Lördag morgon, halvåttatiden. Speglingar vid Riddarholmen vänder upp och ned på världen
Flera hopslagna foton från en solig dag i början av förra veckan. Utsikt mot Norrmalmssidan från Kungsholmen över Klara sjö.
Jag noterade ett intressant faktum: det är en ganska jämn profil på husen, ingenting sticker upp särskilt mycket. Det gör ett harmoniskt intryckt. I den här vinkeln ser man inte ens några kyrktorn som sticker upp. Här hade man kanske kunnat slänga på några våningar utan att det gjorde så mycket.
"Harmoniskt" behöver inte betyda att allt ser likadant ut, däremot att delarna någorlunda hänger samman till något större. Just hänger samman, inte ger känslan av att något slits sönder.
Jag tror det är där som en del förnyelseentusiaster och även deras vedersakare missar: man kan drämma till med höghus här och där, enstaka eller i grupper, men står de mindre som positiva utropstecken och mer som otäcka dolkar i stadskroppen blir det inte bra! Idén är väl ändå att stadsmiljön skall kännas vänskaplig och inbjudande, och kanske till och med utvecklande för dig som människa? Det kan ju inte bara handla om att pressa in största möjliga skuldsatta människor på minsta möjliga yta?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar