Varje hemlös person i Sverige kostar skattebetalarna omkring 600 000 kronor per år, vilket innebär en årlig kostnad för våra cirka 18 000 hemlösa vi har i vårt land slutar på i runda tal 11 miljarder. Detta är uppskattade siffror ur en rapport från Lunds socialhögskola.
Som jämförelse skulle 11 miljarder räcka till att köpa in 11 000 lägenheter i miljonklassen till de människor som idag lever utan eget tryggt hem och därefter kunde det stöd och den hjälp som krävs sättas in för att behålla dessa till de människor som vill och behöver det. Det skulle innebära att hemlösheten skulle vara löst på ett par år. En tanke bara!
Men verkligheten ser både dystrare och helt annorlunda ut, för idag verkar istället dessa pengar användas till att vidmakthålla och bygga in hemlösheten i samhället. Det görs helt enkelt genom att vi bygger upp en särskiljande sekundär bostadsmarknad för hemlösa och fattiga människor, där härbärgen, stegboenden, referensboenden, träningsboenden, korttidsboenden och 10 talet andra uppfinningsrika boendedefinitioner finns att tillgå. Inom denna boendesfär finns sedan en arbetsmarknad för ett mycket stort antal problemorienterade och ”kontrollfreakade” människor som tycks vara avlönade endast för att förminska och diagnostisera redan utsatta människor. Helst så mycket att ett eget tryggt hem med ett fungerande privatliv aldrig ska behöva komma på tal.
Med mina över 30 års långa självupplevda erfarenhet av olika ”uppfostringsboendelösningar” är jag övertygad om svårigheten att finna en mer hopplös, mer verkningslös eller dyrare lösning än denna. Finns det överhuvudtaget en vilja i vårt land att leva upp till vår egen regeringsform och allas våra mänskliga rättigheter vi skrivit under på? Om så var fallet skulle vi då inte av denna diskriminering som dagligen pågår och allas ”rätt till bostad”, avsatt några miljarder för uppbyggnad av små billiga integrerade hyresrätter där folk har råd att bo och sedan bo kvar i?
Vi ska strax läsa några utdrag ur vad våra mest ansedda forskare på hemlöshet har kommit fram till om denna snabbt växande sekundära bostadsmarknad (boendetrappor). Denna lukrativa boendemarknad våra politiker, tjänstemän, frivilligorganisationer och privata aktörer förespråkar och bygger vidare på.
Utöver de nedanstående forskare finns många fler som kommit fram till liknande slutsatser.
Hans Swärd, professor i socialt arbete säger: ” Ett grundproblem är att det byggs för lite och för dyrt. Och att många nya bostäder blir bostadsrätter. Det har blivit en ond cirkel. Hyresvärdarna kan välja och vraka och då har de svaga grupperna inte stora chanser. Och de har inte råd att köpa en bostad. Nödbostäder eller tillfällighetsboenden är en dålig lösning på bostadsproblemen. De har en tendens till att bli permanenta. Och när de finns så blir det lättare att vräka människor. Varken hyresgäster eller socialtjänst tycker att de behöver göra så mycket, nödbostäderna finns ju där. Lösningen på problemet är att få en mera långsiktig planering i kommunerna. Det är ingen omöjlighet att lösa problemen om man verkligen vill det, men det krävs uppoffringar”.
Ingrid Sahlin, forskare säger: ”Jag påvisade redan för tio år sedan att i kommuner som använder boendetrappor är helt hemlösa avsevärt fler än i kommuner som inte gör det”.
Cecilia Löfstrand, forskare säger så här: ”På den sekundära bostadsmarknaden har andrahandskontraktet konstruerats enbart för att begränsa den boendes rättigheter. De boendelösningar som kommunerna erbjuder hemlösa är vanligtvis andrahandsupplåtelser som är kombinerade med specialvillkor som innebär betydande begränsningar i hyresgästens möjligheter att disponera och förfoga över bostaden. Dessa går ofta långt utöver dem som gäller för övriga, ”vanliga”, hyresgäster och är inte så sällan integritetskränkande, i vissa fall direkt olagliga (SOU 2001:95, SOU 2004:3). De kan bl.a. innebära förbud mot att ha övernattande gäster eller sällskapsdjur i bostaden. Bostaden är för socialtjänsten ett medel för att uppnå en viss målsättning som formulerats i en s.k. arbetsplan. För att få ett andrahandskontrakt måste klienten underkasta sig tillsyn och kontroll, ett uttryckligt villkor från socialtjänsten och fastighetsägaren, vilket bland annat innebär oanmälda hembesök med hjälp av en extranyckel ”.
Vad säger Socialstyrelsen och Boverket? Jo, ”Socialstyrelsen och Boverket menar att det till och med kan vara en belastning att ha en bostad genom socialtjänsten, eftersom risken finns att man efter det aldrig blir godkänd som hyresgäst med eget förstahandskontrakt. Dessa kommunala boendelösningar för hemlösa blir därför ofta en separat bostadsmarknad, med helt egna regler och förutsättningar”.
Maria Larsson (kd), ansvarig minister i hemlöshetsfrågor tycker så här: Det behövs mer evidens, då jag anser det finns för lite forskning på området?? ”Jag tycker socialtjänsten och våra frivilligorganisationer samarbetar mycket bra och gör ett ovärderligt jobb för att hjälpa våra hemlösa”.
Vad Maria Larsson verkar söka efter i sin desperation, är snarare ett sätt att försöka köpa tid för att förhala sanningen och samtidigt utnyttja och cementera hemlösheten ytterligare i hjälplösa organisationer på grund av deras bidragsbehov. Vidare handlar det kanske även lite om att för hennes egen trovärdighets skull fortast möjligt försöka hitta en forskare som är villig att stödja denna vidriga människosyn mot våra hemlösa och fattiga medborgare med en ”evidens”. Men skulle det funnits någon mening med alla hyllmeter av evidens som finns och åter efterfrågas i den här frågan, varför har vi då inte agerat tidigare utifrån de forskningsresultat som redan presenterats?
Om denna egoistiska och giriga samhällsuppbyggnad ska gälla i framtiden så kommer även kostnaderna för fler väktare och ytterligare poliser att skjuta i höjden, då vi istället för att bygga de bostäder som efterfrågas arbetar utifrån någon tro om att fler och fler batonger ska kunna lösa hemlösheten genom segregation.
Rolf Nilsson
Ordf. Föreningen Stockholms hemlösa
Pålning i Pålsundet
3 timmar sedan
2 kommentarer:
Allt som idag görs i hemlöshetsfrågan kommer ur en problemorienterad sysselsättningsbaserad syn på hemlöshet. Syftet med detta synsätt har aldrig varit att avskaffa hemlösheten. Syftet har varit att, må hända underförstått men ändå: Dela in människor i dugliga och icke dugliga. Därför, trots att bilden är "korrekt" ger den inte något stöd till det faktiska genomförandet av en "nollvision" alla partier populistiskt uttalar vid olika framträdande.
Mycket har uttalats men ingenting gjorts i riktning mot avskaffandet av hemlösheten. I och med att ingen tillräckligt kritiskt analyserat grunden till varför de allra flesta hemlösa är det, vilket är ekonomiska.
Det handlar om vilja, inte om regler.
Socialtjänsten har redan tillräckliga lagar som ger dem mandat att förhindra vräkningar. Med stöd av Jordabalken (1970:994) (JB) 12:44 st 4 p1 kan myndigheten åta sig betalningsansvaret för den aktuella bostaden, med det resultatet att vräkningen stoppas, oavsett vilken inställning den aktuella hyresvärden har. Ett sådant åtagande fråntar inte hyresgästen ansvar för hyresinbetalningen, men hyresvärden får en solvent motpart(prop. 1992/93:115). Såväl socialtjänstlagen som Svea rikes lag ger dem mer än nödvändiga verktyg. Personal som kan fungera ombud finns redan.
En gång i tiden var detta med att vara "Den utsattes advokat mot samhället" ett honnörsord inom socialtjänsten. Utredningar, kommittéer och diskussioner med kommuner och stadsdelar handlar bara om att ge sysselsättning. Inte om att verkligen göra någon skillnad på ett sedan länge missbrukat område. Om ni hade vidgat er bild av bakgrunden så hade ni sett hur historien svämmar över av dylika skenmanövrar. Det hade kanske också fått er att inse att det handlar om ett betydligt mer kraftfullt ställningstagande.
Därefter föreslår föreningen Stockolms hemlösa fyra punkter. Kan man inte enas om dessa är det ingen idé i alla fall.
1. Tillsätt medel utifrån den räkning som gjorts - Räkna bostäder. Ta fram så många som behövs.
2. Tilldela alla varsitt tryggt hem med eget kontrakt.
3. Omformulera socialtjänstens och frivilligorganisationernas uppdrag utifrån en nollvision.
4. Sätt in eventuellt stöd för de som vill och där det behövs.
Rolf Nilsson
Ordf. För. Stockholms hemlösa
När ska våra politiker börja ta bostadsbristen och de oskäligt höga boendekostnaderna i vårt samhälle på allvar? Då konsekvensen av detta leder till att fler och fler människor vräks och hamnar i hemlöshet.
Så det borde egentligen inte vara några problem att få koncensus att agera mot detta, då alla partier vid förfrågan prioriterar arbetet mot hemlöshet. Men mot för våra politiker kanske betyder till? Då de istället för att agera och tar sitt förtroendeuppdrag gentemot samhället på fullaste allvar, lägger över ansvarsfrågan till hjälplösa social/frivilligarbetare.
Som då i vetskap av hjälplösheten i sin tur känner vanmakt inför mötet med ännu en person som inte har ett tryggt hem att gå till.
Jag tror det är viktigt för allmänheten att få vetskap om, att som social eller frivilligarbetare saknar man de verktyg som behövs för att hjälpa hemlösa människor med deras primära behov efter den ”vård” socialtjänst och våra frivilligorganisationer tycker hemlösa behöver.
Vilket beror på att varken socialtjänsten eller någon av alla ”hjälp åt hemlösaorganisationer” förfogar över egna trygga hem åt våra hemlösa.
Då den rådande ordningen är att socialtjänsten har det yttersta ansvaret för utsatta människor i kommunen, så hänvisas därför bostadslösa människor utan egna resurser till socialtjänsten. De i sin tur lägger alltmer av sitt hjälplösa ansvar till ännu mer hjälplösa brukar/klient och frivilligorganisationer.
På detta hänsynslösa sätt omvandlas den bostadslöse från att vara en person som saknar bostad till att vara en "klient" med sociala problem. Problem som passar socialtjänsten och de boenden som socialtjänsten och frivilligorganisationer förfogar över.För övrigt ingår det inte heller i socialtjänstens eller övriga organisationers huvudsakliga uppgift att ordna fram bostäder till hemlösa.
Så i och med detta förhållningssätt till våra hemlösa/fattiga har denna ständigt expanderande ”hemlösaindustri” (fattighus) skapats och åter normaliserats i vårt samhälle.
Så på ett strukturellt plan har man därmed skapat ett socialt problem och en arbetsmarknad för redan etablerade av ett bostadspolitiskt problem.
Rolf Nilsson
Ordf. Föreningen Stockholms hemlösa
Skicka en kommentar