Vid Säbysjön

Som det händer ibland så tog jag en sväng till Säbysjön i Jakobsberg i förmiddags. En stund undrade jag om projektet skulle bli av: totalstopp i pendeltågstrafiken. Men det fixade sig, fast förseningarna hängde kvar när jag skulle hem några timmar senare. Om det är så här när det är lugnare sommartrafik kan man undra hur det blir när trycket på trafiken tilltar igen!

En kanske förbisedd kamrat i vår flora: nysört. Achilea ptarmica är det vetenskapliga namnet och 'ptarmios' är klassisk grekiska för 'nysning'

Solen tar sig in i den blöta strandskogen på sjöns västra sida. Minns inte om jag tog bilden före eller efter det att jag lyckades trampa ner med ena foten i ett dyigt hål. Nästan lite djungel-stämning här tror jag. 

Är det inte något meditativt med en häst som bara står och glor? Är den dessutom vit förhöjs effekten ytterligare tror jag.

Vad som inte går att avbilda är hörselintrycket, som det jag fick vid en åker nordost om sjön. Förr var det gott om kornknarrar som satt ute i fälten, dolda, och upphov sitt tämligen enahanda läte. Numera är de inte så vanliga. Men läs och lyssna här, en av Sveriges Radios berömda fågelinspelningar. Någon (kanske fågelnestorn Rosenberg?) har jämfört kornknarrens läte med att man drar med nageln över pinnarna på en kam, och det stämmer bra. Så lät det, fast inte så intensivt. Vad jag minns har jag bara hört kornknarr en gång tidigare i stockholmsområdet, det var vid Flemingsbergs våtmark.

Inte lätt att vara liten och borta hemifrån

Vid infarten till Münchenbryggeriet från Torkel Knutssonsgatan, tisdag kväll. Varför skriker ett par fiskmåsar och dyker mot folk som går förbi? Och vad är det för något alldeles hitom det vita strecket?

Ja, det är inte lätt att vara liten, hoppas den klarade sig på något sätt, den lilla rädda måsungen som ibland sprang fram och tillbaka, ibland stod stilla och säkert bara var rädd. Ramlat ur boet, och nu hjälplös. Varför tänker man på sådant när människor slaktas och kränks och svälter varje dag - kanske för att även den lilla ruggiga måsungen ingår i vår värld, och därför måste vi känna något även för den!

Några sommarbilder

Som alltid bättre i uppklickat tillstånd!

En blåskimrande trollslända (någon sorts flickslända) på ett vassblad vid dammen på Årstafältet

Ute på själva dammen kryssar mamma gräsand med sina telningar mellan röda näckrosor

Och så en av mina mystiska "konstnärliga" bilder som skall få betraktaren att tänka på abstrakt/konkret konst. Fast det här är inte konstigare än den rostiga bottnen i en gammal skottkärra

Och här har rosten kompletterats med en tjock spindel och ett litet rött blad

Till slut lite godis: nedklippta blommor av äkta fläder. Vad får man av det? - Exempelvis mycket god saft som läskar fint i sommarvärmen! (Men kom ihåg att detta gäller äkta fläder, det finns ju druvfläder också som är mer vanlig, men den jäkeln är giftig och duger därmed bara som dricka åt ens fiender!) 

Strindberg om kommersialiseringen av det offentliga rummet

Nästa år är det Strindbergsår, så tillvida att det är hundra år sedan denne gigant avled, knappast sörjd och saknad av den överhet som han förenades med i ömsesidig avsky och misstänksamhet, men däremot av generationer av älskare av kraftfull litteratur (som förhöjer sin uppskattning genom att dra en skonsam slöja över en och annan tokighet). Jag tänkte fira jubileet genom att läsa Samlade verk. Har hittills hunnit till band fyra, vilket innebär att det bara är sextioåtta kvar - för elda upp mig med föresatsen "trägen vinner!"

Gamle August själv använde inte uttrycket "kommersialisering av offentligt rum" (men han nämnde faktiskt "virtuell verklighet" i början av 1900-talet vilket fick mig att hoppa till, jag trodde det var ett mycket färskare uttryck) men det är den företeelsen som han med sedvanlig kritisk och satirisk blick ger en omgång här.

Stockholm är ett mycket odrägligt ställe att vistas på somrarne, ty det finnes icke en enda offentlig plats, som är fridlyst för vandrare av stillsamt slag; alla parker äro uthyrda till krögare och musikanter: Kungsträdgården, Berzeliipark, Humlegården, Strömsborg, Strömparterren, Kastellholmen, Trädgårdsföreningen och hela Djurgården. Återstå dock ännu kyrkogårdarne och Skeppsholmen. Varhelst vår Herre låtit ett träd växa eller något grönt sticka upp här i staden är människan eljest genast framme och slår upp en krog eller en »servering». Det stod några popplar bakom Kungl. teatern; strax togs hål på kafeets vägg och flyttades ut bord under träden; vid Riddarholmen funnos fordom två jättestora lindar, under vilka om Somrarne stod en vagn med sodavatten och saft. Träden fälldes och vagnen försvann.

Gratismusiken kan bli en plåga och det är den om sommaren. Att sjunga på en gård eller gata får man ej, men att spela orkestermusik till kl. 11 på stadens offentliga och mest centrala platser, det får man, utan att någon tänker på huru många tusen människor, som störas i sitt arbete, ty det finns sådana som arbeta efter »toddydags».

Då detta brev nedskrives är det under ackompanjemang av fyra orkestrar, vilka, samtidigt spelande, frambringa ett infernaliskt oväsen. Brevskrivaren är nämligen nog olycklig att bo så, att musiken höres från Hasselbacken, Strömparterren, Berzelii (rättare herr Berns') park och Blanchs trädgård (förr Kungsträdgården) på en gång. Berzelii park är själva härden för fridstörandet. Först spelas till middag kl. halv 3, sedan till kaffet till 6 så börjas den egentliga musiken kl. 7, som fortfar till kl. ll. Undra ej då om en brevskrivare kan råka ur jämvikt.

Det här citatet trycktes 27 juni 1876 i Göteborgs Handels- och sjöfartstidning som "Brev från Stockholm". Finns i Samlade verk band 4, Ungdomsjournalistik, sidan 286-287.

Blanchs café i Kungsträdgården, 20 år efter Strindbergs avbasning av oväsendet.

Skälderviksplan "en slumrande juvel"

Det här är en av de bilder jag inte publicerade när jag skrev några uppskattande rader om Skälderviksplan i Årsta förra året. Men de finns här.

Nu finns en artikel som är längre, med fler bilder och fler uppskattande ord, på Stockholm Skyline. Där får Skälderviksplan juvelstatus, även om det är som slumrande juvel, och det är något jag håller med om. Den fråga man kan ställa är hur uppvaknandet så småningom kommer att bli. Ett brutal-kapitalistiskt överfall, eller en varsam väckning och uppsnyggning av torg, stenläggning, planteringar och damm?

Blommor i midsommartid

Varför inte bjuda på några blommor i denna blomstertid när sommarsolståndet nyss passerats - några prästkragar jag morsade på igår kväll, på Årstafältet. För tillfället var det solsken och varmt i luften då, ett inte helt vanligt tillstånd dessa dagar.

Vi tar en närmre titt på naturens finare detaljer - klicka gärna upp till större format för att verkligen kunna sticka ner näsan i blomman - tyvärr kan jag inte bjuda på blomdoft, men den kanske du kan tänka dig själv!

Det här är en klippa i Liljeholmen, nära Årstabrons fäste. Bara grått ... nej, där är en blå klick i det grå, låt oss titta nämre!

Månke, eller blåmunkar, räknas väl inte som midsommarblomma, men varför ändå inte slå ett slag för denne obemärkte lille kamrat i vår flora?

Åter till Årstafältet och något som knappast är med på listan över godkända midsommarblomster - vet inte namnet, men nog ser det ut som en vackert färgad tistel

Och till slut en verkligt förbisedd liten krabat som man ofta ser på våra gator - nämligen gatkamomill. Många vill väl fnysa åt den och säga att "det där är väl inget", men det tycker jag är en tråkig attityd. För att citera ett gammalt talesätt: "Små sår och fattiga vänner skall man inte förakta." Och även gatkamomillen bidrar till att syresätta vår atmosfär, och är dessutom förmodligen hem för många små kryp som behöver mat och skydd.

Vågat inlägg

Det är inte så ofta det kommer vågade inlägg på den här bloggen, men här har vi nu ett ... fattar'u? ... vågor, vågat ... höhö ...

Låt oss i stället vara lite allvarliga och se ett moln som håller på att slå knut på sig själv!

Stadshuset med och utan bakgrund

Jag är inte så bra på att mixtra med bilder i datorn, men här kanske jag har lyckats någorlunda. Med vad? - Jo, jag har tagit en bild mot Stadshuset från Söder Mälarstrand, kopierat den, och på kopian har jag suddat bort de små femtiotalistiska höghusen samt den sentida brutaliteten Water Front. Märks det någon skillnad?

Jag skulle nog säga att en växande front av hus visserligen strävar uppåt och kan ge en vision av framsteg, men kan den inte också ge upphov till stigande kvävningskänslor när den fria horisonten trycks bort?

Västerbron - annan vinkel

Det torde finnas otaliga bilder som visar hur Västerbron spänner sin djärva slanka båge över vattnen mellan Söder och Kungsholmen, vilket den gjort sedan 1935. Bilder hur det ser ut från undersidan är nog inte så vanliga, motivet är ingen estetisk höjdare (om man inte tänder på sliten industridesign eller så), men förtjänar att redovisas i alla fall. De här bilderna tog jag i förrgår förmiddag vid norrsidan av brofästet på Långholmen.

Mystiska rör under brobanan

Ännu mer mystiska rör

Jättestenar i brofästet. Klicka upp till större format för att få det hela till ett abstrakt/konkret konstverk!

Vänder man sig 180 grader från ovanstående motiv ser man det här. 

Några noter i efterhand: En numera bortglömd arbetarförfattare, Josef Kjellgren, skrev på trettiotalet en "kollektivroman" som handlade om människor i brobygget: Människor kring en bro. Då fanns ännu Bergsunds varv kvar i närheten, och Söder var en stadsdel med fabriker, verkstäder och knegare.

Jag såg också i något dokument från den tiden att det ursprungliga namnet på brostycket mellan Söder och över Pålsundskanalen var 'Långholmsbron', medan 'Västerbron' avsåg bron mellan Långholmen och Kungsholmen. Numera är det ju samma namn hela vägen.

Fönstertittande, klotter och smart fråga

Några meter till vänster om skyltfönstret som jag avbildade i föregående inlägg finns det här, men kan man kalla det skyltfönster?

Café Tjoget på Långholmsgatan. Dammigt fönster och skräp därinne, och lokalen verkar ha varit oanvänd i många år nu. Har för mig att Epstein skrev om det i någon post på sin DN-blogg förra året. Konstigt att en lokal bara kan stå tom så där, någon måste väl betala för den? Skulle man inte kunna göra om den till ... vad skall vi hitta på, kanske ett gammaldags typiskt Söder-ölcafé med tjock rök i lokalen och konstiga röktåliga blommor i fönstren, samt ett klientel av gubbar i grå kavaj och keps som sitter där med sina pilsner och pokulerar?

Ett annat fönster, hörnet av Pålsundsgatan och Heleneborgsgatan.  Skulle kunna tro att det är huvudet på någon med en väldigt konstig frisyr man ser, men det är nog en stackars växt som inte sett tillräckligt med vatten i sina dar. Vet inte vad det är där numera, men jag har för mig att Grupp 8 hade sin lokal där på sjuttiotalet. Sedan var det försök till butiksrörelser, men alla försvann kvickt. Kåsören Unge skrev om det i DN som "dödens butik" om jag minns rätt.

Jag avskyr klotter, men av någon anledning tilltalas jag av de här färgkombinationerna på en mur på Långholmen. Fast bäst om folk gav phan i att klottra!

Till sist en jättesmart fråga som jag inte kommit på själv: Varför kallar man det för "rusningstid" när trafiken går långsammare?

Kolla, spotnickarna där i fönstret!

Tog det här fotot på lördagskvällen, men affischen med The Spotnicks har jag sett tidigare i det där affärsfönstret. Det finns på Långholmsgatan, och hänger jag med rätt så är det innehavaren till skivaffären som driver Mickes blogg från skivbutiken.

Andra svenska artister var kända utrikes tidigare, men The Spotnicks kan ta åt sig äran av att ha varit den första svenska gitarrgruppen som slog igenom stort och internationellt i början av sextiotalet. Jag har några gamla LP med dem. Och ännu efter femtio år tror jag namnet lever kvar, åtminstone Bosse Winberg spelar väl än, mest inför så kallad mogen publik antar jag?

Deras problem var väl att de inte var tillräckligt unga och tvålfagra för att riktigt kunna hänga med när nästa unga våg bröt igenom med beatlespojkarna cirka 1964/1965. Spelskickligheten var det dock inget fel på (men sången kanske inte så jäkla bra alla gånger, Bob Lander sjungandes "Ol' man river" kan väl inte riktigt mäta sig med Paul Robesons version ...).

När man tänker efter ... det är först när man tänker efter långt senare som man inser hur mycket bra och intressant och finurligt som skapades under dessa gyllene folkhemsår, men som då passerade utan större ovationer.

Från Bellmansro via Rosendal till Isbladskärret

I morse stod jag på Telefonplans tunnelbaneperrong. Plötsligt blev det väldig oro bland måsarna i närheten. Jag tittade uppåt, och högt däruppe seglade en havsörn förbi, uppvaktad av några efterhängsna måsar ett tag innan den skruvat sig uppåt några varv mot molnen och försvann. Den var för långt bort för min lilla fickkamera, så i stället kör jag en del bilder som jag tog igår förmiddag på Djurgården. (Jag har faktiskt sett havsörn på och från och vid Djurgården också!)

Bara några meter från Bellmansstatyn vid Bellmansro, och man tror att man befinner sig på en stig ute i skogen

I Rosendals trädgårdar har man roliga utställningar ibland.  Här finns några bilder från den fina utställningen med fågelskrämmor förra året. Man blev snarare glad än skrämd, tyckte jag. Men i år var temat "grindar", som den här ovan.

Lite dold i en lövportal är den märkligt utformade grinden till höger. Var går gränsen mellan bruksföremålet 'grind' och konstverket 'grind', eller finns det någon gräns?

En variant till, väldigt formren kanske man kan säga? 

I det skarpa motljuset står en betongfigur och tycks begrunda en grindvariant som påminner om konstverk jag sett både i Stockholm (vid Skinnarbacken på Söder) och i Uppsala botaniska trädgård: en form som gradvis pekar allt vassare upp mot himlen. Eller också är figuren till vänster i själva verket en tomteluva. Fast då kan den inte sitta på di smau under jårdi utan snarare på de stora under jorden.

Man har väl rätt att ta till fantasin: denna grind visar i själva verket tre figurer som står framåtlutade åt olika håll och undrar "var tappade jag nyckeln?", eller "ligger möjligen kontaktlinsen någonstans här?".

Vi är ju i en trädgård, så låt oss fördjupa oss i några blomsterskönheter ... fast den här får mig mer att tänka på en gräddbakelse med kanske lite arrak. Har någon något annat förslag?

Detta är siden som glänser så fint, eller ...?

Låt oss gå så nära så att allt blir mer färg än form. Och denna bild - liksom de andra - gör sig ännu bättre i uppklickad version!

Och till slut, långt borta i den mörka skogen på landet? Nej, stigen bakom Isbladskärret som nu fått något fånigt rojalistiskt namn som jag inte minns.  Sådana fina saker hittar man på Djurgården!

Att kasta fimpar rätt

Fotograferat i ett bolånetorsk-område på Söder onsdag eftermiddag

Men om vi säger så här då: rökarna kastar fimparna över staketet, de ramlar ner på förskolans lekplats, ungarna äter upp dem (fimparna alltså), och alla städningsproblem är borta! Framför allt behöver ingen göra det äckliga jobbet att tömma askkopparna - gamla ciggar luktar inget vidare!

En tanke åt helt annat håll: förr kallades blodpudding för 'radhusbiff' har jag för mig. Vad äter  bolåneakrobater som dansar fram på ruinens brant i händelse av räntehöjning, sjukdom, arbetslöshet, skilsmässa ...?

Långholmsgatan - smärre observationer

Lågbudget-reklam

Tittade inte efter vad det var - en kokosnöt eller en illa anfrätt gummiboll?

Panorama från Långholmen

Det finns vanliga stockholmsvyer, och det finns sådana som jag tror är mindre vanliga. Den här bilden (är egentligen två som datorn fått tråckla ihop) är tagen från en bergknalle på västra Långholmen och är nog mindre vanlig. Klicka upp för bättre insyn! I förgrunden ligger Långholmens träd, och sedan den halvmoderna bebyggelsen på Reimersholme. Högalidskyrkan utgör ett präktigt landmärke i bakgrunden. Man bör nog titta på, och begrunda, många sådana bilder från olika vinklar innan man låter sig pratas omkull av höghusentusiasterna.

En sväng till Ågesta

Jag var ute vid Ågesta i förmiddags. Bäst att passa på när det råkar vara sommarväder. Tog några udda bilder igen.

Klicka upp den här bilden till större format så kanske det jag såg framträder lite tydligare: svalbon under ett stalltak.  Det är hussvalor som hämtat blött material i pölar i närheten och ordnat en sorts lerkrukor till boning. Tittar man närmare ser man vita fläckar på några ställen, det är svalor. En liten radhus-koloni för hussvalor!

Det suddiga upptill, och den skarpare skuggan nedtill, är en hussvala som just håller på att gå in för landning. Hussvalorna känns bland annat igen på den vita fläcken på ryggslutet.

Förut var fälten gula av maskros, nu är de vita av vissnade maskrosor men ändå gula - av smörblommor!  Och mitt i allt detta går ett par välgödda kanadagäss och pickar.

Abstrakt konst? Eller skall vi kalla det "naturens konkretism"? Lavar på en berghäll. Vid en första snabb blick verkar det bara vara grått, men tittar man efter träder andra färger fram.

Tack vare djurbete i Ågesta (hästar och kor) finns skärvor av det äldre landskapet kvar. Och vid försommaren får det extra skönhet genom rödaktiga fläckar av tjärblomster på den magra marken.

En åttbent krabat som jag nästan höll på att trampa på. Undrar vad det är? Någon sorts spindel? Jag vet inte så mycket om insekter. Mina insikter om insekter är rätt begränsade, så att säga.