Stad som innovationsmiljö och minne? Lästips.

Inledningsvis vill jag göra reklam för något som jag skrev på min huvudblogg, som berörde vissa obehagligheter i globalt format (militär urbanism) med återverkningar även i vår kgl. hufvudstad.

Tipset till det inlägget hade kommit via Håkan Forsells blogg Arbetsbok som även innehåller andra intressanta saker. Sammanlagt är det företeelser som särskilt stadsentusiasterna i Yimby borde ta sig en funderare på. Urbaniseringsprocessen har positiva sidor, men det kanske är så att de ibland överdrivs, vilket framgår av det här inlägget, där det bland annat hävdas att 

... ingen urbanhistoriker idag på ett entydigt sätt understödjer begrepp som ”innovationsstäder” eller ens ”kunskapsstäder” i meningen att det skulle vara urbana miljöer som främjar utveckling av teknik; att det skulle vara i städerna som man ”hittar på” saker. Städer är sociala, inte innovativa, miljöer. Man är mycket mer innovativ i en sluten grupp, på ett labb eller på en trygg arbetsplats med smarta personer. Städer är för diffusa och spretiga. Stadsmiljöer kan dock göra någonting genomgripande för innovationer, nämligen sätta dem i ett kulturellt användningsmönster.

En intressant reservation, tycker jag. Städer som är "diffusa och spretiga" kan vara intressanta, men tas de över av militära urbanister blir det inte roligt. Blir det för rörigt kan man nog säga adjö till att sätta in även de genomgripande innovationerna i något positivt användningsmönster.Och jag törs påstå att om man skall vara liberal och sköta en storstad skall man vara socialliberal, inte en "frihetsrevolutionär" nyliberal tokskalle som låter allt rasa eftersom allt blir bäst om ingen gör någonting (särskilt inte tillsammans). Eller också skall man vara socialist eller konservativ, alltså anhängare av riktningar som ser till hela samhället och inte bara till de egna personliga intressena.

Varierad stadsmiljö - Gröndalsvägen tidigare i augusti. Här finns en del av stadens minne kvar, några äldre hus som inte försvunnit i rivningsvågorna.

En annan tänkvärd synpunkt, Det allmänna är stadens minne:

... utan en kontinuerlig materiell berättelse om omsorgen om den allmänna utvecklingen och om en kollektiv, urban gemenskap skulle de flesta betydande städer i Europa framstå som obegripliga. I värsta fall även livsfarliga.

Här är också en sak som yimby-liberaler kanske borde fundera på. Det finns ju liberaler (eller om vi skall kalla dem extremister) som i princip vill lägga ner all offentlig gemensam verksamhet och se till att den blir privat. Vill de ha en stadsbefolkning som i princip lider av permanent minnesförlust med avseende på stadens historia, den historia som fört fram till nuet och som ger oss en del stadga i tillvaron? En samling tomskallar som virrar omkring med en kaffemugg i handen och undrar vad de håller på med, allt medan parasitär konsumtion skall döva eventuella tankar som ändå försöker tränga sig fram. Det här gamla inlägget av mig (med hänvisningar till ännu skarpare skribenter) är inne på den saken.

Och avslutningsvis ett par klipp från den här bloggposten om Retoriska städer på Arbetsbok:

Stockholm håller just på med att krampaktigt reproducera sina förebilder. Det som planeras och byggs finns redan någon annanstans, ofta i en stad av mer tillförlitliga urbana kvaliteter, innan de stadsmässiga troperna kan överföras till den svenska huvudstadskroppen: Nya Slussen är både Galatabron och London South side, det sanerade Hornstull ska bli lite Times square, Norra stationsområdet är som mellankrigstidens Chicago och Globen med Sky view-rälsen är som LA live eller en skakig replik på otaliga andra eventotoper under AEG Worldwides hägn. Runda infill-hus på Södermalm finns redan som studentbostäder i Köpenhamn och åtta radhus i Vällingby föranleder en nödvändig förankring: Amsterdam, Borneo Sporenburg.
...

Etiketteringarna av det Stockholm som nu är i stöpsleven talar samma språk om radikal förändring och erövring. Politiska trosbekännelser spinns kring prognoser om framtiden och att rätt slags arkitektur och rätt slags stadsförnyelse ska leda till dynamik, turister, företagande, smarta jobb och en kritisk massa av folk med väldigt mycket fritid – eller vad som nu anses eftersträvansvärt för ”en stad i världsklass”. Problemet uppkommer när erfarenheterna hos dem som ska leva och verka i denna stad inte stämmer överens med förväntningarna hos dem som planerar och beslutar om den. Den retoriska stadsplaneringen befinner sig alltid någon annanstans och berättar därifrån hur städer egentligen bör se ut.

Jag tycker att Forsell känns som en eftertänksamhetens röst värd att lyssna på, hellre än andra och gällare stämmor.

Ytterligare ett lästips innan jag slutar: den som är intresserad av Stockholms utveckling under föregående expansionsvåg från mitten av 1800-talet och fram till strax efter sekelskiftet kan läsa Den ekonomiska staden av Hossein Sheiban från 2002. Historien upprepar sig aldrig exakt, men det kan finnas viktiga lärdomar att dra av krisen i slutet av 1800-talet. Liberalerna var i farten då också, och det gick inte så bra förrän arbetarrörelsen började ställa krav. Då kan man ju ställa sig den oroande frågan: var finns de starka och breda rörelser idag som kan ställa krav och även driva igenom dem?

Näckrosblad i Pålsundskanalen - färgexplosion men också en del av vår stadsmiljö

Lössen är tillbaka ...

... och givetvis går det att slå mynt av det också. Bilden från apotek i Liljeholmen igår. Lusmedel inför skolstarten.

En luskam fås för 19,50, om man nöjer sig med plast. Luskam. Det är ett ord som man trodde tillhörde det förflutna, och en företeelse som rensades bort för sextio-sjuttio år sedan.

Vill man ha en riktigt fin luskam i metall så blir det till att hosta upp 89 bagis, Bra för långt hår. Min mor som gick i skolan i början av tjugotalet berättade hur hon kunde se hur lössen kröp på klasskamraten som satt i bänken framför. Och hon fick själv löss i sitt långa hår, som mormor jagade med luskam och något som jag har för mig kallades sabadillättika (vet inte om jag minns rätt, och mor finns inte kvar att fråga). Det var inte så roligt.

Förutom huvudlöss finns det vägglöss. Jag hörde berättas att när kvarteret vid Hornstull, där Putte Wickman hade sitt danspalats Domino senare, byggdes på trettiotalet så användes spillvirke från rivna hus. Dessvärre var virket fullt med löss, så det första man fick göra när huset var klart var att försöka röka ut lössen.

Sammanfattningsvis så var Sverige för nittio år sedan ännu ett fattigt och bokstavligen nedlusat land. Sedan skedde en allmän uppsnyggning, och för en tid var löss lika bortglömda som tuberkulos och skrumplever. Men nu går det tillbaka igen. Någon sorts inslag i frihetsrevolutionen kanske?

Huvudlus - Pediculus humanus

Kvälls- och molnbilder

Nu blir det kvälls- och molnbilder igen. Årstiden inbjuder till det.

Ett märkligt ljussken kommer upp bakom Årstabergs pendeltågsstation klockan 20.00 onsdag kväll. Alla de här bilderna är från onsdagskvällen.

Märkliga ljuseffekter över Årstaviken. Är det verkligt, eller något man bara ser på gamla oljemålningar?

Indigomoln glider iväg bortom Liljeholmsviken på en bakgrund av ljusviolett och ljusockra

Ett sista utbrott av solen bortom de höga husen i Marievik. Och en himmel som skulle kunna komma från en 1700-talsmålning.

Gyllene moln och vatten

Pålsundskanalen, söndag kväll

En kväll i Liljeholmen

Några bilder från Liljeholmen för några kvällar sedan.

Någon sorts budskap - men vad? Är obegripligheten ett egenvärde i det sönderfallande borgerliga samhället? Är mänskligheten ett tjuvaktig apa som förvandlats till ett skelett?

En övergiven lastbrygga på kvällen. Den ger verkligen ett ... övergivet intryck.

Man går förbi och tittar in mot ett tomt lager eller vad det nu kan vara. Det gör ett lika övergivet och dystert intryck.

Nå, men varför skulle inte en gammal industritjänsteman känna viss nostalgi när han passerar gamla industrimiljöer?

Ord och bilder - några exempel

Observera den upprörande grammatiken på den första bilden (från Haninge centrum)! Som vi så ofta ser görs ofta det fel på hur man skriver genitiv. Om Bo har en butik så skall den heta Bos Butik, inte Bo's Butik. Om det däremot är Anders som har en butik skall det vara Anders' butik. Och om Jonas har en godismusik så skall det på god svenska heta Jonas' Godis. Det är bara om det är namn som slutar på -s som man klämmer dit ' för att ange ägare. Men om namnet inte slutar på -s så skall det inte vara '. Så det så!

Bild två visar marknadens variationsrikedom i det moderna samhället. Vill du ha Revolutionära Fronten och komma med något rörliknande föremål för att slå fienden i skallen ("Med ett schysst järnrör kan du slå världen med häpnad" för att citera Socker-Conny). Eller du kan fixa hårförlängning, nagelförlängning och annat fint. Dessa små anslag fann jag på Långholmen och tyder på viss professionalism i tillverkningen, Syns bättre om man klickar upp dem till större format.

Den sista ser däremot hemsnickrad ut: ett anslag som syntes på ett träd vid Vinterviken för några dagar sedan. Skita inte ned!

Rosa Gabrielsson - känner någon henne?

Jag var på väg hem efter kvällspromenaden runt Årstaviken igår. Strax före nio går jag uppför Varvsgatans backe, se i ögonvrån en väska på en bänk, går förbi, hejdar mig ... . Det är den gamla slitna handväskan på bilden. Jag går tillbaka och provlyfter. Den verkar innehålla saker, väger litegrann. Jag tänker att det kanske är en väskryckare som slängt ifrån sig bytet, slår mig ner för att se om det finns någon ledtråd vems väskan är. Det är inte trevligt att rota bland andra människors saker, men ...

Snart klarnar bilden. Det här verkar vara papper som tillhör en Rosa Gabrielsson. Där finns vykort, några lösa papper, en  bibel, en psalmbok. Det står ett telefonnummer på ett papper. Jag ringer, men ingen svarar. Chansar på att polisen kanske ännu har öppet, men anländer dit minuten efter att de stängt.

Väl hemma tar jag mig en närmre titt på bibeln och psalmboken. Ibland skriver folk dedikationer i dem. Och psalmboken innehöll en dedikation till Rosa från föräldrarna till konfirmationen 1921. Då var det lätt att räkna ut att Rosa skulle vara en bit över hundra om om fortfarande levde. Nu har jag släktforskat och har en CD med data om alla avlidna svenskar i slutet av förra seklet, så jag söker på hennes namn. Där finns det, Angred Rosa Matilda, född i Madesjö i Småland 1907, död i Stockholm 1991. Angred måste vara mycket ovanligt, har aldrig sett det förr. Ogift. En småländska som for till Stockholm och arbetade här resten av sitt liv. Det finns goda betyg från Hässelby Familjehotell och något som heter Bettna gård. En av alla dessa anonyma människor som petade ihop sin lilla bit av folkhemmet verkar det, förmodligen utan att göra så mycket väsen av sig.

Jag undrar hur väskan hamnat där på bänken. Resultat av ett inbrott någonstans? Eller är det någon som kände Rosa, någon annan gammal dam kanske, som suttit där med den och glömt den - och som nu kanske är ledsen och undrar var den är? Hur man än vänder sig kan det bli fel. Skulle jag ha låtit väskan vara kvar?
Jag tar väskan och går ner till polisen med den. Den kanske är ledtråd till någonting.

Boultbee-skandalen

Den här bilden förekom på min blogg för flera år sedan, men är ännu aktuell!

Först en oväsentlig observation: varför tänker jag jämt "Brian" när jag läser vad den gamle DN-plåtslagaren Epstein skriver? Om du tillhör Beatlesgenerationen vet du!

Och så över till det egentliga ärendet: sagde Lars Epstein har ett par färska bloggposter (här och här) om eländet med Boultbee och Alliansens fastighetsaffärer med dessa engelska skojare. Det är ju en riktig skandal - eller borde vara det i alla fall - och kan tas som en viktig delpost i hur borgarstyret i Stockholm håller på att köra finanserna i botten.

Man kanske kan säga att "finanserna går i botten medan styret har näsan i vädret" - Nordin, Alvendal och vad de nu heter skall föreställa experter på företagsamhet och talar gärna om hur bra de (och hur dåligt andra) begriper sig på ekonomi. Nja, jag skulle tro att riktiga borgare som är bra på affärer faktiskt sysslar med sådana, och att borgarpolitiker är någon sorts andra- eller tredjesortering. Tänk dig en scen där VD på det stora bolaget pratar enskilt med en av sina underhuggare: "Hm, ja Svante, du är kanske inte riktigt så bra på det här med kontraktsförhandlingar och ekonomiska analyser, men du kanske kan bli politiker i stället?"

Dessvärre så har vi alltså några tomtar som tror att man kan sluta miljardkontrakt med en engelsk firma utan att bry sig om dess "track record" och dessutom ha med muntliga bitar i överenskommelsen. Har man med engelsmän att göra är det lugnast att ha papper på varenda liten detalj så man slipper trassel framöver - eller åtminstone minskar möjligheterna för motparten att börja krångla och slingra sig. Det kommer de nog att göra ändå.

Att Boultbee inte skulle uppträda som en rovgirig vinstjägare kan möjligen förvåna någon. Att de som storkapitalister inte skulle vara solidariska med småföretagare borde tas för givet. Socialister blir inte förvånade, men av någon anledning så tror vissa borgare (av andra- eller tredjesorteringen) att änglavingar plötsligt skall växa ut på de stenhårda affärsmännen.

Ja, det borde bli en rejäl skandal och huvuden borde rulla. Vänsterpartiet har tagit i frågan (och bett att få låna bilden ovan av mig), men hur är det med övriga oppositionen? Jag misstänker att de är för djupt insyltade i borgarpolitiken själva för att kunna backa ut. För Boultbeehistorien är ju som sagt bara en, fast en viktig detalj i en långsiktig politik där Stockholm säljs ut för att kortsiktigt hålla kommunalskatten nere men som just långsiktigt kommer att ge tråkiga effekter. Det som händer är för att citera ett slitet talesätt att när man pinkar i byxorna blir det först varmt och skönt, men sedan kallt och obehagligt. Det finns ju inte hur mycket familjeklenoder som helst att sälja ut, och då måste riktiga pengar fram. Eller kanske den där jätteöversvämningen hinner komma innan dess och lyfter ut Stockholm till botten av Saltsjön?

Trattar i skogen, butik går i graven

Det här är bilder jag tog i eftermiddags. De tre första är upptäckter jag gjorde i skogspartiet norr om L M Ericssons gamla område vid Telefonplan. Mystiska trattar i skogen minsann. Skall det månne påminna om verksamheten som skedde strax bredvid, där arbetare, ingenjörer och andra flitigt framställde en del av det svenska välståndet. Betydligt flitigare och samhällsnyttigare än den jävel som varit framme och klottrat.

Den sista bilden visar att en av de sista gamla järnhandlarna håller på att lägga av. Jag vet inte hur gammal den är, men den fanns där vid Svandammsvägen i gamla "Kransen" redan i början på sjuttiotalet när jag började frekventera denna stadsdel. Konkurrensen från byggvaruhus och stormarknader har nog bidragit till att den gamla typen av järnaffärer inte klarar sig längre.

Trulig tankfull trut

En silltrut som stod på ett biltak på Verkstadsgatan, Söder, på fredagskvällen. Jag undrar vad den tänkte på, minen verkade ju tankfull och inte helt uppåt ...

Här står jag, en silltrut, Larus fuscus, och glor från ett biltak. Vad är det för liv egentligen? Står här och väntar på att de där tomtarna på uteserveringarna intill ska släppa ifrån sig något ätbart. Varför det? Varför har jag sjunkit så djupt? En silltrut ska svepa fram med stolta vingslag över vågorna i Östersjön och Mälaren och snappa efter färsk fisk, inte äta avfall från uteserveringar. Det kan gråtrutar och skrattmåsar hålla på med, dom snuskpellarna.

Hälften av alla vi silltrutar finns ju i Östersjön på sommaren. Vi måste ta hand om oss och sköta oss. Varför har det blivit så här? Har jag blivit en sån där avskyvärd korvmås jag också? Nej, jag måste komma härifrån snart, upp på vingarna och ner till vinterkvarteret Afrika innan jag fullständigt sjunker ner i det här sociala träsket!

Klara besked ...

... från någon som heter Kicki's på Flemingsbergs station. Jag vet inte om Kicki's skiter i Gustavsbergs toaletter (det var en annons som tidningen Blandaren körde med en gång: "Jag skiter i Gustavsbergs toaletter" - typisk trist studenthumor) men uppenbarligen skiter Kicki's i hanteringen av just den här toaletten!

Dåliga affärer i Stockholms kommun?

Den definitivt regeringsfientliga bloggen Alliansfritt Sverige fäster uppmärksamheten på en kritisk värdering av Stockholms finanser:

Stockholm hankar sig fram på reavinster från framför allt ombildningar av hyresrätter till bostadsrätter. Men att fylla på likviditeten genom årliga försäljningar av tillgångar är inte långsiktigt hållbart. Politikerna i Stockholm sköter inte den vardagliga ekonomin på ett godtagbart sätt

Detta enligt några som kallar sig Svensk Kommunrating " ... ett företag, som specialiserat sig på öppna finansiella värderingar av svenska kommuner". Deras hemsida finns här, och där kan man också hitta den upprörda brevväxlingen mellan kommunratarna och Stockholms ledare. Vad man säger ovan är i princip att kommunen hjälpligt klarar av finanserna genom att sälja familjesilvret (och till skumma priser ibland, kan man tillägga), och att det inte fungerar i all evighet. Nej, det är klart. Men det finns väl politiska tankar bakom det också.

I sitt upprörda svar hävdar kommunen att man minsann fått bästa betyg av kreditvärderingsinstitutet Standard & Poor. Fast jag undrar om detta är ett riktigt bra försvar. Om jag inte är fel underrättad hade institut av den typen väldigt svårt att uppfatta den usla kreditvärdighet på många håll som fanns med när den senaste ekonomiska krisen bröt ut. De tyckte att finansinstituten med sina egendomliga "värdepapper" i USA var bra, att Irland och Island hade goda affärer, etc. De var mer ideologiska än ekonomiska. Men så länge ingen bankar ner dem i skoskaften lär de vara kvar med sin tvivelaktiga kompetens. Methink Standard's performance is Poor.

Nå, det är valår, men kommunen vågade inte anklaga sina kritiker för att vara agenter för oppositionen. Det kan ge kritiken större tyngd om den lutar sig mer mot ekonomiska data än mot partipolitik. Däremot försöker man hota med rättsliga åtgärder, vilket verkar som en säker metod för att göra den egna situationen ännu mer trängd. Att stämma meningsmotståndare och kritiker är sällan bra, i alla fall inte om man redan har bra argument att ta fram.

Och att köra ekonomier i botten, är inte det en nyliberal paradgren...?

Vattenskval och fjäril

Nu är det lite gråkallt och regnigt - tack och lov att vi återfått den gamla hederliga svenska sommaren och slipper mördarvärmen! Vattenflödet i Årstabäcken som jag tidigare klagat på (eftersom det var obefintligt i den värsta torkan) är nu betydligt bättre, och det skvalar friskt vid den lilla dammen.

Och även inne på Söder kan man se naturens skönhet, som den här tistelfjärilen som värmde vingarna i en rabatt med lavendel.