Morgonreflexioner vid Riddarfjärden

En talgoxe var framme och spanade in i en fågelholk på Söder Mälarstrand när jag tog en promenad denna soliga och kyliga morgon. Nog har talgoxarnas filande varit livligare de senaste dagarna? Ett par kråkor virvlade runt i någon sorts luftbalett invid Münchenbryggeriet och ut i häftig flykt över isen - vårkänslorna börjar göra sig märkbara!



Jag tror den här bilden säger en del om vad som händer med profilen i det centrala Stockholm nu. Det drar iväg mot en slätstruken massa av högre byggnader. Kgl. Myntet och andra mindre hus till vänster om Stadshuset krymper ytterligare. Säg, skulle man inte kunna dra upp Stadshuset med några extravåningar och ett högre torn för att återställa en del av balansen?

Förresten noterade jag att jag glömt göra en länkning till Gabrielles blogg som ju länkar till mig. Slarvigt, men i ömsesidighetens namn lägger jag nu in länk åt andra hållet!

Stockholm i vinterdräkt

Så har till slut det kommit någorlunda med snö i Stockholm, så att det nästan ser ut "som en gammal hederlig vinter som man minns från förr"! Under söndagskvällen kom det mycket snö vilket torde glädja alla som har sin utkomst av snöröjning.

Även artistiskt lagda personer gladdes naturligtvis, som den eller de som knåpade ihop den här snögubben på Riddarfjärdens is. Det var tung kramsnö som kom och jag antar att den var alldeles utmärkt som byggmaterial.

Vinterbild ute i skogen? - Nix, bakom ryggen på fotografen (mig alltså) dånar trafiken fram på Västerbron. Men för tillfället ser det ut som en fin vinterskog på Långholmen.

Som mystiska tecken ser det ut därnere på isen. En igenfrusen ränna?

Den översnöade lekparken i Rålambshovsparken.

Ett bild- och färgmässigt kaos som på något sätt tilltalar mig. Arbetsplatsen för Citybanan vid Söder Mälarstrand, den brutna isen, husen på Mariaberget som speglar sig i vattnet. Och längst till höger en del av den klippbrant som gör att Stockholm här och där är så in i norden jobbigt med backar upp och backar ned.

Söndagsmorgon - Söder

Det här är en av de mest trafikerade ställena i Stockholm tror jag: Långholmsgatan strax före Västerbron. Men klockan 08.36 i morse var det inte mer rörelse än så här. Visserligen är det rödljus vid Högalidsgatan, men de fåtaliga fotgängarna behöver inte bry sig om några bilar. En står stilla, översnöad, i filen i riktning mot mig medan det möjligen är en bil i rörelse långt borta i filen ned mot Hornstull. Vänder jag mig om mot Västerbron ...





... blir det inte livligare åt det hållet heller. En fotgängare till vänster, en som väntar på bussen till höger. Så här stilla kan det vara en söndagsmorgon i den stora staden!



Nere vid Pålsundskanalen stod pilarna med snö i barken. Den blir nog inte långvarig, jag tycker redan det låter som det plaskar utanför fönstret. Senare såg jag barn och föräldrar på väg upp i Skinnarbacken med kälkar - bäst att de skyndar sig innan allt smälter bort igen!



Om man minns hur vintrarna var förr så ser detta ganska fjuttigt ut. Det hade väl inte kommit mer än en eller ett par centimeter snö i natt. Annat var det på den gamla goda tiden när det var vinter på vintern!

Flyktig gatukonst

Jag såg bilen när den kom runt hörnet ut på Högalidsgatan. En blå kärra som såg lite halvgammal och ruffig ut och en ung kille bakom ratten. "Vad är det för en dåre?" tänkte jag när han började sladda. "Har han inte kontroll över åket?" Det har ju kommit lite snö under natten som gjorde marken lite slirig, men snorhalt var det verkligen inte. Men killen hade kontroll, han sladdade runt och gjorde den här nästan perfekta cirkeln innan han gled vidare mot Varvsgatan. Jag hann ta ett par bilder innan bussen kom - det är de hopskarvade bilderna som syns ovan, skarven mellan de två blev väl inte riktigt perfekt men det får duga.

Vad kan man kalla detta? Någon slags gatukonst av det flyktiga slaget, ungefär av samma sort som när folk är ute med plankor och snören i sädesfält och skapar "crop marks" (och gör bönderna vansinniga över att man sabbar i deras fält)?

Hoppas killen vet vad han gör även i fortsättningen och inte kör ihjäl sig själv eller någon annan!

Land och stad - olika människor?

Nya pastellfärgade hus vid Mikrofonvägen, nära Telefonplan. Är det här stadsmänniskan trivs bäst med andra stadsmänniskor ...

... eller är den här svarta monoliten i hörnet Mikronvägen/Tellusborgsvägen bättre anpassad till den nya urbana varelsens krav?

Den individ som bor i en stad identifierar sig med staden. Människan på landet har en bit jord; ägd eller inte, är den egna biten, torvan, ens hem. Andra människor har andra bitar, större eller mindre, bättre eller sämre, men avstyckade av samma jord. Bonden relaterar till jorden, den egna, odlade, bearbetade jorden och till jorden som existentiellt villkor, som hem. Stadsbon relaterar till andra människor som hon delar sitt hem, sitt existentiella centrum med, oavsett hur stort utrymme i form av hus, lägenhet eller rum hon må förfoga över. Staden är hemmet och hemmet är andra människor. (Martti Soutkari "Min eviga stad" i Lyrikvännen 1-2/09.)

Stad och land. Kan man ha bådadera? Koloniträdgårdar på Årstafältet med stadsbebyggelse i bakgrunden. Bland en del stadsförtätare är detta en styggelse: man skäller på "sommarstugor i staden". - Jag lär återkomma om Årstafältet, för övrigt.

Rätt eller fel? Kan man inte säga att Soutkari här använder en idealtyp av Webers modell: det mest grundläggande tas fram och mängder av andra tankar och idéer som varje individ bär på bortser man ifrån. I det Kommunistiska Manifestet skrev Marx och Engels om "lantlivets förslöande inverkan" vilket också är en idealtyp, liksom deras egendoms- och rotlöse proletär var det.

Det handlar om den extrema sanningen, inte om genomsnittet. För ser vi på den genomsnittlige stadsbon finns ofta en längtan tillbaka till torvan, en kvardröjande känsla för ett annat liv - det liv som mänskligheten levt de senaste tio tusen åren som jordbrukare. Och kanske det finns rester av ännu äldre skikt, från jägar- och samlaråldern. Men hos mången landsortsbo finns en trängtan att komma ur den inskränkta bymentaliteten, få uppleva nya och spännande människor och miljöer, få helt nya chanser i livet. Det får man i en levande och fungerande stad (men det säger inte att sådana möten inte kan ske i småorter och på rena landet). Dessutom kan det både vara en välsignelse och en förbannelse med ett samhälle där "alla känner alla" - i staden kan man uppnå en trivsam anonymitet som är svår att uppnå i glesbygden.

Kan detta förklara den bisarra situationen där inbodda stadsbor motsätter sig grova förändringar i sin stadsmiljö, medan nykomlingar från landsbygden gärna rumsterar om på allehanda sätt? Nykomlingarna kastar sig över det där hemmet som består av andra människor (därav Yimby, Yes in my Backyard) medan de inbodda kämpar för de kvarvarande tovorna? De konflikter som därvid uppstår kan stundom tappa alla proportioner, bli till en desperat kamp om i sig meningslösa små markytor.

Behöver det vara så? Kanske antropologer, sociologer, läkare, biologer, konstnärer, filosofer och andra "människosjälens ingenjörer" kan tala om för oss vad som är bäst? Men bäst för vem? Sist och slutligen verkar detta mynna ut i frågan om vad människan egentligen är för varelse. Kan frågan ens besvaras - även om vi förändras rätt långsamt biologiskt som art kan den mentala omställningen gå fort. I miljöer som är packade av information som snabbt förändras - som stora städer - kan den ändringen gå fort. Men är det tillräckligt för att utplåna den ena idealtypen som (kanske) finns i våra hjärnor till förmån för den andra?

Lodbrok

För några dagar sedan hade jag en bild av Lodbrok, den kända pontonkranen som jobbat i Stockholms vatten under många år. Där var det svårt att se hur stor Lodbrok verkligen är, men titta på ovanstående bild som jag tog igår morse (klicka på den så blir den större och tydligare). Jämför toppen på kranen med huset till vänster, och med Högalidskyrkans torn i bakgrunden! Här är en del data som jag plockat från Wikipedia:

* Lyftkraft: 260 ton 10 m ut och 34 m upp. 100 ton 20 m ut och 25 m upp
* Höjd: 51 meter
* Längd: 41,6 meter
* Bredd: 16,5 meter
* Djupgående: 2 m tom, 3,4 m med maxlast
* Deplacement: 815 ton
* Fart: 4 knop, kan bogseras för högre fart
* Byggd vid Finnboda varv 1956

Bland stordåden är när Lodbrok var med och bärgade regalskeppet Vasa och byggde Essingeleden. Mindre lyckat var när man den 14/10 2005 dånade rätt in i densamma Essingeled. Jag minns den dagen. Jag hade inte hört något om olyckan, men när jag var på väg hem längs Ringvägen blev det plötsligt oerhört tjockt med bilar i hörnet av Ringvägen och Hornsgatan. Snacka om ett känsligt trafiksystem i Stockholm! Några dagar efter kraschen såg jag kranen ligga i södra Hammarbyhamnen. Kranpartiet var nedåtlutad och det såg ut som den skämdes.

51 meter hög! Då förstår man att kranen når upp ungefär till tionde våningen på huset till vänster!

I Wiki-artikeln finns en länk till Lodbroks officiella hemsida, men den fungerar inte längre. Kan bero av att kranen bytt rederi och är registrerad i Piteå. Bogserbåten Tom som assisterade Lodbrok kan man dock se här.

Det brutala hugget genom Djurgården

Så här grönt och fint ser det delvis ut på norra Djurgården. Men så här sönderhackat ser det också ut. Till vänster om den brutala betongvägen ligger Bergianska trädgården, till höger går en mindre väg förbi en del bostadsområden bort till Lappkärret och Värtan.

Vandrar man en vacker försommardag i Bergianska och sedan vill fortsätta över till andra sidan genom att följa stranden är det en vandring från paradis till inferno. De som lade upp Norrtäljevägen med detta utseende hade inte mycket hänsyn till skönhetsvärdena. Det var långt innan man hade kläckt idén om nationalstadspark.

Går det att göra något? Jag har nog funderat på det tidigare och tankarna poppade upp igen med anledning av denna artikel i Miljöaktuellt. Det har ju bråkats om vad som får respektive inte får göras med anledning av exempelvis vägbyggen i området. Nu föreslås ett tillägg till nuvarande lag:

I lagrådsremissen föreslås ett tillägg till den nuvarande lagtexten. Tillfälligt intrång eller tillfällig skada i en nationalstadspark tillåts om ”åtgärden höjer parkens natur- och kulturvärden eller tillgodoser ett annat angeläget allmänt intresse.”, samt att ”parken återställs så att det inte kvarstår mer än ett obetydligt intrång eller en obetydlig skada.”

Det där med "annat angeläget allmänt intresse" låter hur suddigt och luddigt som helst, men ta det där sista om återställande. För någon som råkar gå förbi skall det inte direkt märkas att man har gjort ett hål och sedan lagt igen det - så tolkar jag saken. Skulle man inte helt enkelt kunna förvandla delar av Norrtäljevägen, från trakterna av Riksmuseet och fram till bron, till en tunnel genom att lägga tak över det hela och på taket ordentligt med jord och växtlighet? Därmed kunde de gröna områdena i öst och väst åter få förenas.

Ett varv runt Riddarfjärden

Att gå ett varv runt Riddarfjärden i Stockholm är ofta inspirerande, samt bra för hälsan. Motion är nyttigt. Det gamla kända blandar sig med det nya, det finns alltid något att titta på och fundera över.


För en stund sedan gick jag däruppe högt på Västerbron. Från brokrönet har man en stor vy över stränderna runt den här delen av Mälaren. Nu går jag förbi en av bryggorna vid Norr Mälarstrands strandpromenad. Det är verkligen en promenad - alltid folk som promenerar här, joggar, rastar sina hundar, badar, solar, eller kanske sitter med en tidning eller en bok på en av de här trevliga bryggorna. Ett av de trevligare platserna i stan tycker jag.

Jag tycker att måsarna på Riddarfjärden har blivit livligare de senaste dagarna. Har det något med den annalkande våren att göra?



Idag låg den kända gamla pontonkranen Lodbrok vid Kungsholmstorg. Något arbete pågår där som tydligen kräver rejäla lyft. För några år sedan rände Lodbrok in i Essingeleden och orsakade ett fruktansvärt trafikkaos i Stockholm, och som straff för detta blev den förvisad till Piteå. Men i nåder får man komma tillbaka och jobba ibland. Här är kranen nedfälld, men är den rest i hela sin längd ser man vilken bjässe Lodbrok är.

Lodbrok hade hjälp med manövreringen av två bogserbåtar. Örjan till höger, och Tom som här kommer på vänstersidan. Tom rörde sig med nästan balettdansarfiness i det isfyllda vattnet.



Riddarholmskyrkan, några konstiga figurer tittar ut från taket. Det är fult att lipa, hörni! Själv tog jag ett varv runt kyrkan och spanade efter tornfalkarna, men såg inga.



Här är ännu mer arbete på gång, i samband med Citytunneln. En pråm kommer lastad från Söder Mälarstrand mot Riddarholmen, och i lasten ingår två lastbilar som verkar vara laddade med cement. Det är mycket byggande nu i Stockholm. Bakom båtarna ligger Söders höga förkastningsbrant mot Mälaren och i högra kanten ligger Münchenbryggeriets röda fasad och höga skorsten. Det måste ha varit en rejäl jordbävning när den här branten, som är miltals lång i västöstlig riktning, bildades mot slutet av senaste istiden. En del av marken sjönk och blev Mälaren.

Söndagsmorgon

Jag sätter åter kryss för Stockholm och en infrusen vassrugge vid Söder Mälarstrand. Vid den här tiden på morgonen, kvart över åtta ungefär, är staden mycket stilla. Notera en diskret spegling i bildens överkant - det är tornet på Riddarholmskyrkan. Snart kan man väl gå till Riddarholmen och titta om tornfalkarna finns där igen.

En halvtimme senare är det inte mycket livligare när jag skådar från toppen av trappan ned mot Fatbursparken. Möjligen är det en människa mycket långt bort, men bara möjligen ...

Det här blev sista bilden för den här gången, kameran tröttnade på kylan och lade av. Kanske lika bra det. Fatbursparken är inte helt kul till sin utformning. Det är klart, om några månader kommer diverse anarkister (?) och liknande att häcka på gräsmattorna, men inte är det så mycket roligare.

Det här området är så stort att man kunde anlägga en liten skog - men då skulle väl sikten minska för de polispatruller som möjligen tittar dit någon gång. Bygg några billiga hyresrätter i stället - det finns det ju plats för - så att exempelvis folk som jobbar på Södersjukhuset kunde få jobbet inom bekvämt gångavstånd.

Skokastning vid Sergels torg, tamiler och annat

Araberna har givit oss algebra och alkohol, och den senaste kulturimporten från dessa påhittiga människor är al shoe-in. Alternativ stad firade fyrtioårsjubileum på Sergels torg genom att låta folk kasta skor och därmed avge remissvar på planerna om Förbifart Stockholm. Det är faktiskt snällare än att kasta bomber eller andra otäcka saker. Och nu var det meningen att folk kunde roa sig med att försöka träffa rätt på hålet i övre delen av det mörka fältet. Det skall väl föreställa mynningen av en tunnel. Där fanns en skum figur som sticker fram huvudet och enligt en pratbubbla säger "80% mer bilar".

En medborgare i färd med att avge sitt remissvar

Med min lilla fickkamera (som dessutom börjar bli gammal och trött) tar man inga bilder av blixtsnabba förlopp. Men notera att skon som "blåbyxan" just kastat är på väg mot målet, man ser den just där det står "Förbifart"

Mannen i gula jackan kastade ett flertal skor, vilket även "damen med hunden" här gjorde. Visserligen syns ingen hund just här, men den kommer så småningom ...

... som här exempelvis, där mannen med gula jackan var i farten igen

Som synes hade Alternativstadarna laddat upp med ett bra lager gamla skor. Suddet vid den här kastarens fötter är en ny doja på väg mot målet

En stilstudie där till höger

På en annan del av Sergels torg, vid trappan mot Drottninggatan, kom en grupp människor som uppenbarligen var en demonstration för tamilerna på Sri Lanka

Jag blev inte riktigt klok på tamilerna. Ett gäng gav sig av nedför Drottninggatan, men en del fanns kvar på Sergels torg. Var det två tamilgrupper som inte var sams?

Vet inte om detta också var en demonstration, men på plakatet står det att scientologin är en sekt. Affärssekt månne?

Men remissvaren fortsatte att komma in med eftertryck. En svart herrsko (ser det ut som) landar snart med ett kraftfull "tjong" i det grålila fältet

Dagens klimax kanske?

Tja, Fredrik R är väl ingen välsignelse för klimatet i alla fall?

Några tamiler står och begrundar skokastandet

Och så har vi hunden igen. Den verkade ha det rätt roligt med alla skor att nosa i

Några synpunkter i närbild

Tamildemonstration nummer två formerar sig på Sergels torg, medan de glada skokastarna fortsätter i bakgrunden.

Kasta skor på Förbifart Stockholm

Shoe-in har jag nämnt i min andra blogg, och som en kulturell import från arabvärlden kan vi hylla företeelsen att kasta skor på saker som inte är omtyckta, som USA-presidenter eller ambassadörer från Israel, eller mot BBC. Det är bättre att kasta skor än bomber.

Alternativ stad, hjältarna från almstriden i Kungsträdgården men still going strong, kommer att ha skokastning mot Förbifart Stockholm på Sergels torg den 14 februari klockan 13-14.

Här är en annan bloggpost av intresse i sammanhanget.

Aegir från olika håll

Som läsarservice finns här några bilder av båten Aegir vid Söder Mälarstrand. Det ligger ju en annat fartyg i vägen men jag plåtade den fram- och bakifrån. Hur Aegir ser ut under segel kan man bedöma efter bilden nederst som finns på informationstavlan.

Restaurant Rosenbad

Va, en restaurang här? var väl ungefär vad jag tänkte igår när jag passerade Rosenbad. Man bör titta på Stockholms husväggar, då kan man få sig en och annan överraskning. Som exempelvis den här svårsedda texten. Kan man tänka sig att bokstäverna varit förgyllda tidigare? Men det är nog länge sedan man kunde få sig en matbit på Rosenbad, i alla fall om man tillhör den gemena folkhopen.



Kan man tänka sig att pelarhuvudena strax bredvid kunde ge någon upplysning om vad som stod på matsedeln? Här ovan ser det ut som om det vankas nästan ödleliknande fiskar.


Här ser det ut som druvklasar. Kan man få in ett glas vitt vin till firrarna, eller får man in en klase druvor som man trampar själv? - Jaja, bara man blir mätt och belåten så får det väl gå!

En låst stad

Det växer ett nytt bygge bortåt Centralen. Stadsförtätarna dansar givetvis glädjedanser över fler och högre hus i centrum. Och inte gör det mig något om man fyller igen en del fula ställen och låter en del äldre mindre trevliga kåkar försvinna. Blir det bättre så inte mig emot.

Men hur är det egentligen med den här staden? En låst stad? Jag minns en gång i tiden när portarna inte låstes förrän på kvällen, när företag och myndigheter inte var befästningar ... . Vad är det för samhälle som finns där mitt i allt det nya fina - har det trevliga ändå avigsidor? Är det så att folk är rädda utan orsak när de sitter och darrar bakom säkerhetsdörrar i de högbelånade bostadsrätterna, eller kryper det omkring ett monstrum på gatorna? Vad jag minns från förr kunde väl det hemskaste vara om Jehovas vittnen ringde på dörren och ville omvända en. Men det kanske finns farligare saker nu? Hotande skuggor som smyger omkring och är fel på något sätt?

Stockholm är en stad bakom portlås och befästa receptioner. Vill man gå in någonstans skall det helst vara för att konsumera. Annars är man inte välkommen. Helst skulle det väl göras en gated community av hela skiten, och bort med alla som inte är goda konsumenter! - Är du lönsam lille vän? - Inte det, nå bort med dig!

Stadsförtätarna må fantisera om sin lattekaffe (dyvatten ungefär) på någon servering eller trivsamt folkvimmel på gatorna - i verkligheten blir det mer av den ensamme konsumenten som står bunden vid en stolpe utanför tköptemplet och ylar vilsen i natten.