söndag 10 augusti 2008

Hattar på Heleneborgsgatan

Jag skrev något om Heleneborgsgatan som "kulturgata" för en tid sedan. Varför inte fortsätta på den vägen - kultur kan ju vara mycket olika saker. Vad man har på skallen exempelvis. Under några år har en liten hattbutik funnits i hörnet av Heleneborgsgatan och Varvsgatan. Jag har gått förbi där och undrat om det handlat om att sy upp fina hattar åt tanterna i Borgerskapets Änkehus på andra sidan gatan. Sanningen är, som så ofta, mer avancerad.



Ovan och nedan ett par bilder upplockade från modisten Emelie Ovesdotters hemsida. Det är hon som ses jobba i lokalen då och då. Och inte ser det ut som tanthattar heller alla gånger:



Ovan och nedan: så här ser det ut i dagarna när modisten kanske har tagit semester och stuckit iväg någonstans för att få fräsch inspiration. Det har ju varit blåsigt på sista tiden, och då kanske den här sortens luftiga kreationer är bra att sätta på skallen? Eller skall man se dem som en sorts skulpturer kanske, inspirerade av tändsticksbyggen? Kreationen till höger ovan ger mig visionen av ett akupunkturförsök som möjligen gått för långt!



Om man vill ha en levande och skapande stad behövs det en hel del små ateljeer av den här sorten spridda i kvarteren. Finns det något problem med det? - Det värsta är nog de ökända "marknadskrafterna" som gör att de unga, nyskapande (och äldre nyskapande också för den delen) får det svårt att betala hyran för en lokal med hyfsat läge. I stället för pigga små nyskapare blir det trötta gamla affärsmonopol där det är räknenissarna och inte skaparna som har kommandot som dominerar. Och det är inte kul.

4 kommentarer:

gardebring sa...

Här finns det definitivt ett problem. Skall man tro Jane Jacobs teorier om stadsplanering (och det gör jag nog till stora delar) så är det väldigt viktigt med en blandning. Dels att det finns äldre, och lite slitna, byggnader där den lite mer speciella och inte fullt lika vinstbenägna verksamheten kan få finnas. Samtidigt måste det också skapas nya byggnader där de mer etablerade kan få finnas, för att skapa en god blandning. Tillkommer aldrig något nytt förslummas så småningom området. Finns det bara nytt blir det dyrt och det blir svårt för något annat än standardutbudet att ta sig in. I Stockholm kommer det här att ta tid. De gamla byggnaderna i innerstaden är så attraktiva så att de är renoverade till tänderna och därför dyra. (Liksom att man får betala för läget såklart). I förorterna finns billigare byggnader, men där är det för glest för att verksamheten skall löna sig. Genom att bygga mer stad kan problemet lösas, men i och med det ofrånkomliga faktumet att nya (eller restaurerade/ombyggda) byggnader är dyrare att hyra i än äldre gör att det är svårt att se att något annat än tiden kan lösa detta problem..
Det viktigate att göra torde vara att spara en hel del av den gamla bebyggelsen när man förtätar. Förtätar man blir ju plötsligt flödet av människor större, även förbi de gamla husen som redan finns där.

Björn Nilsson sa...

Oj, du har varit väldigt flitig med att skriva kommentarer i natt! Tack för alla. Jag ber att få återkomma med eventuella motkommentarer och vidare synpunkter. Eventuellt bakar jag in allt i en större kria med titeln "vad är en stad?" eller något i den stilen.

Bara en kommentar till frågan om billiga lokaler för småhantverk, konstnärer etc. : om man inte har en ohämmad "marknad" som högsta mål går detta att fixa. "Marknaden" får helt enkelt maka på sig.

gardebring sa...

Mja. Fast om marknaden som du säger "får maka på sig" måste ju någon i slutändan ändå betala. There are no free lunches som man säger. Jag tror mycket mer på att bygga städer på ett sätt som uppmuntrar diversitet, än att med konstgjord andning hålla verksamheter under armarna som annars inte skulle överleva. Vem skall bestämma vilka verksamheter som skall subventioneras och på vilken grund? De stora problemen med verksamhetsutarmnin som vi ser idag har just med vårt misslyckade sätt att bygga våra boendemiljöer att göra. Stora shoppningcentrum, byggda för bilar, intill glest bebyggda förorts- eller småhusområden, leder såklart till att lokalt butiksutbud inte har en chans mot "de stora drakarna". Men bygger man tät stad, så överlever också de små, trots att en galleria ligger i området. Det här kan man t.ex. se med Västermalmsgallerian där butikerna, trots tidigare farhågor, snarare går bättre sedan gallerian tillkom. Och med det så menar jag inte att gallerior alltid är bra, eller ens önskvärda (själv tycker jag ofta att de är förbannat trista och enahanda), utan jag menar bara att just strukturen är oerhört viktig. En tät stadsstruktur skapar underlag och uppmuntrar diversitet. Gles förort motarbetar den istället och gör den så gott som omöjlig.

Björn Nilsson sa...

Det är nog mest en viss riktning av liberaler som har problem med det här resonemanget. Annars antar jag att såväl socialister som konservativa och socialliberaler kan svälja lösningar som innebär att den som har mest i kassan ändå inte tillåts tränga sig längst fram i kön. Det behöver inte ens innebära subventioner, möjligen kan det innebära att förväntade intäkter för uthyrare av lokaler blir mindre. Gör man lokalerna offentligt ägda, och struntar i att leka affärsmän och kalkylera med "marknadshyror" försvinner vinstmotivet och det räcker med att se till att driften går ihop vad det gäller fastighets- och lokalförvaltningen. Hur var det nu man gjorde i Paris?