Strindberg om kommersialiseringen av det offentliga rummet

Nästa år är det Strindbergsår, så tillvida att det är hundra år sedan denne gigant avled, knappast sörjd och saknad av den överhet som han förenades med i ömsesidig avsky och misstänksamhet, men däremot av generationer av älskare av kraftfull litteratur (som förhöjer sin uppskattning genom att dra en skonsam slöja över en och annan tokighet). Jag tänkte fira jubileet genom att läsa Samlade verk. Har hittills hunnit till band fyra, vilket innebär att det bara är sextioåtta kvar - för elda upp mig med föresatsen "trägen vinner!"

Gamle August själv använde inte uttrycket "kommersialisering av offentligt rum" (men han nämnde faktiskt "virtuell verklighet" i början av 1900-talet vilket fick mig att hoppa till, jag trodde det var ett mycket färskare uttryck) men det är den företeelsen som han med sedvanlig kritisk och satirisk blick ger en omgång här.

Stockholm är ett mycket odrägligt ställe att vistas på somrarne, ty det finnes icke en enda offentlig plats, som är fridlyst för vandrare av stillsamt slag; alla parker äro uthyrda till krögare och musikanter: Kungsträdgården, Berzeliipark, Humlegården, Strömsborg, Strömparterren, Kastellholmen, Trädgårdsföreningen och hela Djurgården. Återstå dock ännu kyrkogårdarne och Skeppsholmen. Varhelst vår Herre låtit ett träd växa eller något grönt sticka upp här i staden är människan eljest genast framme och slår upp en krog eller en »servering». Det stod några popplar bakom Kungl. teatern; strax togs hål på kafeets vägg och flyttades ut bord under träden; vid Riddarholmen funnos fordom två jättestora lindar, under vilka om Somrarne stod en vagn med sodavatten och saft. Träden fälldes och vagnen försvann.

Gratismusiken kan bli en plåga och det är den om sommaren. Att sjunga på en gård eller gata får man ej, men att spela orkestermusik till kl. 11 på stadens offentliga och mest centrala platser, det får man, utan att någon tänker på huru många tusen människor, som störas i sitt arbete, ty det finns sådana som arbeta efter »toddydags».

Då detta brev nedskrives är det under ackompanjemang av fyra orkestrar, vilka, samtidigt spelande, frambringa ett infernaliskt oväsen. Brevskrivaren är nämligen nog olycklig att bo så, att musiken höres från Hasselbacken, Strömparterren, Berzelii (rättare herr Berns') park och Blanchs trädgård (förr Kungsträdgården) på en gång. Berzelii park är själva härden för fridstörandet. Först spelas till middag kl. halv 3, sedan till kaffet till 6 så börjas den egentliga musiken kl. 7, som fortfar till kl. ll. Undra ej då om en brevskrivare kan råka ur jämvikt.

Det här citatet trycktes 27 juni 1876 i Göteborgs Handels- och sjöfartstidning som "Brev från Stockholm". Finns i Samlade verk band 4, Ungdomsjournalistik, sidan 286-287.

Blanchs café i Kungsträdgården, 20 år efter Strindbergs avbasning av oväsendet.