Jag gjorde en tur i morse till en av de stora öarna i det man kan kalla "Stockholms inre skärgård". Mälaröarna alltså. Jag ville återse bygder där jag tillbringat somrar för länge sedan, och se om jag över huvud taget kände igen mig. Det var väl lite si och så med det. Huset jag bott i var borta och ersatt av något fult skrälle som jag inte ens ville fotografera. De gamla grusvägarna hade asfalterats. På stora fält växte sälg - energiskog - i stället för gröda. Där det förr gick kor och betade var det nu hästar, och på några ställen får. Gäss, jag tror det var grågäss, fanns också på fälten. Det tror jag inte förekom för femtio år sedan. Här var det avfolkningsbygd för inte så länge sedan, men nu verkar det som om det blir mer och mer permanentboende i sommarhusen. Inte så konstigt - med dagens kommunikationer går det ganska snabbt att ta sig in mot arbetsplatserna i centrala Stockholm.
Men så var det ju det att allt verkade ha krympt! De branta backar och skarpa stup jag mindes föreföll under min frånvaro ha skrumpnat ihop till små skiftningar i terrängen. De långa vägarna, de väldiga åkrarna, var något man nu passerade på ett ögonblick. Inte som förr, när avstånd verkligen var avstånd. Så är det att växa ifrån barndomen. Den enorma världen krymper och blir allt futtigare. Suck. Till och med tiden vägrar längre att vara oändlig.
En av flera vackra alléer att passera genom. Man får dock se till att man inte blir nedmejad av någon nyrik dåre i dyr bil.
Kanske det bästa att göra i det här läget är att lägga sig någonstans och låta solen gassa på de bleka skånkarna,
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar