"En kille från Hornstull"

Av en händelse hittade jag en nätsida med texter från Erik Asklunds bok En kille från Hornstull från 1968. Gamla skofabriken på bilden ovan nämns i förbigående. Jag har skrivit om den tidigare, och hade bland annat med ett nytaget foto med samma husfasad som ovan. Men åter till Asklund - han minns hur det var att växa upp i de värsta fattigkvarteren under 1910-talet och jämför med hur det var 68:

Stockholm har inte alltid varit den prydliga och välklädda, ja, välmående stad som den är i dag. Att en vårsöndag i nådens år 1968 promenera på gatorna och se en välnärd och nästan elegant klädd befolkning med glada, skrattande barn omkring sig - eller att besöka en arbetarfamilj i ett modernt hyreskomplex där ingenting saknas av livets nödtorft och där allt skiner av komfort och hygien, ja, det utgör för den som varit med en smula, en talande kontrast till vad som bara för en fyrtio-femtio år sedan var en vanlig syn: smuts och fattigdom, bostadsbrist och hungerköer, trasiga ungar och frysande människor.

Det är inte bara i arkitektoniskt avseende, som storstaden genomgått en sådan fantastisk utveckling på några decennier - även på det sociala och ekonomiska området har förvandlingen varit lika genomgripande.

Men hur annorlunda förr! Min barndoms Stockholm - eller rättare sagt - Söder var en gång den smutsiga och proletära stadsdel, där fattigdomen, snusket och trångboddheten var mest framträdande, ja, inte ens Gamla stan eller Kungsholmen kunde tävla med den nöd och det elände Söder visade upp. Söder var de fattigas stadsdel, "dessa de mycket fattiga", som Nils Ferlin säger, vilka aldrig får ett "bröd från Frälsningsarmen /och aldrig ett ord i Clarté". Den tysta nöd, som gömde sig i bakgårdarnas skugga undandrog sig ofta all insyn. Det var en skam att vara fattig, och det var endast de mest hårdhudade, som kunde be samhället om hjälp, och de mest iögonenfallande och upprörande fallen, som kom under myndigheternas ögon.

Och så vidare. Farfar och farmor och deras fem barn, och farmors föräldrar bodde under de här förhållandena på Söder. Det första inlägget på den här bloggen handlar om det huset. Det finns en hel del skrivet om Stockholm som man borde läsa, och som kan ge en del perspektiv på stadens utveckling, och Asklunds bok kan vara en. Historien upprepar sig inte exakt, men man kan fråga hur staden kommer att se ut om inte bostadssituationen åtgärdas rejält? Är det rimligt att ha en stad för folk som antas se boende som ett sätt att "göra klipp", men som ställer en stor del av befolkningen utanför?

Upprop för Råstasjön

Råstasjön i Solna har jag skrivit om tidigare. Här, nämligen. Visserligen ligger den inte i Stockholm, men i min stockholmsblogg lägger jag gladeligen rabarber på både det ena och det andra utanför kommungränsen som faller mig i smaken. Däribland Råstasjön, denna pärla på andra sidan stan (ur min synpunkt sett).

Det har kommit ett upprop för att göra naturreservat av Råstasjön, detta med anledning av de stora byggplanerna i området. Gå gärna in där och skriv på om du tycker att frågan verkar viktig. Som reservat kanske området kan bevaras som ett paradis såväl för fåglar som söndagsvandrare.

Här är några bilder jag själv tagit vid sjön.



Strandskogen på norra sidan av sjön är delvis sumpig och torde krylla av liv i de flesta former.



Inte bara strandskog, utan bitvis "sumpig strandskog".



Den här bilden ser ut som Folkhem modell äldre, men den tog jag för ett par år sedan och ställde in kameran på sepiafärg, ungefär som ett ålderdomligt vykort. Tyckte att det på något sätt hängde kvar en pionjärstämning om höghusen som sticker upp bortom de lummiga stränderna söder om Råstasjön.



Tillbaka till en härligt grönskande försommar. Fågelsång och fågelliv i luften, ute från sjön, i vassruggarna, i skogen ...


... och så här nästan djungelartat är det i Råstasjöns utlopp mot öster. Har man tur kan man se övervintrande rördrommar här (det har jag aldrig haft, men är glad ändå!).

Det här stället förtjänar bra skydd!

26% tycker osanning är OK

Fick just Miljöaktuellts Nyhetsbrev där man toppar med ett uppseendeväckande påhopp: Vägverkets generaldirektör påstås ha ljugit rätt in i TV-kameran! Kan detta vara sant, är det inte bara så att GD:n råkade vara "lite otydlig"? GD Ingemar Skogöö påstod att en tysk rapport skulle visa att Förbifart Stockholm inte skulle medföra några skillnader vad det gällde koldioxidutsläpp. Detta förvånade tyskarna när de tillfrågades om saken, eftersom de snarare hävdat motsatsen. Enligt Miljöaktuellt:

Forskarna har undersökt prognosverktygen och de modeller som Vägverkets konsulter använder och kommit fram till att dessa är moderna och noggranna. Men de saknar mycket i kalkylerna, till exempel förändringar av lastbilstrafiken, och tycker att Vägverket räknat med på tok för lågt bensinpris.

– Vi tittade bara snabbt igenom studierna och sa att den och den jämförelsen är förvånande. Den och den effekten är viktig. Kanske borde ni utreda den. Förändrad markanvändning kan generera trafik. Ökad trafik innebär mer koldioxid. Den effekten bör studeras och tas med i beräkningen. Sådana saker, sade Udo J Becker, professor vid tekniska universitet i Dresden, i programmet.

Drog ni slutsatsen att utsläppen av koldioxid blir oförändrade om Förbifarten byggs? undrade SVTs reporter.

– Att dra slutsatsen att utsläppen av koldioxid inte förändras av Förbifarten vore inte rimlig, och vi kom inte fram till den slutsatsen.

Det säger ni alldeles bestämt?

–Ja, den slutsatsen drog vi inte.

– Det vore en mycket märkvärdig slutsats. Ett så stort projekt som Förbifarten måste påverka koldioxidutsläppen.

Vägverkets Generaldirektör hävdar att ni kommit fram till att utsläppen av koldioxid inte ökar om man bygger Förbifarten?

– Det var en överraskning! Jag skulle vilja veta exakt var jag uppger detta, säger Udo J Becker.

Miljöaktuellt ställer en fråga till läsarna: Kan Ingemar Skogö sitta kvar på sin post efter att ha ljugit rakt in i TV-kameran? Alldeles nyss hade 26% av 205 personer tyckt att det är OK att han sitter kvar. Undrar om det gjort någon skillnad om han ljugit litegrann på snedden, eller suttit med ryggen mot kameran?

Det där med "otydlig" som jag skrev i början går tillbaka några tiotal år, till någon skandal med vapenexport. Då var det dåvarande utrikeshandelsminister Mats Hellström (s) som uppgav sig "inte ha varit tillräckligt tydlig" (=ljög, för att uttrycka det rått och brutalt) om denna nesliga handel. Kanske Skogöö är i samma bransch, om han inte kan komma på en klyftig förklaring och "förtydliga sig"?

Vem phan uppfann "lövhalkan"?

Så här ser boven ut - enligt SL i alla fall!

I morse skulle jag åka pendeltåg nedåt Södertörn. Alla tåg var försenade. Det gjorde i och för sig inte så mycket för mig eftersom jag inte hade någon exakt tid att passa. När jag kom ner till Södra station var tågen så försenade att åtminstone Nynäshamnspendeln på några minuter när körde enligt tidtabellen. Jag skulle ha åkt 08.55, men kom i stället iväg 08.50 med det tåg som skulle ha gått 08.40. Inget problem för mig, men kanske för andra med tider att passa, anknytningar att hinna med, etc.

Orsak: man meddelade i högtalarna att det var en ledsam kombination av nederbörd och nedfallande löv på spåren. Lövhalka med andra ord.

Hur länge har vi levt med lövhalka? Fanns den i urtiden? Jag minns för ruskigt länge sedan att järnvägen kunde drabbas av solkurvor. Riktigt varma dagar kunde rälsen kröka till sig på ett olämpligt sätt. Kanske det försvann när man började med helsvetsad räls som nitades fast i betongslipers så rejält att den knappast kan utföra några ormlika rörelser längre? Men lövhalka? Fanns sådan?

Under Andra världskriget föll snön så det stod härliga till, med meterhöga drivor ibland och i isande kyla - men tågen kom fram såväl till skånepågar som norrlandspajsare. Vintrarna har knappt sett ut som vintrar på senare år, men lik förbaskat är snö ett problem. När denna märkliga lövhalka försvinner om några veckor kanske vi i stället får ställa in oss på inställda tåg i lokaltrafiken pga igensnöade växlar, is på spåren, snö på spåren, kor på spåren (när man inte plockar fram den gamla populära trafikstopparen "signalfel").

Nog med gnäll för idag. Höstlöv är vackra (åtminstone om de inte ligger på räls!).

Söndag morgon - en sväng runt Årstaviken

En favorit i repris - vandring runt Årstaviken söndag morgon. På lite håll ser en del gulröda lövverk mer ut som tvättsvampar tycker jag. Några nybyggda hus sticker upp ovan Årsta skog. Skumt. Det finns element som gärna läte en flod av jättehus mala ner skogen och koloniträdgårdarna. Eftersom det inte går att göra i en stöt kan man misstänka korvsnuttstekniken. Tar man en liten bit är den ju så liten att det inte gör något, och samma är det med nästa bit etc etc - tills det inte finns något kvar!

En vindil - plötsligt flyger löven runt som snöflingor vid båtklubben vid Hammarby gård.

Vid Årstabäcken har blöta löv fastnat lite här och där. Någon timme tidigare hade det regnat rätt friskt i Stockholm.

Jag noterade det här lönnlövet med ganska originella färger. Mest beige, några blåaktiga fält, men inte de eldfärger man väntar sig av lönnblad om hösten.

Nu är båtfolkets käraste ägodelar upplagda för ett halvårs vintervila. Men det finns säkert folk som pysslar om sina båtar under en eller annan presenning. Och alltmer avlövade träd speglar sig i det svarta vattnet i Årstabäcken.

Jag ser redan fram mot våren när trastar och gärdsmygar skall ge hals här i ravinen, och vattnet forsa förbi den gamla kvarnruinen.

Och som sist något helt annat - en inblick i den före detta vin&spritfabriken som nu rivs. Jag arkiverar den här bilden under såväl "rivning" som "arkitektur", för när man kommit fram till det här stadiet får man se hur det såg ut på insidan också. En del av en vägg, och något golv också tror jag, har försvunnit sedan jag senast gick förbi. Jag känner en viss fascination för industrier, vilket kanske beror av att jag var ute en hel del i fabrikslokaler under förra årtusendet.

Dag och natt vid Pålsundskanalen

Pålsundsgatan är en av de mindre bemärkta gatorna på Söder i Stockholm. Går man den i nordlig riktning (vilket inte bör vara så ansträngande eftersom det är nedförsbacke) och tar sig över Söder Mälarstrand utan att bli överkörd hamnar man vid ovan avbildade vatten. Pålsundskanalen är det, det smala vattnet mellan Långholmen och Söder. Där borta ligger Mälarvarvet, vars framtida öde jag inte vet något om för tillfället. Och på klipporna bakom Mälarvarvet fanns ett laboratorium där Alfred Nobel experimenterade med sprängämnen. Det blev en helsickes smäll, flera människor dödades, och verksamheten fick flytta långt bortom stadens gränser.

Nåja, denna kyliga morgon var det vackert med träden fulla av sollysta gula löv. Varför namnet Pålsundskanalen förresten? Är för lat att kolla idag, men det rimliga är väl att det fanns en spärr av pålar som blockerade kanalen mellan Söder och Långholmen i gamla tider. När Stockholm belägrades hände det också att Engelbrekt och Gustav Erikssons (vasa) upprorshärar slog läger på Långholmens klippor.

Bilden nedan tog jag för några kvällar sedan bara några tiotal meter öster om den ovan. Mälarvarvets belysning ger bronsfärgade speglingar i kanalen. Om några månader kanske lamporna kommer att lysa på is och snö. Burr!

Kvällsbilder - Medborgarplatsen

Klicka på bilderna så kommer du lite närmare mörkret, eller får åtminstone en något större bild. Kanske gäller det att titta på bildskärmen från rätt vinkel också för att urskilja lite mer detaljer i dunklet. Jag tänkte att de här fotografierna kunde fungera som motvikt mot alla fina bilder med höstlöv i fantastiska färger.

Det här är Medborgarplatsen på Söder för några kvällar sedan, klockan är inte ens sju på kvällen men redan mörkt. Neonreklam på Söderhallen, blåaktigt ljus mot en husvägg, några människor som skyndar förbi. Götgatan är bara några meter bort. Den här kvällen hördes dock inga fylleskrän, annars en ganska vanlig företeelse åt det här hållet på Söder tror jag. Det är ju folk som "roar" sig här, gu'bevars. I själva verket är det inte så mycket folk ute.

Tidigare på dagen har det nog stått torghandlare ute på Medborgarplatsen. I mörkret ser jag en liten varelse studsa fram i rask takt - det är en förmodligen ganska välgödd råtta som säkert har mycket att äta i de här trakterna. Folk slänger ju mycket omkring sig, omkring torgstånd och gatukök. Rådisen är nog inte ensam. En gång sas det att det gick två råttor på varje stockholmare. Skulle inte förvåna mig om det är tre mot en vid det här laget. Råttor är ju bra på att föröka sig.

En storstadsromantiker kanske gillar den här miljön. Eller om den nu är för futtig? I närheten ligger Södra stationsområdet som ur stadsbyggnadssynpunkt varken är hackat eller malet. Och namnet "Medborgarplatsen" kanske ger tråkiga associationer för de som vill byta ut begreppet "medborgare" mot det mer moderna "kund"? "Medborgare" kan ju föra tanken till begrepp som "rättigheter", "jämlikhet", "folkhem", och det är inte så kul för alla i vår stad antar jag.