det hemskaste vara om Jehovas vittnen ringde på dörren och ville omvända en. Men det kanske finns farligare saker nu? Hotande skuggor som smyger omkring och är fel på något sätt?

Stockholm är en stad bakom portlås och befästa receptioner. Vill man gå in någonstans skall det helst vara för att konsumera. Annars är man inte välkommen. Helst skulle det väl göras en gated community av hela skiten, och bort med alla som inte är goda konsumenter! - Är du lönsam lille vän? - Inte det, nå bort med dig!

Stadsförtätarna må fantisera om sin lattekaffe (dyvatten ungefär) på någon servering eller trivsamt folkvimmel på gatorna - i verkligheten blir det mer av den ensamme konsumenten som står bunden vid en stolpe utanför tköptemplet och ylar vilsen i natten.