fredag 20 februari 2009

Land och stad - olika människor?


Nya pastellfärgade hus vid Mikrofonvägen, nära Telefonplan. Är det här stadsmänniskan trivs bäst med andra stadsmänniskor ...



... eller är den här svarta monoliten i hörnet Mikronvägen/Tellusborgsvägen bättre anpassad till den nya urbana varelsens krav?

Den individ som bor i en stad identifierar sig med staden. Människan på landet har en bit jord; ägd eller inte, är den egna biten, torvan, ens hem. Andra människor har andra bitar, större eller mindre, bättre eller sämre, men avstyckade av samma jord. Bonden relaterar till jorden, den egna, odlade, bearbetade jorden och till jorden som existentiellt villkor, som hem. Stadsbon relaterar till andra människor som hon delar sitt hem, sitt existentiella centrum med, oavsett hur stort utrymme i form av hus, lägenhet eller rum hon må förfoga över. Staden är hemmet och hemmet är andra människor. (Martti Soutkari "Min eviga stad" i Lyrikvännen 1-2/09.)


Stad och land. Kan man ha bådadera? Koloniträdgårdar på Årstafältet med stadsbebyggelse i bakgrunden. Bland en del stadsförtätare är detta en styggelse: man skäller på "sommarstugor i staden". - Jag lär återkomma om Årstafältet, för övrigt.


Rätt eller fel? Kan man inte säga att Soutkari här använder en idealtyp av Webers modell: det mest grundläggande tas fram och mängder av andra tankar och idéer som varje individ bär på bortser man ifrån. I det Kommunistiska Manifestet skrev Marx och Engels om "lantlivets förslöande inverkan" vilket också är en idealtyp, liksom deras egendoms- och rotlöse proletär var det.

Det handlar om den extrema sanningen, inte om genomsnittet. För ser vi på den genomsnittlige stadsbon finns ofta en längtan tillbaka till torvan, en kvardröjande känsla för ett annat liv - det liv som mänskligheten levt de senaste tio tusen åren som jordbrukare. Och kanske det finns rester av ännu äldre skikt, från jägar- och samlaråldern. Men hos mången landsortsbo finns en trängtan att komma ur den inskränkta bymentaliteten, få uppleva nya och spännande människor och miljöer, få helt nya chanser i livet. Det får man i en levande och fungerande stad (men det säger inte att sådana möten inte kan ske i småorter och på rena landet). Dessutom kan det både vara en välsignelse och en förbannelse med ett samhälle där "alla känner alla" - i staden kan man uppnå en trivsam anonymitet som är svår att uppnå i glesbygden.

Kan detta förklara den bisarra situationen där inbodda stadsbor motsätter sig grova förändringar i sin stadsmiljö, medan nykomlingar från landsbygden gärna rumsterar om på allehanda sätt? Nykomlingarna kastar sig över det där hemmet som består av andra människor (därav Yimby, Yes in my Backyard) medan de inbodda kämpar för de kvarvarande tovorna? De konflikter som därvid uppstår kan stundom tappa alla proportioner, bli till en desperat kamp om i sig meningslösa små markytor.

Behöver det vara så? Kanske antropologer, sociologer, läkare, biologer, konstnärer, filosofer och andra "människosjälens ingenjörer" kan tala om för oss vad som är bäst? Men bäst för vem? Sist och slutligen verkar detta mynna ut i frågan om vad människan egentligen är för varelse. Kan frågan ens besvaras - även om vi förändras rätt långsamt biologiskt som art kan den mentala omställningen gå fort. I miljöer som är packade av information som snabbt förändras - som stora städer - kan den ändringen gå fort. Men är det tillräckligt för att utplåna den ena idealtypen som (kanske) finns i våra hjärnor till förmån för den andra?

9 kommentarer:

gardebring sa...

Bara en liten kommentar. Det finns väldigt många i YIMBY som är födda i Stockholm. Att vi skulle bestå mest av inflyttade saknar alltså täckning.
Men du sätter fingret på en intressant sak i ditt inlägg. Själv har jag fått intrycket att det definitivt finns både stads- och landsortsmänniskor. Men det verkar inte ha så mycket med om man är född i landsorten eller i stan att göra. Flyttlassen går åt båda hållen. Stadsbor som gillar landet flyttar till landet. Landsortsbor som gillar stan flyttar till stan.

Sedan finns det de som trivs precis där de är, och slutligen, de som egentligen skulle vilja vara någon annanstans, men som av olika anledningar inte tagit sig för att göra det. Kanske är det till viss del i den gruppen som motståndet mot staden infinner sig?

Björn Nilsson sa...

Jo, som jag antydde var nog Soutkaris synpunkter något väl grovt tillyxade. Idealtyper finns sällan i sin rena form i verkligheten, de fungerar mer som ett hjälpmedel när man sorterar i verkligheten.

Kanske finns det många i stockholm som tillhör en mellangeneration som ännu inte släppt rottrådarna ute i myllan. Kanske det också under de senaste årtiondena för första gången kommit fram några större grupper av "riktiga" storstadsbor i Sverige. Dels infödda svenskar utan särskilt mycket personliga och känslomässiga relationer till landsbygden, dels invandrare som ofta kommer från stadskulturer som är några tusen år äldre än vår svenska. Det kommer att bli intressant att se hur det här utvecklar sig. Själv är jag innerstadsbo och född i innerstan liksom några generationer tillbaka (man kan säga att den närmre släkten blev stockholmare ungefär från 1850-talet), men ändå sitter jag med "landsortskänslan". Ibland ändras tänkande väldigt fort, ibland kan det ta generationer.

Nicke Grozdanovski sa...

Stad och land har alltid varit något av en konflikt och kulturkrockar. Bägge har sin tjusning tycker jag och det vore tråkigt om något av detta försvann.

Björn Nilsson sa...

Nu bor halva Jordens befolkning i städer och inflyttningen lär inte minska. Tur att Stockholm är så litet att det inte kan krascha på samma sätt som kanske kan hända i de verkligt stora städerna.

Ni kanske skulle bygga några 40-50-våningars hus i Emmaboda för att framhäva er lokala profil?

Nicke Grozdanovski sa...

Ja det skulle vara något de. Den borgeliga oppositionen brukar ibland hävda att de byggs för lite. Ska de vara ska de vara stort.. :-)

Unknown sa...

Men de flesta som flyttar till Stockholm kommer inte från landsbygden utan från mindre städer. Landsbygden är lika frånvarande i småstäder som i Stockholm, och de flesta Stockholmares närmiljö är väldigt lik småstadens. Det är en ganska liten

Björn Nilsson sa...

Jag tror begreppen är lite flytande. När en stockholmare pratar om "stan" respektive "landet" torde allt som inte är Stockholm räknas in i den senare kategorin, alltså även Göteborg, Malmö och andra större städer. Men det är nog riktigt att flytten till Stockholm går från mindre orter i Sverige, eftersom den rena landsbygden börjar bli ganska tom på folk - de flyttar nämligen till de mindre orterna, och sedan till landets större städer, tror jag.

Niklas sa...

Lite kommentarer:
Jag, som YIMBYit, är visserligen född i innerstaden, men bott nästan hela mitt liv en bit ut i förorten (inte riktigt på landet alltså).

Som förortsbo får man lätt intrycket staden är en exkluderande enhet där bara vissa släpps in. Det är inte av fri vilja jag bott i förorten, utan för att bostadsmarknaden ser ut som den gör: För få bostäder i innerstaden gör att priserna bli skyhöga, samt att kötiderna blir rekordlånga. Varför ska Stockholm, som inte på långa vägar är Europas största stad, ha några av Europas högsta bostadspriser?

Såvitt jag vet är jag inte ensam om viljan att bo i staden men bli hindrad av detta faktum.

Detta är det främsta skälet till att jag är med i YIMBY. Jag vill nämligen att staden ska vara tillräckligt stor för att kunna omfamna alla som vill bli dess invånare, staden ska vara till för alla. Tyvärr är det inte så idag och det känns ibland som att det hos vissa innerstadsbor (och boende i centrala bandet som tvärt motsätter sig förtätning) finns en missunsamhet mot att dela med sig av staden genom att agera ständiga bromsklossar vid nya projekt. Detta gäller inte bara bostadsbyggande utan även annat som gynnar den stora massan av förortsbefolkning, såsom en citybanestation vid Odenplan (som Odenplansgruppen motsätter sig). Vad gäller hela Årstafältet: Det är en öppen plats som är 2-3 gånger större än den idag största innerstadsparken, Tanto. Vad är viktigast: Att hela fältet ska stå orört och oexploaterat, eller att man utvidgar innerstaden utåt så att vi en gång för alla bygger stad för alla och bygger en stor park av fältet (i klass med tanto exempelvis). Jag vet ju vad jag skulle prioritera i detta fall.

Sedan så håller jag fullt ut med Andra YIMBYiter om det andra att staden inte ska vara inpackad i en konservburk för all framtid och får förändras. Staden ser ut som den gör idag tack vare att man låtit den förändras. Staden har en historia. Ska vi säga nej till en framtida stadshistoria? Ska tiden 1930-2050 kommas ihåg som epoken då ingenting, förutom en rivningsvåg, hände med staden? Nej jag tycker att vi nästan har en skyldighet att sätta ett tidstypiskt avtryck på staden för kommande generationer.

Björn Nilsson sa...

Vill man komma åt bostadspolitiken i innerstaden får man slåss mot en koalition av borgerlig och rödgrön allians samt byggmästarintressen och vanliga snikna bostadsrättsinnehavare. Det lär bli svårt. Synd att vi inte blev av med Bromma flygplats, för där kunde det ha byggts mycket. Sedan är det ju faktiskt så att om tillräckligt många människor skall hit och älska ihjäl staden kommer den ju att dö.