Tusenskönor växte där på södra Djurgården - kanske inte i tusental, men tiotals och ibland mer än så. Men jag förevigade en av dem under en promenad i förmiddags. Härligt väder var det också.
Den här skulpturen ser kanske mystisk ut. Venus Milo av Erik Grate, uppsatt 1995. Men har man sett bilder av statyetter från grekisk stenålder, närmare bestämt Cykladerna för cirka 4000 år sedan, är stilen mer bekant. Jag vet inte om Grate tänkte på grekisk stenålder när han gjorde skulpturen, men det skulle inte förvåna mig.
Lika litet som det inte förvånar mig att folk måste hålla på och rista i barken på Djurgårdens fina bokträd. De står nu i sin finaste försommargrönska. De fina silkesgrå stammarna skulle vara ännu finare utan rispandet.
Riktar man kameran åt rätt håll så kan man tro att man är ute på landet någonstans, inte i en park i en storstad. Några tiotal meter till vänster om bilden finns Valdemarsudde, fotografen (jag alltså) står på en asfalterad väg som leder ned till stranden och en stor marina. Men här ser man bara en stig som leder upp bland stenblock och försommargröna träd.
Ännu finns många vitsippor kvar. Det kalla vädret har väl förlängt våren någon vecka eller så, men nu är det väl snart slut med sippandet för det här året.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar