Klicka på bilden så går det lättare att läsa texten!Den här skylten sitter på den knöligare delen av Hornsgatan som kallas Hornsgatspuckeln. Idag ett prydligt område, förmodligen nedlusat med en "medelklass" som skiljer sig en hel del från de knegare som bodde där när Söder var en arbetarstadsdel.
Nu är ju läget sådant att några rivningar knappast är tänkbara på puckeln - man river inte 1700-talshus i Stockholm längre - men tidigare tänkte man annorlunda. På trettiotalet bodde mina föräldrar på puckeln men flyttade över till andra sidan Hornsgatan eftersom det var meningen att man skulle riva däruppe. Kanske var det kriget som kom emellan för stadsplanerarna.
Hur som helst, puckeln (och större delen av Gamla stan) undkom den rivningsvåg som annars utplånade mycket av det centrala Stockholm. De sår som rivningarna orsakade var inte bara i marken utan själsligt - de lever fortfarande kvar i ofta bittert minne hos gamla stockholmare. De som försöker tala om förnyelse av staden torde ofta stöta på folk som uppbragt påpekar vad som hände med "gamla Klara". Och det är lätt att, som Svante Foerster gör i citatet ovan, peka ut nyinflyttade lantisar som ansvariga för förödelsen. Men det fanns nog quislingar i våra egna led också. Och nog fanns det råtthål som knappast var värda att bevara, fulla av löss och råttor, förfallna - men i den moderniseringsglada tiden efter Andra världskriget fick barnet åka ut med badvattnet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar