Jag är kritisk mot bostadsrättandet och tycker det är bra att den där marknaden nu har fått en hink iskallt vatten över skallen så att det förhoppningsvis sker en tillnyktring. Det finns flera orsaker. I gratistidningen Södermalmsnytt som anlände idag får några stackars borättare i Ringen klaga över livets elände. Det har tydligen varit en styrelseordförande med riktiga försäljartakter där som dragit ner ett antal tidigare hyresgäster i spekulationsträsket - och nu sitter de fast i sörjan! Ordföranden bor dock själv i en maffig villa i Näsby park.
Det finns de som tror att man kan förena det bästa av två världar i borätten: leva som en hyresgäst men äga lägenheten. Inget stämmer. Sämre skydd än hyresgäster, och har man skulder är det långivaren som sitter med alla kort på handen om det skulle bli kris. Rasar marknaden kan man ligga risigt till och inte komma därifrån. En bostadsrättare i Stockholm kan faktiskt hamna i samma situation som en egnahemsägare i en avfolkningsort som lagt ner en massa pengar på boendet, kan bli tvungen att flytta, men kan inte sälja huset för ett pris som motsvarar utläggen! Ur sälj&köpmarknadens synpunkt är det logiskt, för här är en typ av marknad där det är utbud och efterfrågan som gäller. Men det verkar vara lätt att förtränga sanningen att marknader kan gå åt olika håll, och inte bara uppåt.
Jag tycker det är konstigt att de ekonomer som är inblandade i det här helt tycks ha glömt bort de marginalteorier som sprids från de nationalekonomiska professorernas predikstolar. Det är ju ganska klart att ju fler bostadsrättsföreningar som skapas, desto mindre blir den kvarvarande marginella mängden av människor i hyresrätter som har resurser och vilja att hålla på med borätt. I stället måste man vända sig till grupper med sämre förutsättningar för att klara av en borätt på lång sikt (var det någon som tänkte "sub-prime" här?). Att försöka sälja ut miljonprogramshus som nu kommit upp i stambytesåldern till människor med klena finanser är snudd på kriminellt. Eller politisk dumt. Jag hoppas att exempelvis en ekonomhistoriker gör en ordentlig genomgång av de senaste årens politik där man just av politiska skäl (inte praktiska) försöker få folk att köpa sina bostäder med kanske tvivelaktiga löften och metoder. Det kan bli intressant läsning.
Sedan har det ju visat sig att när småpåvar i föreningar skall leka affär kan förskolor som tidigare funnits i hyreshus som blivit bostadsrätt råka illa ut. Med tanke på det ökande barnantalet på Söder kan man ju undra över det förhållandet. Skall vissa områden bli reservat för folk i övre medelåldern utan småbarn? Tja, de har ju betalt dyrt för att sitta på balkongen ...
Söthetsfaktor 10 av 10
2 dagar sedan
1 kommentar:
Det finns en hel del att kritisera vad gäller bostadsmarknaden i Stockholm, både hyres- och bostadsrättsmarknaden. Men det är också viktigt att skilja på spekulativt kortsiktigt trixande och en sjuk bostadsmarknad kontra möjligheten att äga sin bostad. En bostadsrätt är inget konstigare än en villa ur den aspekten, ändå ses märkligt nog bostadsrätten med sneda ögon på ganska ofta. I så fall bör, i logikens namn, samma sneda ögon även riktas mot villaägare, men så är sällan fallet.
Sedan är ju förvisso inte en bostadsrätt riktigt ett ägande, det är rätten att begagna en av lägenheterna i bostadsrättsföreningens bestånd, och man får också göra en del ändringar i denna lägenhet. Det ligger ju dock lite i flerbostadshusets natur, att få för sig att själv byta kulör på sin del av fasaden skulle kunna bli lite knasigt...
Problemet ligger inte i upplåtelseformen i sig, problemet ligger i att det produceras för mycket bostadsrätt och för lite hyresrätt i nyproduktionen. Och framförallt att hyresköerna i attraktiva områden räknas i decennier. Det gör att folk köper lägenheter för att få en lägenhet där de vill bo, inte för att de vill äga sitt boende. Det är där grundproblemet finns, inte i bostadsrätten som sådan.
Skicka en kommentar